Den brunögda

Kallar den brunögda, men hon är visst något som heter människa. Låter henne tro att det är hon som har valt mig, men i själva verket är hon min slav. Blir serverad kycklingtorrfoder och kokt torsk varje dag. Till det: färskt vatten. Om jag jamar uppfordrande brukar slaven skynda på med fisken. Hon rengör min toalett och kommer ibland med presenter till mig. Det kan vara en rolig boll som studsar, ibland ett garnnystan eller godis som smakar kattmynta. Spindlar är också roliga att käka efter att ha lekt med dem ett tag. Då ser den brunögda på mig och frågar om det smakade gott. Dum fråga. Efter en sådan jakt! Klart att det smakar gudomligt.
De kan vara lite känsliga ibland, de där slavarna.
Att bli benämnd med det vardagliga uttrycket katt tycker jag inte riktigt om. Har istället accepterat namnet Alva. Det låter bildat samtidigt som det har något av ett nordiskt sagoväsen över sig. Den brunögda gav mig det namnet den där mulna dagen i oktober på pendeltågsperrongen. Det hela började med att hon slet mig ifrån mina röjiga syskon. Jag skrek hela vägen till perrongen. Totalt ovetande om vad som nu väntade mig. Det började sakta, sakta kännas bättre när slaven pratade med mig. Numer accepterar jag henne, men hennes försök att göra mig till utekatt har varit meningslösa. Får ju allt jag behöver här, inne i mitt revir. Dessutom kan jag bli skitig om mina rosa trampdynor av utomhusvistelse.
Hon är himla snäll, den brunögda. Om jag är trött så får jag sova bredvid henne på huvudkudden. Rullar ihop mig tätt intill hennes kind. Det blir tillslut långtråkigt när hon bara ligger där i sin säng och andas så jag brukar roa mig med att fånga hennes fötter med mina klor. Då knölar hon in dem under täcket och jag kommer inte åt dem längre. Med en del tur har hon glömt TV-fjärrkontrollen med färgglada knappar på rumsbordet. Den knuffar jag ner på golvet så batterierna lossnar ur sin lucka i fallet. Slaven vaknar igen med ett ryck av den plötsliga dunsen och jag kan hålla henne vaken ett bra tag genom att jaga batterierna runt och runt i rummet. En natt upptäckte jag att kökslådan med plastpåsar i var öppen. De prasslar så roligt och det går utmärkt att gömma sig i dem. Släpade påsarna till sängen så vi kunde leka med dem. Varje gång den brunögda rörde sig i sängen så prasslade det sådär kul igen. Tillslut blev hon less och klev upp ur sängen, rafsade ihop alla påsar, lade tillbaka dem i lådan som stängdes omsorgsfullt. Då var det roliga slut.
Ibland är slaven irriterad. Speciellt om jag ser något intressant i fönstret och råkar knuffa ner någon blomkruka i rena ivern. Då nyper hon mig i nackskinnet och jag springer längst in under sängen och stannar där tills hon blivit på bättre humör. Inte visste väl jag att hennes mosade fönsterkrinum var sällsynt. Jag kan vara riktigt arg på henne också. När hon ska klippa mina klor fräser jag och biter ifrån. Tycker inte om att någon annan petar på mina tassar. Pedikyren sköter jag själv. Men den brunögda är envis och hon ger sig inte förrän alla klor är klippta.
Vi har en rätt kul lek tillsammans. Slaven springer runt i lägenheten och jag fångar henne genom att hoppa upp i farten och studsa mot hennes ben. Är klart listigare än min slav; räknar snabbt ut hur länge det tar för henne att springa runt och gör då leken bekvämare. Lägger mig bara ned på golvet och sträcker ut tassen som snuddar vid hennes fot när hon springer förbi.
Fånga gummisnoddar i flykten, som den brunögda skjuter iväg, är också roligt. Hon blir alltid imponerad över mina volter i luften. Själv har jag inte sett henne göra en enda.
Lukter kan fläckvis vara intressanta på slaven. Speciellt om hon har träffat någon annan katt eller en hund. Emellanåt gnider jag in hennes smalben med min egen lukt, så alla vet vem hon tillhör.
Den brunögda börjar och slutar alltid dagen med att borsta en vit smet på sina tänder. Det luktar så starkt och obehagligt att jag måste kisa med ögonen för att de inte ska börja svida och tåras.
Slaven tycker också om att läsa. Brukar då hoppa upp i soffan och trampa på henne där hon ligger helt tyst och stirrar in i sidornas bokstäver. Hon är mjuk att kliva omkring på och rätt varm att kura ihop sig tätt intill. Hjälper det inte med att trampa så brukar jag tugga på bokens kanter, för att göra mig påmind, tills hon lägger ifrån sig boken och ägnar sig åt mig istället.
Bara så att den brunögda inte glömmer sin främsta uppgift.
Att betjäna mig.

Carina Persson

Känslan för text, bild, färg och form gör mig nyfiken på det nya, noga i detaljer och ibland tänkande i helt andra banor. Lärde mig att läsa när jag var fyra år och har älskat böcker och berättelser sedan dess.
Carina Persson är medlem sedan 2018 Carina Persson har 59 publicerade verk