Den vita fläckiga duken

På den vita fläckiga duken står ett askfat. Det är allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag är van vid hemifrån. Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränar så det hörs. På bordet några halvtomma flaskor och glas. Tror de är berusade av vodka, vad annars kan man lätt få tag på den här tiden? Dövar smärta och tillfällig ångest. Ibland kommer någon ur personalen in i rummet. En lång medelålders kvinna tar upp beställningen. Talar bara ryska med Mart som artigt svarar. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De har ju inget att servera, nästan. En yngre manlig går runt i matsalen och plockar. Också han verkar vara någon annanstans i sina tankar. Ser aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplever jag hos Mart, en väntan på någon förändring.

Väntar att maten ska komma. Hur kommer det sig att du lärt dig svenska, frågar jag honom. Intresserad av våra grannländer utanför, svarar han lite försynt med blicken. Och sedan har jag gått en kort kurs på stadens universitet. Försöker också hitta böcker på biblioteket, fast det är inte lätt. Får ett mycket sympatiskt intryck av honom. Ryssarna blir allt mer högljudda. Flaskorna tomma. Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor, dagens enda klädnorm i Sovjetunionen. Jeans hade funnits en tid men inte de mest hippa i västvärlden. Dessutom något säckiga med vida slafar som jag minns från mina första år i skolan på 70-talet. Skjortorna uppknäppta och hänger halvt utanför. Dyngfulla.
En av dem kommer fram till oss. Kanske förstår de att jag är utlänning. Mart vill att vi nonchalerar dem. Påträngande alkoholstank. Plötslig knuff. Personal kommer och får bort dem. Hur upplever de själva situationen? De förstår förstås att vi är utlänningar. När kom någon hit senast?

Maten. Som så mycket annat är det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kan man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han ser på mitt besök. Västerlänningar är sällsynta. Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skär bort mest fett på köttet. Till maten blir det mest Coca-Cola, vad annat kan man få tag på var som helst i världen? Trots vad som ligger på tallriken och hur jag upplevde de som kom till vårt bord, känns samvaron trevlig. Första gången jag är ensam med en ny bekant på en restaurang utanför Sverige.

Betalningen? Mart insisterar på att folkfronten bjuder men jag lyckas stoppa honom med ett leende. Har en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor får man flera månadslöner i rubel. Skulle senare komma att lämna landet med halva rubelbunten kvar. Gav nästan allt till Jaan Puusaag. Och de sista fick jag lämna kvar i tullen mot ett kvitto. Förbjudet att föra ut ”värdelösa” ryska kontanter. Kvittot skulle sedan finnas kvar i min källare.

Redan innan resan från Stockholm hade jag och Mart haft kontakt. Han var drygt 20 år, hade lite skäggstubb och var enkelt klädd. Kunde lite svenska, möjlig förklaring till att han kan ha varit någon form av sekreterare och kontaktperson med utlandet. Hur jag fick hans namn minns jag inte riktigt. Kan ha varit genom folkpartiets riksdagskansli. Kände några liberaler från ungdomsförbundet eller… De kan ha haft några försiktiga kontakter med folkfronten. Några år före Internet. Minns samtalet på en krasslig linje. Telefon var också en bristvara som så mycket annat. Bara ett år efter jag flyttade från min trygga hemstad och tills nyligen börjat arbeta på Årsta sjukhus.

novellen "möte med folkfronten" (fortsätter med del 3, taxi plockade upp mig)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk