Den röda kulan

Julen var över. Eller äntligen överstånden.
Försiktigt drog Karin den tunna sytråden, som var fästad i de färggranna julgranskulorna, från granens grenar. Det rasslade lite mot trägolvet när torra barr föll ner runt hennes fötter.
Karin virade in de munblåsta kulorna i silkespapper och lade omsorgsfullt ner dem i en papperslåda.

Var är jag nästa jul? tänkte hon.
Samma tanke varje år när hon tog fram julgranskulorna ur silkespappret och hängde upp dem i granen. Den stod på samma plats i vardagsrummet som den gjort de senaste sju åren.
Och samma tanke varje år när granen skulle kläs av och kastas ut från balkongen. Där fick den ligga kvar till dess att vaktmästaren under svordomar samlade ihop hyresgästernas bruna barrlösa granar.

Den här julen hade varit extra besvärlig. Julmaten var uppäten redan dagen före julafton. Hon hade försökt protestera men fick ett slag i ansiktet. Karin var van, därför hann hon vända bort ansiktet och slaget träffade kinden.

På julaftons förmiddag hade Karin ordnat ett julbord. Inte lika många maträtter som planerats men det dög. Den bit av skinkan som fanns kvar var uppskuren i tunna skivor. Det skulle räcka till henne, föräldrarna och faster Emma. Siri var ännu för liten att äta julmat, hon drack välling ur nappflaska.

Karin lämnade sällskapet när de delat ut julklapparna. Mammas mun var som ett rakt streck. Faster Emma såg oförstående på henne när hon snörde på sig skorna. Pappas blå ögon var sorgsna. Han höll Siri i famnen. Ingen av dem sa något.

Hon gick ut på öde gator. Ljusen från de upplysta fönstren fick hennes skugga att växa. Det var hon och skuggan som vandrade genom julaftonskvällen.
Hon knackade på dörr efter dörr. Huvudskakningar till svar. Tyvärr, den du söker finns inte här.
Han hade varit försvunnen ett dygn. Hon ville veta var han var men önskade att han inte kom hem.

Det hördes skratt bakom röda gardiner dekorerade med tomtar och stjärnor. Familjeidyll och julkarameller.
Hon böjde ner huvudet och gick vidare. Skämdes över sitt eget liv.
En man rastade sin hund. Önskade henne god jul. Hunden lyfte på benet och kissade mot en lyktstolpe, nosade sedan runt efter främmande dofter. Mannen ryckte i kopplet och manade på. De gick med raska steg bort mot Konsum och försvann.
Bruksorten firade jul medan Karin fortsatte att leta.

Den sista röda kulan från julgranen vägde fjäderlätt i Karins hand. Det prasslade om silkespappret. Hon satte på locket till kartongen och ställde sedan upp den på förrådshyllan.

Nu är jag här, tänkte Karin medan hon klädde granen. Ett annat liv och en ny tid.
Hon hade fått nyckeln till lägenheten i augusti. När hon för första gången öppnade dörren kände hon hur det doftade rengöringsmedel i tamburen som var tapetserad med småblommiga tapeter.

Den röda julgranskulan var lite större än de övriga. Den glimmade när Karin höll upp den mot ljuset. Hon log.
Nu behöver jag aldrig mer vara rädd, tänkte hon och trädde försiktigt den tunna sytråden över granens grenar.

Det hade börjat snöa. Vita flingor singlade ner från den svarta himlen. Landade mjukt och bäddade in staden under det vita täcket.

När julen var över ställde Karin undan den bruna papplådan med julgranskulorna lindade i silkespapper. Hon visste var hon var och i det skulle hon stanna.
Hon behövde aldrig mer fira jul i bruksorten där en man rastar sin hund i julaftonskvällen och upplysta fönster sprider sitt varma sken över öde gator.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk