DEN ROPANDE POJKEN.

DEN ROPANDE POJKEN.

I början av seklet levde samerna däruppe bland fjällen de hade renar
men inga motorcyklar eller helikoptrar som de har idag.
Nej, det var skidorna som gällde. De använde dem för att ta sig till renarnas
betningsplatser. Det var ett hårt arbete, men de var vana vid hårt arbete.
Vintern startade mycket tidigt första snö faktiskt i september.
Men det värsta var mörkret som hängde över dem hela tiden.
Men de överlevde vinterns besvärligheter.
Och snart såg man Lady Springtime med alla sorters blommor. Det var liksom
att nu måste vi blomma för det tar inte så länge förrän vintern är här igen.
Det var något av det skönaste man kunde se när fåglarna kom åter ifrån söder.
Ändå de var mycket ute i naturen, tog de sig tid för att åka ut på en picknick.
Den här dagen var det molnfritt och himlen var alldeles blå. Ljumma vindar
svepte över det kala landskapet. Här och där kunde man upptäcka vinterns
spår, utav stora flak av snö.
De satt där och njöt av solen mot en liten bergsvägg och det kändes faktiskt lite
varmt. Den värmen hade de inte känt på många, många månader.
Plötsligt ändrades liksom vädret det blev med en gång mulet och dimman liksom
hävde sig över dem.
Silas han sa till sin fru.
- Vad lustigt, visserligen så kan vädret ändra sig dramatiskt, men så här snabbt
har det inte ändrats så länge jag har levt.
Det blev lite obehagligt att sitt där i den här dimman. Så de beslutade att bryta upp
Den här picknicken.
De var besvikna medan de packade ihop sakerna.
Plötsligt hör de en stämma som ropar.
- Hjälp mig! Hjälp mig!
Rolf säger.
- Det måste vara någon som ropar på hjälp. Det kommer ifrån sjön!
De skyndade ner till sjön, men den var istäckt. Så de tittade ut över den istäckta
sjön och såg inte något på grund av dimman.
Igen hörde de ropet.
- Hjälp mig! Hjälp mig!
Silas traskade ut en liten bit ifrån stranden för att kunna se lite bättre.
Han var lite orolig att inte isen skulle hålla. Men han tyckte detta var så märkligt
att han ville undersöka det.
När han hade gått ungefär hundra meter ut.
Så han en naken pojke som sprang omkring
på snön och ropade.
- Hjälp mig! Hjälp mig!
Silas blev mycket konfunderad.
- Vad gör en naken pojke här ute? Det verkar ju inte klokt. Har jag inbillat mig detta?
När han just tänkte det, dök pojken upp igen och nu försvann han ner under isen.
Silas skyndade sig det snabbaste han kunde, för nu gällde det sekunderna.
När han kom dit där pojken försvann, kunde han inte upptäcka något.
Det fanns inte ett spår av pojken.
- Lustigt tänkte Silas jag såg ju honom med egna ögon!

Sommaren kom och det bli aktiviteter av många sorter. Det var att de skulle driva upp
renarna på fjället. Det skulle förberedas för vintern. De plockade mycket bär och
de var ute och jagade.
Silas hade tagit med sig sin son Nils för han hade lovat att ta med honom
ut på en fisketur på sjön.
Nils var mycket glad för detta och Silas hade berättat att man kunde få
många fina fiskar där. Älven rann ut i sjön så där fann många sorters laxar.
När de gick tänkte Silas när han såg den där klippan, där de satt och fikade
när dimman kom över dem.
- En märkligt händelse tänkte Silas.

Båten var nu i sjön och de rodde ut en bit. Nils han kastade ut sitt mete och satt
sig till ro för att titta på det gubbande flötet.
Han drömde sig bort att han fick upp en jättestor lax. Han hade kommit hem med
den och det blev en stor uppståndelse.
- Vattnet har en förmåga att göra människor lugna tänkte Silas
Han kunde inte riktigt släppa synen på den nakne pojken. Hans rop klingade
fortfarande i hans öron.
Plötsligt fick Nils napp och drog upp för snabbt.
- Nej, sa Nils han slank undan!
Silas tittade på hans mete och sa.
- Jag tror att du har för lite rev mellan flötet och kroken. Du vet här är ganska
så djupt.
Nils flyttade lite på flötet så det blev en längre rev.
Båten gungade upp och ner och det var nästan så att han somnade.
Men nu fick han napp och han flög upp i båten och tag i spöet och drog
allt vad han orkade.
Silas skrek nästan till.
- Dra inte så, mycket för då går reven av och då står du utan både flöte och krok.
Strömmarna gör att det känns mer än vad det egentligen är.

Nils slet och svetten kom lackande fram i hans panna.
Silas undrade också att nu var det konstigt. Han tog tag spöet och
drog försiktig upp vad som satt på kroken.
- Det kan då inte vara en lax han drar inte så mycket, tänkte Silas.
Han drog mer och mer upp den och till slut fick han se att det var en stor
kräftmjärde och det låg något i den.
När han tittade närmare såg han att det var ett skelett av en pojke.
Både Silas och Nils blev riktigt stumma. De sa inget på en lång stund.
De rodde till stranden och Silas tog med mjärden och skelettet och gick till
prästgården.
Prästen tog emot och Silas och Nils berättade hur detta hade gått till.
- Silas undrade om inte pojken skulle bli riktigt begravd?
De satte sig ner och prästfrun bjöd på kaffe och då berättade prästen.
- För länge sedan dränkte de små barn för att de hade inte råd att försörja dem.
Eller så var de handikappad, blinda eller lytta.
Så denna pojke var säkert en sådan.
- Vad hemskt sa Silas
- Ja, det är faktiskt inte så länge sedan. För att inte pojken skulle flyta upp till ytan
satte de denna mjärde runt honom.
När ni var ute och fiskade, fastande kroken i mjärden men nu var den mycket lättare
för den innehöll bara ett skelett.
Pojken fick en riktig begravning och människor talade om detta
länge. Pojken hade ropat till Silas. Han hade i sin nakenhet våndats över
att han inte var riktigt begravd.
När Silas pratade med andra, tyckte de och trodde att det var en gest av Gud.
- Var det än var sa Silas, var det märkligt.

Vintern hade kommit åter och Silas han var ute och jagade. Det var en sådan där
smällkall dag med ner emot trettio grader kallt.
Det var mycket snö och plötsligt såg Silas ett ljussken.
Nu såg han pojken som sprang över en solig äng och ropade.
- Tack för att du hjälpte mig. Tack för att du hjälpte mig.
Sedan försvann han så plötsligt som han kom.
Silas tittade länge efter honom och funderade.
- Nu tror jag att pojken har funnit ro och behöver inte ropa längre.


Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk