Den enträgna agentens avslöjande

Att jag hade överlevt gårdagen var ett under, nej, mycket mer än så, men det var just nu i detta ögonblick en veritabel historia. Jag stod under ständig bevakning, dygnet runt, året om och hade gjort det ända sedan jag hade lämnat universitetet för femton år sedan.
Jag lämnade sängen och ålade mig fram till fönstret, persiennerna var ständigt fördragna. Genast såg jag en misstänkt person, en äldre kvinna med hund, jag hade sett henne ett otal gånger sista tiden och alltid hade hon ett paraply under armen, fast solen sken.
Det var inte svårt för mig att associera till morden på de ryska avhopparna som hade giftmördats med, precis, spetsen på ett paraply. Hon såg alldeles för alldaglig ut för att jag skulle kunna avskriva henne. Det var just det som var det snillrika hos de agenterna och säkerhetstjänsterna som var ute efter mig; ju mera alldagligare de hade sett ut, desto mera troligt att det var agenter och lönnmördare.
Den äldre kvinnan stod alldeles för länge på samma plats, även om hennes hund bajsade på den lilla gräsmattan framför mitt hus. Men hennes rörelser var alldeles för långsamma. Det troliga var att hon var ut och rekade hur de andra, det vill säga, hennes hantlangare skulle ta mig av daga.
När hon hejade på brevbäraren så visste jag till hundra procent att hon var en agent, för jag hade aldrig träffat en enda normal brevbärare i hela mitt liv. När hon hade gått vidare så spejade jag efter flera misstänka och jag fick inte vänta länge. En av två husvärdar började laga ett staket i grannfastigheten. Jag kunde se hans dolda kamera för solen reflekterade linsen.
Till sist ålade jag mig ut till köket, min kaffebryggare stod på golvet och när jag fick möjligheten så fyllde jag på mina tillbringare med vatten, så kaffekokning var inget hinder, att gå upprätt i lägenheten, vore en ren dödsdom och ett mått på att jag hade en dödslängtan.
Jag ville leva och avslöja hela vår samtid, tvätta den skitiga byken offentligt. När jag fick ner stressnivån en aning så brukade jag dagdrömma om just det att avslöja dem alla. Efter jag tog mina första klunkar kaffe kände jag ändock att pulsen sjönk en aning. Jag hade klarat den första halvtimmen utan att bli mördad.
Det hade blivit en fördel att få en lägenhet på första våningen i ett gammalt sekelskifteshus. I stället för två flyktvägar, så hade jag tre. Den gamla köksingången som de hade murat igen vid någon av de otaliga renoveringarna, hade jag grävt ut och fått fram den ursprungliga dörren.
När det var klart så tapetserade jag över hela väggen och bara jag vet hur den kan öppnas. När de kommer efter mig, så kommer jag, för dem att försvinna spårlöst i intet. När man var i den här branschen så var säkerheten ett måste om man vill överleva när dagen gick mot sitt slut.
Jag hade aldrig korsat ett torg eller öppen plats på över femton år, att korsa Möllevångstorget vore för mig helt otänkbart, fast jag hade min lägenhet där, eller mera precist vid ena gaveln.
Det jag vet att jag hade anlitats av Illumanatis någon av deras förgreningar. De hade precis som jag blivit offer för dogmer och ismer. De, vetenskapsmännen hade förlorat så många strider att de blev tvungna att gå samman för dem som var upplysta för att ta upp kampen för sanningen.
Jag medger att det var en aning underligt, men jag hade aldrig träffat någon av mina uppdragsgivare. Men varje morgon så låg det en skriven lapp antingen så var det som ett chiffer eller en ekvation och alltid under vilken position som lappen skulle lämnas under den absolut närmaste tiden; longitud och latitud med en exakthet nere på flertal decimaler.
Jag hade inget val utan måste åtlyda ordern. Jag passade på oftast när Malmö FF hade hemmamatch eller svenska landslagen spelade fotboll eller ishockey. Det som var problem att det var inte så ofta jag kunde ta dessa tillfällen i akt. Som igår, jag väntade till morgonrusningen var över men Malmö hade blivit med den där jävla brons hjälp, en rätt förtätad stad, inte bara med hus utan massor med människor överallt på dygnets alla timmar.
Det gjorde mina uppdrag extra svåra och jag hade inga val utan de måste göras, till vilket pris som helst. Mitt uppdrag igår var ett sådant äventyr som kunde ha slutat i en förskräckelse. Våren hade kommit och helt plötsligt så vimlade det med folk överallt.
Jag tänkte, minns jag när jag hade dragit upp vinterjackans kapuschong högt över öronen och gick det allra snabbaste jag kunde för att ta mig till min leveransplats, strax bakom Margaretapaviljongen. Det är ju fan va de glor och kunde notera ett flertal misstänka lönnmördare på min gång till mitt mål.
Min puls var på max, jag kände hur svetten rann nerför ryggen och magen. När jag äntligen kom in i Pildammsparken utan att hade blivit attackerad en enda gång av fientliga agenter, så lugnade jag ner mig en aning men var ytterst vaksam på suspekta människor.
Men de flesta såg ut som de var flanörer i det vackra vädret. Det gjorde mig mycket misstänksam för de vill att jag ska tro att det var lugnt och hugga mig när jag minsta anade det. Jag gjorde inga sådan misstag, jag behöll skärpan att tills jag kom till rätt bok och någon hade lite finurligt låtsas gjort ett hjärta men det var en liten bit av barken som hade lossats. Där petade jag in det hemliga meddelandet. Mitt uppdrag var slut och nu skulle jag endast ta mig hem utan någon skulle avslöja mig.
Det var då det hände, jag gick på en liten stig mot den stora dammen när tio-femton lönnmördare öppnade eld ifrån paviljongen med automatvapen. Min enda räddning var att slänga mig i vattnet med änder, fiskmåsar och kanadagäss.
Förutom att projektilerna som ven runt mig så var det en kakafoni av upprörda fåglar. Jag simmade under ytan så länge jag kunde, det fräste till i vattnet när kulorna spreds omkring mig. Det var ett rent under att jag inte blev träffad och jag visste att jag inte kunde ta mig ur vattnet tvärs mot, för då hade deras krypskyttar kunnat träffa mig, utan jag simmade längs med och gick upp vid bryggan där den gamla restauranten Olga hade huserat för länge sedan.
Nu var det en sådan där mallig restaurant med sju rätters meny och dryga kypare. Där kunde jag gå upp ur vattnet och var skyddad. Därefter sprang jag hem så fort jag kunde.
När jag sittande på golvet hällde upp min tredje kopp kaffe, så ringde det på dörren. Det var också en sådan märklighet i min tillvaro, för var femte dagen så var det någon som lämnade mat utanför min dörr. Det var lunch och middags portioner, de var bara att mikra dem och sedan äta. För mig var det ingen tvekan att det var min uppdragsgivares omsorg att de anlände så punktligt var femte dag. De tog verkligen hand om sitt folk.
Det fanns många frågetecken och namnet på den jag tjänade, så jag brukade fantisera olika namn och ett kom ständigt upp: Galileis pågar, men det var en aning för mycket skånskt för att få den tillrättmätiga platsen i mitt hjärta.
Fastän det var huvudet på spiken egentligen, det var hos mig inga tvivel, att jag kommer en dag att vända upp och ner på hela vetenskapen. De problem jag hade på universitet var det så typiskt att vi hade fått in charlataner inom de olika fakulteterna.
Den ytterst osympatiska docenten hade avfärdat min uppsats om hemliga meddelanden inom svensk dansbandsmusik. När han vägrade att lyssna på en av sångerna baklänges, så hade den dumme fan hört hur vilka hemska meddelanden som framkom.
Det blev inte bättre när jag efter en termins arbete om Jöns Nilssons från Bräkne-Hoby upptäckter inom kvantfysiken. De skrattade mig rakt i ansiktet och kallade mig för galenpanna. Det blev droppen för mig att ett sådant stolt universitet som Lunds kunde härbärge sådana reaktionära och inte minst okunniga docenter och professorer.
Det blev en smärtsam upptäckt, så jag beslöt att fortsätta min forskning på egen hand i stället. Det har jag gjort nu över femton år och ständigt utökas forskningen när jag efterhand upptäcker nya saker att forska om.
Det var en diger, eller mera korrekt digra forskningar allt mellan de hemliga baklängeslåtarna som dansbanden prånglar ut till minst anade och oskyldiga människor till att vi härstammar från början ifrån planet X2000, som ligger ungefär, enligt mina beräkningar endast tio ljus mil ifrån oss.
När de okunniga tror att det var chemtrails så var det i själva verket ny öppnade portaler ifrån X2000 till oss. Det var för mig galet att ingen hade fattat det.
Det som jag såg som ett problem att vara agent tog alldeles för mycket av min tid så min forskning blev lidande. Men och andra sidan, så var mitt arbete för dem också av högsta vikt; det hör liksom samman med min forskning. För mig var egentligen den stora frågan vilken av dem kommer ut i ljuset först. Jag kan erkänna en viss stolthet över mitt gedigna forskningsarbete.
Jag drog in all mat liggande på mage ifrån trapphuset, jag var nog hungrig, för jag missade att lyssna att ingen annan var i trapphuset.
- Hej Ragnar, vill du ha hjälp att få in maten, det var den fruktansvärda kvinnan som bodde på andra våningen. Hon var ingen agent, det visste jag till hundra procent, men hennes Chanel nummer fem, kunde ta kål på vem som helst som var det minsta känslig för dofter och det var jag.
Jag drog in maten och slängde igen dörren. Länge låg jag på mage i en plötslig ångestattack, det var hennes parfym som triggade i gång det för mig. Jag kunde inte förstå att just den parfymen gjorde så med mig varje gång. Det var som att få ett hårt slag i solar plexus.
Efter en stund så kunde jag komma till sans igen och nerverna lade sig lite bättre än de hade varit kaotiska; det var så jag såg det att nerverna hade trasslat ihop sig. Det fanns ett minne som just den doften men minnet verkade ha låst sig för mig.
Men nu hade jag viktigare saker för mig än att lukta på äcklig parfym och må dåligt i hallen. Jag ålade mig in i sovrummet igen och kände med handen på nattduksbordet om det låg en ny lapp. Det gjorde det och jag vågade inte läsa högt om jag var avlyssnad.
När jag jobbade med min forskning så hade jag den på toaletten och i stället för kakel hade jag blybeläggning, ett lager på två centimeter, så ingen kunde stjäla min forskning.
Det stod: Sally älskar smultron och var meddelandet skulle lämnas precis bakom stenen i Jesusparken. Det var som vanligt ett chiffer meddelande. Jag ålade mig in på toaletten, det var det enda rummet jag kunde vara helt upprätt och hade ingen öppning någonstans utan låg mitt i lägenheten.
Dessvärre hade det nog blivit lite för tätt och dåligt luftflöde, för jag fick ofta snuva och fick yrsel när jag jobbade med min forskning därinne. Den dåliga luften kan också bero på att jag hade sedan länge täppt till ventilen, den var stor nog för en människa, nåja, en liten människa att ta sig igenom. Det fanns en fördel till inne på toan, för jag kom åt grannens bredband just där, det var en rätt svag signal men jag kunde stundtals använda mig av den.
När jag öppnade laptoppen så tänkte jag att det måste ha varit ett gigantiskt pådrag, med tanke några dagar innan så hade fyra polisbilar kört upp utanför ICA butiken på Södra Förstadsgatan, endast för en påkommen snattare.
Det här var ju tusen gånger värre vad jag hade fått uppleva i Pildammsparken. Jag fann ingenting, som vanligt, det hade det tystnats ner och jag började misstänka att de hade sådan där flash ljus som ”Men in black” använde för att radera minnet hos människor, för hur kunde de annars tysta ner en sådan extrem händelse. Det förstod jag inte alls.
Det enda jag kunde finna att någon hade sett en man hoppat ner i den stora dammen och skrämt fåglarna. Sedan inget mera och jag började inse att det här var så mycket större än jag verkligen hade trott innan. Jag hade helt missat den badande mannen som hade ofredat fåglarna.
Ett av de allra största hoten för mig var att en fientlig spioncentral var placerad ovan för Al- Nessers frukt och grönt, på hörnet av torget och Simrishamnsgatan. De kunde ligga och bevaka alla mina rörelser in i minsta detalj. De hade testat mig ett flertal gånger, för kanske något år sedan fick jag en fotboll på fönstret, det höll för trycket, de vill pröva med att ”skaka trädet” var helt uppenbart för mig.
Men dagens gärning måste utföras, gårdagens vårvärme hade växlat till ett normalt malmöitiskt vårväder, det vill säga, snålblåst som skar in i märg och ben. Det skulle bli en lättare uppgift idag, det var mycket närmare än gårdagens strapatser men likt förbannat så lurade det faror i alla lägen.
Mina sinnen måste vara på helspänn och vaksamheten total; när som kunde mitt liv ändas, jag hade verkligen ingen möjlighet att slappna av om jag ville vara kvar i livet. Det vara bara att gå ut på gatan och gå fyra kvarter i ostlig riktning för att komma till Jesusparken, men det skulle visa sig att det inte var bara så enkelt.
Efter att igen satt upp vinterjackans kapuschong så nästan bara ögonen syntes, så kom den äldre kvinnan med hunden, javisst hade hon paraplyet under armen. Jag flydde över gatan för att undvika att bli giftmördat av paraplyets spets, så lätt ska de inte få. Hennes hund morrade efter mig. Inte ens hunden var oskyldig, tänkte jag.
Trottoaren var smal och ett flertal gånger så gick jag ut i gatan för att undvika mötande gångare, den ena såg värre ut än den andre. Det var som alla säkerhetstjänster var ute på Simrishamnsgatan denna förmiddag. Jag kände hur paniken växte och jag tittade runt om hela tiden så jag kunde upptäcka alla hot.
De flesta såg överraskade ut men det visste jag att det var deras täckmantel. Det var så de hade räknat ut allt. Jag hade sedan länge listat ut att just den vardagliga hos de vardagliga var det den största bedrägerit av dem alla. Bara en fullständig idiot klär sig i spionutstyrsel.
Jag kom fram till Jesusparken, innan jag äntrade den lilla parken, så stod jag och spejade ett tag, så jag inte skulle gå rakt in i en fälla. Det fanns ett flertal tecken på så var fallet. Det var ett par svarta killar som stod med sina cyklar och diskuterade hejvilt vid bänkarna alldeles vid Simrishamnsgatans korsning till Nobelvägen. Av dem kände jag inget hot för de drog till sig uppmärksamhet alldeles för mycket för att de skulle utgöra ett hot.
Däremot så var det en man i kanske fyrtioårsåldern som hade på sig en lång och sliten överrock, som hade varit populära på åttiotalet, som vankade lite fram och tillbaka. Han var skum kunde jag konstatera för hans frisyr stämde inte överens med utstyrseln.
- Hej, mannen, vill du ha något, sade han efter han hade tagit kanske femton snabba steg till mig. Det hade gått så fort att jag blev helt överraskad, trots att jag var på helspänn. Men han var ingen spion eller lönnmördare, det var något annat han ville fast jag insåg att det var någon typ av bluff eller båg som var i görningen.
Jag svarade honom inte utan gick med resoluta steg mot den stora stenen mitt i parken och lämnade mitt meddelande, så mina uppdragsgivare kunde fortsätta att bekämpa alla ismer och dogmer. Precis när jag vänder på klacken för att ta mig hem så snabbt som möjligt, så invaderades parken av polisbilar som kom från alla håll samtidigt anlände och spärrade av vägen för de diskuterande svarta killarna.
Han som hade försökt sälja något till mig sprang som en antilop mot de precis haffade killarna. Jag hörde honom skrika att de hade massor med knark på sig och att de var farliga. Med så mycket uppmärksamhet så var mitt läge nästan ännu värre än gårdagens skottlossning mot mig.
I all kalabalik som uppstod kunde en lönnmördare med lätthet ta mig av daga. Jag flydde i panik mot Ystadsgatan och andra huset på högersida var porten öppen, jag sprang in där, jag hörde löp steg bakom mig, när jag kom in i portalen så såg jag en dörr var öppen till ett litet miljöhus.
Dit tog jag min tillflykt och öppnade bingen till kartong och pappbingen och kröp ner där. Det blev alldeles tyst den/de som hade förföljt mig hade tappat bort mig. Ännu en gång hade jag överlistat dem men jag var dränerad av energi så jag måste ha slumrat till. En mycket förvånad man väckte mig.
Genast så analyserade jag situationen och insåg snabbt att det var mycket överraskande för mannen att se mig sovande i bingen. Jag berättade pliktskyldigt att jag var tvungen att undkomma illasinnade våldsverkare, därav mitt besök i bingen. Jag hörde honom muttra om något om tomtar och något loft, men jag hade fullföljt min dagliga uppgift för en högre sak.
När jag kom hem så ålade jag in på toaletten. Jag hade fått nya infallsvinklar över vad som hade gått fel i slutet på 1800 talet och början 1900 talet. De extremt många nya uppfinningarna som låg till grund av den tidiga industrialismen, var endast ett utslag av utomjordingarnas besök och deras finurliga tankeöverföringar till olika människor.
Det lite senare som Jöns Nilssons upptäckter i kvantfysiken fick helt andra all berömmelse för och inte mist klyvningen av den allra första atomen, var också hans förtjänst. Jag kunde inte släppa det, utan det malde och malde, det var en sådan stor orättvisa och hela världens universitet hade blivit så grundlurade av charlatanerna.
Det var de som var mina fiender och mina uppdragsgivare. I min laptop hade jag skrivit om hela världshistorien. Med hjälp av X2000:s ailens har jag döpt om många Moses hette inte så utan han hette Knut och Jesus var endast påhittad.
Men det absolut djävligaste var nog ändå att Olof Palme var en ailen, för Sverige hade aldrig på flera tusen år frambringat någon så skärpt och intelligent av milsvida generationer av bönder och Jantelagar. Jag visste att all min forskning var riktiga sprängstoffet. Det som med hjälp av X2000 att alla religionerna var påhittade av uttråkade herdemän och kvinnor som satt och försökte bräcka varandra med sagor runt lägerelden.
Men det Jöns Nilsson eskapader som intresserade mig mest, måste jag erkänna, ända orsaken till Einsteins briljans var att han hyrde ett rum hos Jöns sent 1910 tal. Något måste ha spillts över ifrån Jöns extrema intelligens och djupa insikter.
Jag hade försökt återskapa det mötet men de fragmatiska uppgifterna, jag hade, räckte aldrig hela vägen fram, för att slutföra en slutgiltig analys. Det var oerhört frustrerande för mig. När Jöns tidigt tjugotal med egna rymdkartor visade upp hela universums alla stjärnor och planeter så hade samtiden skrattat åt honom och han blev inlagd på Sankt Lars i Lund, för, som samtiden tyckte, att han var galen.
Han var inte den ände som var briljant som de försökte med elchocker tillbaka till normalitet. Innan Jöns dog så skrev han på ett papper att man aldrig ska ta medicin för det var på det sättet överheten tog makten över människorna. Det blev hans sista dokument och när pandemin kom så ekade hans ord i mitt huvud. Nu var det den sista spiken som skulle slås in för hela mänskligheten när vaccinet kom. Katastrofen kom inte och jag var helt övertygad om att läkemedelsföretagen misslyckade att plantera rätt spårmalikularer, det vill säga, det som de kunde styra varje människa som man styr en robot.
När jag satt och skrev om Jöns, så hörde jag ett skrapande ljud utanför ytterdörren, först en gång och det gick kanske några minuter så kom det tillbaka igen. När jag hörde samma skrapande för tredje gången så insåg att det var en attack på gång.
Jag ålade mig ut i köket och rev ner all tapet så jag skulle komma åt köksingången. Mycket ljudlöst hörde jag hur brevlådans vipplåda sänktes och efter en stund harklade sig en människa och sade med en lugn stämma.
- Ragnar, det är jag, Fia, din socialsekreterare, jag behöver prata med dig.
Jag fick ingen luft det var som de hade pressat ut all syre ur köket; det kanske de hade gjort, för jag kunde inte andas. Den där Fia, var fan inte från socialen utan hon var den absolut skickligaste spionen de har, åtminstone den svenska säkerhetspolisen. Det fanns ett par vassa ifrån CIA och någon från Sydafrika. Efter en kort stund så hör jag den djävulustiska rösten igen.
- Ragnar, kan du var så snäll och öppna dörren, jag har viktiga nyheter som jag inte kan berätta genom brevlådan.
Det var ett trick, det var så transparant och om hon inte var spion så var hon i en någon typ av sammansvärjning, som inte ens jag kände till. Jag hade planerat för en sådan här kommande händelse att vid någon attack, där de tömmer ut all syre ur lägenheten, att jag alltid hade en syrgastub stående i köket.
Det var läge att använda den nu om jag skulle kunna fly ut genom den hemliga köksutgången. Jag skrattade till för jag insåg att mina fiender inte visste om alla mina säkerhetsanordningar som till exempel, detta med syrgastuben.
Bredvid den så låg gasmasken om de hade försökt med tårgas, men det föll ofta på dess orimlighet att de skulle göra något så påtagligt som en tårgasattack. Fast å andra sidan hade de gett sig på mig under gårdagen med karbin eld. Jag satt blixtstilla och kunde i vilken sekund som helst rymma ut genom min hemliga dörr. Jag avvaktade för jag ville inte fly ifrån mitt näste, allt mitt arbete fanns här.
- Ragnar, snälla du, kan du inte öppna dörren nu, den här gången lät hon mer ledsen.
- Herregud, tänkte jag, jag gör henne ledsen, vad är det för sjuk värld vi lever i.
Jag överlevde ännu attack, efter hennes sista mening, så hörde jag hur brevlådans tipp höjdes igen till normalt läge och hennes steg ifrån min dörr ekade i trapphuset.
Äntligen kunde jag återuppta min forskning om Jöns. Det blev svårt att vara fokuserad över forskningen om Jöns, för jag förstod inte varför alla vara så intresserad av mig; egentligen var jag endast en budbärare och inget annat.
Det klart att forskningen som jag verkligen hade kommit långt med var ett hot, det var inga tvivel om det. Men varför denna ständiga övervakning av mig och av så många inblandade dessutom. Jag var endast ett indirekt hot mot dem men inte ett direkt. Enbart idag hade två olika människor tilltalat mig och att de var betalda drängar till makten var det inte någon som helst tvivel om.
Jag började mitt gedigna arbete att sammanställa Jöns Nilssons liv och gärning. Det skulle inte bli så svårt att föra ihop alla pusselbitarna. Jag hade vid detta lag, minst hundra olika dokument om honom, så det skulle endast föras ihop till en kronologisk berättelse om honom.
Ibland hörde jag tydligare signalerna ifrån X2000 och ibland svagare. Det var just om Jöns uppväxt som hade varit svårast att tolka med de svaga signalerna. Men jag hade listat ut att hans pappa var en rik svinbonde som blev rik på att sälja svinkött svart under första världskriget och mamman var djupt religiös trots att de inte bodde i Småland utan i Bräkne-Hoby.
Återigen blev jag störd att ljud utifrån, nu var det ett utryckningsfordon som med skrikande däck och sirener for förbi torget. Det höga ljudet hade alltid smärtat min känsliga hörsel och tappat min koncentration med en följande lätthet och lika illa blev det denna gång.
Mycket frustrerad ålade jag in i köket och mikrade dagens middag; det såg ut som kyckling men smakade fisk med en bismak av koriander och som efterrätt bryggde jag en kopp kaffe. Mätt och belåten ålade jag tillbaka till toaletten.
Den allra första tiden hade jag skrivit på papper men fukten på toaletten förstörde texten och pappret så det enda sättet var att skriva på en laptop; fukten var ett problem men jag hade en liten fläkt som fick bort det mesta av fukten så den inte påverkades nämnvärt.
Det i sin tur skapade ett nytt problem för det ljudet den avgav störde signalerna ifrån X2000. Det hade varit som mitt liv för övrigt, när jag hade löst ett problem så skapades bara ett nytt. Men jag gav inte upp utan kämpande oförtrutet vidare efter min jakt på sanningen.
Varje kväll runt klockan 20, försökte jag få grannens wifi för en kort stund, jag vågade inte vara uppkopplad längre, så spionerna kunde spåra mig fysiskt och ta sig in min dator. Jag eftersökte nätet efter min leverans vid stenen i Jesusparken, men återigen var det en tystnad.
Jag funderade hur de tystade allt den här gången, det enda jag kunde hitta var en upprörd insändare om att polisen hade gjort ett tillslag mot ett gäng utbytesstudenter ifrån Ghana. Enligt texten stod de och diskuterade syntaxen och semantiken hos Bertrand Russels texter.
De hade varit tydligt rätt oense och plötsligt hade poliser strömmat till och arresterat dem utan någon som helst orsak mer än att de var på fel plats. Insändaren var riktig indignerad i sin ton kunde jag spåra mellan raderna. Det blev märkligare i tråden, kunde jag konstatera som följde där en klar rasism skönjdes med all tydlighet. Det var som vanligt inget om mig, jag hade tagits bort som vanligt.
När flygplanen flög över Malmö, inte de som skulle landa eller ha startat ifrån Kastrup, utan de som ingen radar kunde fånga, de som flög över tjugotusen meters höjd. Det var myndigheternas plan som beredde landningsbanorna för farkosterna som kom från X2000.
Innan människan kunde flyga så högt så hade det varit alltför många Ufoobservationer och efter, som jag förstår, tuffa förhandlingarna med utomjordingarna, att alla dessa observationer måste upphöra. Den enkla lösningen var till sist att jordiska flygplan anordnade flygplatser för alla deras skepp som anlände till jorden.
Jag har sedan länge sett hur de strålade ner sin personal till jorden. Jag visste att jag var tvungen att hålla tyst om detta i min forskning, för jag ville inte bli sammanblandad med de andra ufo idioterna och de som tror att jorden är platt. De har gått in i en återvändsgränd och bara fortsätter stampa sig trötta i fruktlösa försök att hitta bevis hur rätt de har. Nej, den vägen ville inte jag gå.
Jag fick en Lidners knäpp denna kväll; det eviga pusslandet med Jöns liv såg så mycket klarare ut och som ett trollslag så lyckades jag sammanfoga hans första trettio år, men det klart att hans kommande tid därefter blev det mera avslöjande och nya vetenskapliga rön ifrån hans briljanta hjärna.
Hans mest produktiva tid var efter trettio men redan innan dess, hade han upptäckt antibiotika och Nilssons skalan, den senare snodde en som hette Richter åt sig hela äran för. Jag hade lite indicier på att även han hade besökt Jöns i hans hem, men kunde inte fastslå det som för Einstein.
Till sist blev jag så utmattad att jag ålade mig till sovrummet och sängen för att sova. Jag vågade aldrig tända en lampa så inte krypskyttarna fick korn på mig. Varje dag flyttade jag sängen, den stod aldrig i samma läge två dagar på raken. Det sista jag minns var, innan jag somnade, att det hade varit en nervpåfrestande dag och jag hoppades att nästa dag att jag skulle få tid att fokusera på mina vetenskapliga arbete och dokumentationen om Jöns Nilsson.
Jag hade en sådan underlig dröm när natten gick mot sitt slut. De hyllade mig på alla universitet och hade vunnit ett flertal Nobel priser; det som jag var mest stolt över var fredspriset, även om det var norrmännen som delade ut det.
Jag ville verkligen inte vakna ur den drömmen, den hade varit så verklig att jag hade kunnat bli kvar i den i all evighet. Jag drogs väldigt snabbt tillbaka till verkligheten av att det bankade hårt på min ytterdörr. Första besvikelsen över att drömmen var slut och det chockartade uppvaknandet av att någon slog så hårt på min dörr. Jag kunde andas så de hade inte tömt allt syre som under gårdagen. I vilken sekund som helst kunde en tårgasgranat slängas in. Jag ålade mig in i köket och på med gasmasken.
- Det är polisen om du inte öppnar dörren så kommer vi att bräcka upp den, skrek en barsk polisman på andra sidan dörren.
- Jävla Kling och Klang, mumlade jag tyst medan jag försökte få upp min reträttdörr till köksgången, den hade satt sig rejält men efter en kort stund så fick jag upp den och kunde fly ut på innergården och över staketet till nästa gård och nästa.
Det var inte förrän jag sprang på gatan som jag märkte att jag var naken och hade gasmasken på mig fortfarande. Lika underbar min dröm hade varit för några minuter sedan, lika fruktansvärd var mardrömmen levde jag i ett vaket tillstånd nu. Det som följer nu var jag inte riktigt säker på om de verkligen hade hänt eller om de hade förgiftat mina sinnen med någon dolsk drog.
Till slut hamnade jag ute på Jägersro travbana och jag deltog i ett travlopp. Det var den enda gången som jag inte var vid mina sinnens fulla bruk; de hade förmodligen sprutat in något luftburet LSD drog som jag fick i mig innan jag lyckades få på mig gasmasken.
När ambulanspersonalen satte på mig tvångströjan så kände jag mig iakttagen, inte av den tiotusenhövdade publiken, utan på Jägers parkering Där stod den gamla kvinnan med hunden, brevbäraren, husvärden, polismannen med den långa rocken, socialsekreteraren Fia och två svartklädda män med några konstiga smala ficklampor. När de stängde bakluckan så såg jag dem skaka hand och fira det med champagne. Jag skrek rakt ut att jag hade haft rätt hela tiden och innan ambulanspersonalen sövde mig så såg jag att den ena av dem hade reptilögon.
De körde in på sankt Lars, som hade varit ned stängt sedan många år tillbaka i tiden, men en paviljong var öppen väl dold för insyn och nyfikna blickar. Jag kunde höra trots att jag var kraftigt neddrogad.
- Samma rum som Jöns Nilsson från Bräkne-Hoby har haft en gång i tiden.
- Jag visste det, jag hade haft rätt om allt.

C.S Berglöv

Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Nu är min roman ”De enfaldigas sammansvärjning” publicerad. Det går att beställa den här: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=de+enfaldigas+sammansv%E4rjning
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 13 publicerade verk