Hon i spegeln

Det är i sovrummets helfigursspegel jag möter Henne. Hon är förbisedd. Arg. Trött på att inte bli lyssnad på. Granskar min avbild, vänder på kroppen för att se den ur olika vinklar. Det mjuka ljuset från fönstret slätar ut, lenar till. Fotsulorna känns varma mot de lackade golvplankorna. I det här ljuset får golvet samma blonda nyans som mitt hår.
Bröstförstoringen gjorde jag helt för min egen skull.
Det är vad jag säger, vad jag intalar mig. Jag gjorde det för att känna mig fin inför mig själv. Inte för någon annan. Inte ens för han med skrattgropar i sina kinder. Den här kroppens omformning var min egen önskan. Fastän han sade det där till mig. Att han inte ville att vi skulle skaffa barn för då skulle jag få fula bröst och då skulle han lämna mig för någon annan kvinna. Någon med fasta, toppiga bröst. Hans ord fanns där i mitt beslut.
”Hans kärlek borde väl räcka, hur dina bröst än ser ut”, säger Hon i spegeln, ”eller: han borde väl älska dem just för att de är dina”.
Det var efter vi brutit förhållandet jag gjorde operationen. För att känna mig vacker igen. Nu är jag en människa med perfekta bröst. Främmande, men perfekta.
Hon tycker inte att de är fina. Att det inte är mina. Unika.
Ilskan var något som kom ljudlöst krypande efter ett tag. Något jag inte räknat med. Brukade alltid vara glad över komplimangerna efter operationen. Smickrad. Blickarna som smekte, nästan tog på dem. Män såg mig. Vände sig om efter mig. Höjde på ögonbrynen. Hälsade. Dansade med mig. Det dröjde inte länge förrän deras händer också var där. Klämde.
Väninnornas kommentarer över varsin caffe latte. ”Hur kändes det? Gjorde det mycket ont?”. Jag var det självklara samtalsämnet runt bordet. ”Vad modigt av dig, jag skulle aaaldrig våga göra det, man har ju läst så mycket i tidningarna om hur farliga sådana operationer kan vara”. Den empatiska beundran jag fick från kvinnorna, de som inte kände sig hotade, stärkte först mig.
För de hotade var jag Rivalen. De hotade var de som gav sneda blickar vid bardisken. Kvinnan i glittrig top som kom fram till mig. ”Tur att jag inte har så taskigt självförtroende att jag måste skaffa sådana där” sade hon med blicken på mina bröst. Hennes glansiga läppar, förut så inbjudande, nu föraktfullt snörpta.
Men sådana kommentarer kan jag ta, tänkte jag då. Det måste väl räcka, att vara något som andra avundas. Deras avundsjuka är ju en komplimang. I mig ser de något de vill vara.
”Rättelse: inte i dig, utan på dig ser de något”. Det är Hon i spegeln som talar.
Hon har börjat göra sig hörd nu. Rösten Hon använder börjar bli ilsken, kräver min totala uppmärksamhet, och den talar nu högre än komplimangerna. Nu när de har skruvats ner till en bakgrundsmusik jag hört så många gånger förut.
Jag ser Henne i spegeln. Det är Hennes blick och den är besviken. Sviken. Jag drar på mig kläderna som skyler, både Henne och mig.
Innan jag lämnar rummet vänder jag mig om. Mitt leende i spegeln är ursäktande.

Carina Persson

Känslan för text, bild, färg och form gör mig nyfiken på det nya, noga i detaljer och ibland tänkande i helt andra banor. Lärde mig att läsa när jag var fyra år och har älskat böcker och berättelser sedan dess.
Carina Persson är medlem sedan 2018 Carina Persson har 59 publicerade verk