Del 8 - Maxat

Medan Ava befinner sig på den främmande planeten, sitter Max ensam i rymdskeppet och försöker följa hennes rörelser. Han övervakar skärmarna och signalerna som ska hålla honom uppkopplad mot henne, och en känsla av att något hänt gnager. Han står inte ut med att från henne, även om det bara är för en kort stund.

Max försöker koncentrera sig på skärmarna framför sig, hans ögon sveper över de blinkande ljusen och indikatorerna som ska visa Avas position. Men något är inte rätt. Signalerna verkar störas av något okänt, och skärmarna blir alltmer otydliga. Max justerar inställningarna, men det verkar vara förgäves. Han känner frustrationen växa inom sig när han inser att han tappar Ava.

Paniken stiger när skärmarna blir helt disiga, och Max förstår att han inte längre kan följa Avas rörelser. Han slår näven i skärmen i frustration och förbannelse. Det är som om en osynlig barriär har uppstått mellan dem, en barriär som hindrar honom från att vara nära henne, även på avstånd.

Han fortsätter att kämpa med kontrollerna, försöker återupprätta förbindelsen med Ava. Men ingenting fungerar. Han känner sig hjälplös och utelämnad, som om han har förlorat kontakten med livet självt.

Med en suck av resignation sätter sig Max sig i pilotstolen och stirrar ut i rymden. Han känner en blandning av rädsla och oro för Avas säkerhet. Han hade lovat att vara där för henne, att skydda henne och stå vid hennes sida. Men nu sitter han fast i rymdskeppet och kan inte göra något för att hjälpa henne.

Timmarna går långsamt, Max fortsätter att övervaka skärmarna, hoppas att förbindelsen med Ava ska återställas. Han funderar på deras möte, på deras kyss och de känslor som hade väckts inom honom. Han önskar att han kunde vara där med henne, dela ögonblicket och stödja henne i den främmande världen.

Till sist, när han minst förväntar sig det, blinkar en svag signal till liv på en av skärmarna. Max försöker fokusera på den svaga bilden som börjar ta form. Det är som att se genom en dimma, men han känner igen konturerna av Ava som rör sig på planeten.

En känsla av lättnad och glädje fyller honom när han äntligen får en glimt av henne. Han känner sig förbunden med henne igen, även om det är på avstånd. Max fortsätter att följa hennes rörelser på skärmen, hoppas på att förbindelsen inte ska brytas. Han vet att han inte kan vara där fysiskt, men han kan fortfarande vara med henne på något sätt, även om det är genom skärmarna och signalerna som förenar dem genom rymden. Kontrollen blinkar blå.

Dagarna har blivit till nätter och nätterna till dagar, men Max har ännu inte hört något från Ava. Trots sina ansträngningar att följa henne genom skärmarna och signalerna, verkar hon vara försvunnen i den främmande världen. Oron inom honom växer till en konstant känsla av ångest som plågar hans hjärna.

Max har inte kunnat tänka på något annat än Ava sedan hon försvann från skärmarna. Han har övervakat dem timme efter timme, hoppas på att få en skymt av henne, att höra hennes röst eller se en rörelse som visar att hon är vid liv och säker. Men skärmarna förblir tysta och mörka, som om de inte längre kan nå henne.

Han har försökt att kontakta henne genom kommunikationssystemet i rymdskeppet, skickat meddelanden och signaler i hopp om att hon ska höra honom. Men inget svar kommer tillbaka. Max känner sig som en fånge i sitt eget skepp, fångad av ovissheten och rädslan för vad som kan ha hänt.

Han har gått igenom olika scenarier i sitt huvud, försökt föreställa sig vad som kan ha inträffat. Kanske har hon stött på faror på planeten, eller så har något oväntat inträffat som har stört deras kontakt. Max kämpar mot de mörka tankarna som hotar att överväldiga honom, och han tvingar sig själv att hålla hoppet vid liv.

Max känner en känsla av desperation gnaga inom honom. Med snabba och bestämda rörelser börjar han förbereda sig för att lämna skeppet i en podd för att leta efter henne på planetens yta.

Han springer till sitt skåp och tar fram en specialdesignad överlevnadsdräkt, den som används för utforskning på farliga platser. Han drar på sig dräkten och fäster de nödvändiga verktygen och utrustningen på bältet. Hans händer är skakiga av både oro och upphetsning när han snäpper fast varje spänne och justerar de olika komponenterna.

Max kastar en sista blick på skärmarna, som är tysta och mörka. Han vet att han inte har tid att förlora. Han springer till poddrummet och kliver in i en av de små poddarna. Hans hjärta bultar hårt när han startar upp podden och följer procedurerna för avfärd.

Luckan till podden stängs bakom honom och han känner den kraftfulla accelerationen när podden skjuts ut från rymdskeppet, han fylls av en blandning av rädsla och beslutsamhet. Han tänker på Ava, på deras möte och de känslor som har väckts inom honom. Han tänker på allt de har delat och allt de har stått emot tillsammans.

Podden når snabbt planetens yta och Max aktiverar landningsfunktionen. Han känner hur podden saktar in och slår ner på marken med en dämpad smäll. När luckan öppnas framför honom, hoppar han ut och landar på planetens yta. Han tar några djupa andetag, känner den främmande luften fylla hans lungor.

Med blicken fast beslutsam riktad framåt börjar Max att utforska den okända världen. Han känner sig som en man på en uppdrag, en man som inte kommer att ge upp förrän han har hittat den person som har blivit en så viktig del av hans liv. Hans steg är snabba och målmedvetna när han rör sig genom det främmande landskapet, med Ava i sina tankar och en stark övertygelse om att han kommer att hitta henne och ta henne i sina armar igen.

___

Under de följande dagarna och veckorna fortsätter Ava och Lena att utforska den främmande världen tillsammans. Deras gemensamma erfarenheter och öden väver samman dem på ett sätt som de aldrig kunde ha föreställt sig. De två kvinnorna lär känna varandra på djupet, delar skratt och tårar, och deras band blir starkare för varje dag som går.

En vacker morgon när solen sakta stiger över horisonten, föreslår Lena en ny ritual för dem. "Vad sägs om att varje morgon mötas här vid bryggan och bada nakna i det kalla vattnet?" föreslår hon med ett leende.

Ava ler brett och nickar. "Det låter som en fantastisk idé. Jag har aldrig haft en vän som du, Lena. Det känns som om vi har känt varandra i en evighet."

Så börjar deras morgonritual. Varje dag möts de vid bryggan, där de sakta klär av sig sina kläder och lämnar all oro och bekymmer bakom sig. De står där tillsammans, två kvinnor från olika världar men ändå så lika i sin längtan efter frihet och äventyr. Sedan, med ett skratt och ett hopp, dyker de ner i det kalla vattnet, känslan av det svala och uppfriskande vattnet som omfamnar deras kroppar.

De simmar och plaskar i vattnet, delar historier och skrattar tillsammans. De låter sig bli uppfyllda av den frihet och glädje som denna nya vänskap har gett dem. När de väl kommer upp på bryggan igen, ligger de nakna i solen och låter solen värma dem.

Det är under dessa ögonblick, när de ligger där tillsammans, som deras band blir ännu starkare. De delar sina drömmar och önskningar, pratar om framtiden och vad den kan innebära för dem. De stödjer varandra genom allt, från minnen av deras tidigare liv till de utmaningar som den främmande världen bjuder på.

Ava och Lena växer närmare varandra med varje dag som går. Deras morgonbad och stunder i solen blir en symbol för deras vänskap och det fria liv de har funnit tillsammans. De känner sig levande och fria när de är tillsammans, och de vet att oavsett vad framtiden har i beredskap för dem, kommer de alltid att ha varandra vid sin sida.

Ava ligger på bryggan bredvid Lena, och trots sin blyghet kan hon inte låta bli att låta sin nyfikna blick vandra över Lenas nakna kropp. Solens strålar kastar mjuka skuggor över Lenas hud, som om de framhäver varje kontur och kurva på ett sätt som hypnotiserar Avas blick. Hennes fantasier börjar ta form i hennes sinne, men hon är för blyg för att säga något högt.

Ava sluter sina ögon för ett ögonblick och föreställer sig hur det skulle kännas att röra vid Lenas mjuka hud, att utforska varje liten detalj som hennes blick så nyfiket har kartlagt. Hon kan känna hjärtat slå snabbare när hon fantiserar om de möjliga ögonblicken av intimitet som de delar. Men samtidigt är hon osäker på hur hon ska uttrycka dessa tankar och känslor.

Hon öppnar sakta sina ögon igen och möter Lenas blick. De två kvinnorna fångar varandras ögon och i det ögonblicket känns det som om tiden står stilla. En laddad spänning fyller luften mellan dem, som om de båda förstår vad som pågår i varandras sinnen. Men ord behöver inte sägas, och i tystnaden av deras blygsamma ögonblicksintimitet låter de känslorna tala för sig själva.

Ava rodnar svagt och vänder bort blicken, känslan av blyghet och osäkerhet överväldigar henne. Hon vill säga något, dela sina tankar eller åtminstone erkänna den dragning hon känner, men orden fastnar i hennes hals. Istället förblir de tysta och låter stunden stå orörd.

Med tiden vet Ava att hon kanske kommer att våga öppna sig för Lena, att de kanske kommer att dela sina innersta fantasier och längtan. Men för nu, i detta ögonblick på bryggan, nöjer sig Ava med att låta den nyfikna blicken och de blyga leendena vara en tyst, hemlig kommunikation mellan dem, ett tecken på att något djupare och mer intressant kan vara i horisonten.

Avalon S

Status: Brons författare

Noveller av alla de slag. Skriver för att roa.
Avalon S är medlem sedan 2023 Avalon S har 12 publicerade verk