Julbordets frestelser

Så här års svämmar julborden över sina bräddar. Människor samlas som vid forntida vikingablot, för att äta och umgås. Vissa äter för mycket, andra dricker än mer. Vilket man än gör, så mår man sällan bra efteråt. Men det får man väl ta, med tanke på att det bara är jul en gång om året.

Jag har aldrig fått riktig kläm på julbord, inte på de vanliga smörgåsborden heller, för den delen. Redan vid första anblicken av de fyllda serveringsborden, erfar jag en lätt mättnadskänsla. Men det är inte rätt tillfälle att tveka för länge. Har jag betalat dyra pengar för det tvivelaktiga nöjet att proppa magen full, så är det väl bara att skrida till verket.
Jag är ju inte helt taktiklös, en viss planläggning är ett måste. Jag försöker undvika att äta vardagsmaten, det är det primära. Ingen potatis, bröd, köttbullar eller korv. Kallskuret kan jag vara utan, men inte Janssons frestelse, den är ett måste. Att komma hungrig, men inte för hungrig, är ett annat tips jag bjuder på. Det gäller att äta sakta och omsorgsfullt.

Väl framme vid sillbordet gör jag en snabb bedömning av läget. Nu måste jag vara benhård mot mig själv och bara ta det jag tycker bäst om. Bara tre sorters sill och två laxvarianter, inlagd strömming naturligtvis, det är gott. En dallrande fiskaladåb förlorar en stor bit. Två skivor fiskpastej, en näve räkor, samt en sked av den inkokta fisken, okänt vilken sort, läggs ovanpå alltihop. På vägen tillbaka till bordet snappar jag trots allt till mig en brödbit, det är gott till sillen.

När man paraderar runt ett julbord, hinner man inte alltid lägga maten i rätt ordning på tallriken. Med viss avsmak ser jag, att laxen har blandat sig med sillen. Romsåsen är försvunnen, ligger troligen under alltsammans. Jag beslutar mig för att bortse från dessa bagateller, och påbörjar min kulinariska julresa. Det är gott, väldigt gott, och när tallriken är tom suckar jag belåtet.
Problemet är bara att jag är mätt, tvärmätt. Med viss möda går jag och hämtar en liten portion Jansson. Dessertbordet är inte att tänka på.

Efter avslutad måltid, smuttar jag försiktigt på den lilla kryddade, och ser med viss fascination hur proffsen tömmer tallrik efter tallrik. Hur bär de sig åt?

Lars Ek

Jag heter Lars Ek och är född 1941 i Norrköping. Jag har alltid tyckt om att berätta och skriva. Det är dock först nu, efter pensioneringen, som jag har tagit tag i mitt intresse. Mitt skrivande riktar sig främst mot humoristiska kåserier och korta noveller. ?>
Lars Ek är medlem sedan 2015 Lars Ek har 11 publicerade verk