Del 7 - Med lust och fägring stor

Avas uppgift, rymdskeppet och det pågående uppdraget känns avlägsna och diffusa när Lena tar hennes hand och leder henne bortom de vardagliga bekymren. Tillsammans går de genom den nya världen, bortom planetens yta och djupare in i Lenas värld.

Lena visar Ava de underbara landskapen på planeten, fyllda av blommor som glöder i alla färger i det svaga ljuset. De vandrar genom skogar med träd som lyser likt levande lanternor och över glittrande vattendrag som speglar stjärnornas sken. Ava känner en känsla av att vara förlorad i en drömliknande verklighet, där allt verkar vara gjort av ljus och skönhet.

Till sist når de en charmig sommarstuga, omgiven av en trädgård full av växter som Ava aldrig tidigare sett. Lena leder henne in i stugan, och Ava blir omedelbart fångad av den lugnande atmosfären. Fönstren släpper in det dämpade ljuset och skapar en varm och inbjudande känsla.

"Det här är ditt hem nu, Ava," säger Lena mjukt och ser in i Avas ögon. "En plats där du kan vara dig själv, där du kan finna ro och frihet från de bördor du bar med dig från ditt uppdrag."

Ava känner en värmande tacksamhet och en djup förbindelse med Lena. "Jag kan inte tro att allt det här är verkligt. Det känns som en dröm."

Lena ler mjukt och smeker Avas kind. "Det är verkligt, Ava. Vår värld är full av överraskningar och skönhet, och jag ville dela det med dig. Vi är lika mycket en del av varandras öden som vi är av den här världen."

Tiden verkar flyta bort när Ava och Lena spenderar några dagar tillsammans i den sköna sommarstugan. De utforskar landskapet, delar tankar och drömmar. Avas bekymmer om uppdraget bleknar bort, ersatta av en känsla av frihet och lycka som hon aldrig tidigare känt.

Efter dagarna fyllda av upptäckter och närhet med Lena återvänder Ava ensam till sommarstugan i denna nya fantastiska och vackra värld. När hon stiger in genom dörren känner hon en känsla av lugn och välbefinnande, som om stugan har blivit en fristad från bekymren och farorna i universum. Hennes tankar vandrar tillbaka till den otroliga kyssen hon delade med Lena och hur det förändrade allt.

Ava betraktar sig själv i den stora spegeln som står bredvid sängen. Hennes blick faller på den slimmade stridsmunderingen hon fortfarande bär, med dess paneler och skydd som en gång varit en del av hennes uppdrag. Men nu känns det som om hon har vaknat upp ur en dröm och inser hur avlägset uppdraget och hoten i galaxen känns. Hon minns inte ens vad det var hon skulle göra, och det verkar inte heller viktigt att minnas.

Med en bestämd rörelse börjar Ava lossa spännet på sin stridsmundering. Panelerna lossnar och glider ner på golvet, och hon känner hur en befriande känsla sprider sig genom hennes kropp. Det är som om varje bälte och skydd har varit en påminnelse om en tid som nu känns avlägsen och obetydlig.

Ava drar av sig de sista delarna av stridsmunderingen och står nu framför spegeln naken. Hon låter blicken vandra över sina armar, ben och kropp, och hon kan inte låta bli att känna en känsla av självacceptans och beundran. Det är som om hon ser sig själv med nya ögon, befriad från de begränsningar och faror som en gång omringade henne.

Plötsligt hör Ava ett mjukt susande ljud, och när hon vänder sig om ser hon en klädhängare framför henne. På hängaren hänger en dräkt gjord av det mest ovanliga och förtrollande materialet hon någonsin sett. Det skimrar i skiftande färger när ljuset faller på det, och det ser både mjukt och smidigt ut.

Förvånad och nyfiken drar Ava på sig den mjuka dräkten. Materialet formar sig smidigt efter hennes kropp och ger en känsla av lätthet och bekvämlighet. Hon drar handen över tyget och känner hur det känns som silke mot hennes hud.

Ava står nu framför spegeln igen, klädd i den mjuka dräkten, och kan inte låta bli att le för sig själv. Det är som om hennes kläder har förvandlats till en förlängning av den frihet och lätthet hon känner inom sig. Hon rör vid sitt eget ansikte och känner hur en svalkande känsla sprider sig, som om dräkten reagerar på hennes beröring.

Förvirringen över det förflutna och uppdraget har ersatts av en känsla av närvaro och glädje. Ava låter sig själv sjunka ner på sängen och känner hur den mjuka dräkten omsluter henne som en varm omfamning. Hon sluter ögonen och andas djupt, känner sig helt i harmoni med sig själv och den främmande världen hon har stigit in i.

I det lugna rummet, omgiven av det förtrollande ljuset från dräkten, känner Ava sig som om hon har funnit en ny del av sig själv. Hon vet inte varför hon bar den stridsmunderingen över huvud taget eller vilka faror som en gång hotade henne. Nu är hon här, i detta ögonblick, omgiven av en känsla av frihet och en förnyad kraft att möta vad som än kommer i framtiden. Mer hinner hon inte tänka innan hon sover djupt.

Nästa morgon vaknar Ava tidigt i sommarstugan. Det första hon märker när hon öppnar ögonen är det dämpade ljuset som letar sig in genom fönstren. Känslan av lugn och ro som omger henne på den främmande planeten fyller henne med en inre värme. För ett ögonblick försöker hon minnas något om uppdraget, de psykiska rymdvampyrerna och det hot de en gång utgjorde. Men minnena är suddiga och avlägsna, som om de tillhör en annan tid och ett annat liv.

Ava kliver försiktigt ur sängen och går bort till fönstret. Utsikten över det glittrande vattnet bara några meter bort är betagande. En bris rör sig genom träden och för med sig doften av frisk luft och saltvatten. Känslan av frihet och möjligheter fyller henne när hon ser den vidsträckta horisonten och den lugna ytan av vattnet.

Ett leende sprider sig över Avas ansikte när hon bestämmer sig för att ta ett morgondopp. Hon känner sig förförd av tanken på att bada naken i det kalla vattnet, att känna det svepa över hennes hud och skapa pirrande känslor. Hon klär av sig den mjuka dräkten och står nu naken framför fönstret, omgiven av det försiktiga morgonljuset. En solstråle letar sig in genom fönstret och värmer hennes ansikte.

Med en känsla av förväntan och nyfikenhet går Ava ner mot vattnet. Gräset känns svalt under hennes fötter när hon närmar sig stranden. Hon stannar några steg från vattnet och låter blicken vandra över det spegelblanka ytan. Ett leende sprider sig över hennes läppar när hon plötsligt känner sig fullständigt fri och levande.

Utan att tveka stiger Ava ner i det kalla vattnet. Den första kontakten är som en eld som brinner genom hennes kropp, men snart ersätts det av en kittlande känsla av uppfriskning och energi. Hon låter sig sjunka ner tills vattnet når hennes axlar och sluter ögonen när hon låter sig omslutas av den svala omgivningen.

Ava låter vattnet omfamna henne när hon simmar längs med stranden. Hennes rörelser är mjuka och smidiga, och hon känner sig som en del av vattnet och naturen omkring henne. Varje penseldrag av kalla vattendroppar mot hennes hud känns som en påminnelse om det ögonblick hon lever i, en påminnelse om att hon är här och nu.

Medan Ava simmar känner hon att hennes försök att minnas uppdraget bleknar bort. Alla tankar om hot och faror i galaxen verkar avlägsna och irrelevanta. Det är som om hon har lämnat en del av sig själv bakom sig och nu omfamnar en ny identitet, en som är fylld av glädje, frihet och närhet till denna främmande och vackra värld.

När hon till sist stiger upp ur vattnet, känner Ava en känsla av förnyad energi och vitalitet. Hon skakar av sig vattnet och låter solens strålar torka hennes hud. Med ett leende på läpparna går hon tillbaka till sommarstugan, fullständigt närvarande i ögonblicket och fylld av tacksamhet för den skönhet och harmoni hon har funnit.

Ava har inte längre bråttom att minnas det förflutna eller att klara uppdraget. För nu har hon funnit en ny mening med sitt liv, en känsla av att vara i kontakt med sig själv och den värld hon har stigit in i. Men någonstans i hennes undermedvetna ekar namnet Max. Men hon minns inte riktigt varför.

Avalon S

Status: Brons författare

Noveller av alla de slag. Skriver för att roa.
Avalon S är medlem sedan 2023 Avalon S har 12 publicerade verk