Publicerat
Kategori: Drama noveller

Destination Borås: En studie i problem!

Högljudd rockmusik strömmar ut från högtalarna, lätt ackompanjerat av vindbruset från den framrusande bilen. Stereons blandband, i kombination med den varma och sköna kupén, har omvandlat den tråkiga resan till en skön roadtripp. En behaglig känsla av harmoni sprids genom kroppen. En lömsk illusion givetvis, för lika hastigt som oväntat, händer något mindre bra och situationen förändras…

Men vad är nu detta?

Vad händer?

Det kan inte… nej, det får inte vara sant! Neeeeej!

… kolla, en avfart, jag svänger in!

Humöret fryser omgående till is och irritationen hänger som istappar. Jag hoppar snabbt ut ur bilen och sliter otåligt upp motorhuven. Det är då jag ser…
… ett märkligt fel där nere i motorrummet. Ett hånfullt flinande fel, som pekar ett tyket finger rakt mot mig.

Grrr, typiskt!

Varför ska världens alla möjliga och omöjliga fel, drabba just mig?
Mig, mig och bara mig! Helv…

Frustrationen står som spö i backen och desperata tankar flyger som jetplan i skallen…

Hur ska jag fixa det här… vid vägkanten, en mörk söndagskväll?
Helt omöjligt! Hjälp mig någon…
Någon måste hjälpa mig!

Den mentala tystnaden varvas med högljudda svordomar och egoistisk klagosång, givetvis till ingen nytta alls, men det är ändå skönt att avreagera sig.

Satans skrotbil… nu startar du, annars blir det tvångsbogsering till skroten… Grrr!
Passa dig du… din skrothög!

Bilen, en gammal risig Amazon från 1968, har aldrig varit något tryggt resesällskap. En lynnig tonåring av värsta sort. Ibland tror jag att bilens inneboende väsen hatar mig, både djupt och innerligt! Dessutom är doften av annalkande problem en stadigvarande medresenär på livets resa.

Och motflytet?

Det kom med moderkakan!

Nyfödd ligger jag på BB och känner av min osynliga motflytstvilling. Jag ser honom inte, men han finns där! I brist på annat kallar jag honom Murphy, efter mannen med sin dumma motflytslag.

– Du är min och bara min, för resten av ditt ynkliga liv, säger min osynliga tvilling, högt och ljudligt!

– Nej, det stämmer inte, för han är mitt ansvar, säger en helt annan röst!

Men vänta nu! Två röster? Hur hänger detta ihop?

Det hänger inte ihop överhuvudtaget, men är ändå ett fullbordat faktum. Livsresan tillsammans med ytterligheternas yin och yang, med mig själv hårt inklämd någonstans där i mitten, har tagit sin början.

Den osynliga problemmakaren märks tydligt genom sina handlingar.

Den andra osynliga motkraften märks inte lika tydligt, och är också betydligt svårare att förstå.

Ja, hur hänger detta egentligen ihop?

Jag adresserar frågan till mig själv och väntar nyfiket på ett svar…

Jag vet inte? Har ingen aning!

Men att mitt fyrhjuliga resesällskap är helt i händerna på min osynliga tvilling, det är en sak som är säker. Under inflytande av den osynliga motflytsfaktorn, kan bilen utan någon som helst förvarning, rycka loss ett dörrhandtag, få sidorutan att rasa ner i dörrens innandöme, få värmen att fastna på max under sommarens värsta värmebölja, eller få avgassystemet att lossna vid sämsta tänkbara tillfälle.

Men som om detta nu inte vore nog, kan bilskrället även få för sig att tappa vindrutetorkarna under århundradets värsta skyfall, eller välta ned förarsätets ryggstöd i baksätet… mitt under pågående färd. Listan är lång…

Alltid ska det dumma bilskrället krångla och bråka, och nu har det alltså hänt igen!

Varför händer detta?

Vad ska jag ta mig till?

Men vad ända in i…

Men… vad är det där?

Och hur är det ens möjligt…?

Blicken fladdrar okontrollerat omkring, och det är svårt att fokusera på något annat än den fyrhjuliga problemhärden. Men så ser jag något märkligt. Bilen har på något egendomligt sätt lyckats haverera precis vid infarten till en bensinmack.

Helt sinnessjukt! Måste vara ödets ironi, alla kategorier.

Jag tar ett glupskt andetag av den kalla kvällsluften och formar samtidigt en positiv tanke.

Reservdelar, det kanske finns reservdelar där?
Men, inte kan jag väl ha en sådan tur i oturen?
Nej, det kan väl ändå inte vara möjligt… eller?
Fan, jag måste ju ändå kolla!

Men resan kan snart återupptas, för det omöjliga visar sig återigen, såsom många gånger tidigare, vara möjligt! Ingenting verkar någonsin vara omöjligt och alla problem löser sig, gång efter gång. Mycket märkligt!

Några veckor tidigare hade jag bokat ett rum i Borås… helt in blindo dessutom. Det enda jag visste, var att det handlade om ett möblerat hyresrum på tredje våningen i ett äldre, centralt beläget flerfamiljshus, men det var också allt. Allt var ordnat, så vad kunde gå fel?

Tyvärr det mesta, ska det snart visa sig, men först över till något helt annat…
Varje fredag och söndag kör jag de 18 milen mellan studieorten och hemmet. Nu sitter jag åter i bilen, på väg mot Borås. Tankarna nuddar vid det märkliga fel som inträffade någon vecka tidigare. Men strunt samma, detta är historia nu!

Den regniga och trista söndagskvällen ackompanjeras av någon enstaka plusgrad. Färden är starkt präglad av allt det där mörka som successivt bäddar in det omgivande landskapet, men jag känner mig trygg därinne i den varma bilen.

Överraskningen rullar in och det oväntade händer, samtidigt tar en märklig monolog form inne i mitt huvud:
Varför kommer det en älg utrusande från skogsbrynet?
Dumma älg, högerregeln gäller inte för dig!
Hjälp! Jag måste göra något… vad ska jag göra?
Bromsa, jag måste bromsa!
Men varför stannar inte bilen?
Dumma bil, dumma bromsar, dumma älg!
Satan i gatan, bilen kanar fortfarande framåt!

Men plötsligt har älgen rusat förbi…

Jisses, vad hände… är faran över nu, eller…?
Men vänta! Nej, hjälp, nej…!

Återigen händer något oväntat…

Älgen får av oklar anledning ett rejält psykbryt, vänder om och springer samma väg tillbaka.

Dumma älg!
Varför, varför, varför…?
Förbannade bromsar, men stanna då för helv…!
Hjälp, vi krockar…

Den stressade älgen ramlar nästan omkull i sin iver att komma undan spektaklet den själv har orsakat.

Bilen står tyst och stilla på vägen.

Pust! Vad hände?
Varför blev det ingen krock?
Hur kunde jag missa älgen?

Jag fattar absolut ingenting och lätt förvirrad kliver jag ur bilen. Några få lösa älghår i bilens front är allt som vittnar om händelsen. Bilen och älgen har haft närkontakt, men mer än en hypotetisk kramkollision blev det aldrig. Krocken kom på skam och ångesten ventileras långsamt ut ur bröstet.

Pust! Nu var det nära…
Jisses, vilken änglavakt!

Älgen brakar dock vidare i full panik där ute i skogen, fortfarande uppskrämd och skärrad.

Nu var det riktigt nära, men nära skjuter ingen hare!

Med denna klargörande insikt i färskt minne, kan resan mot Borås återupptas…

Några veckor tidigare, när jag med min ungdomliga naivitet i bagaget, klev in i det hyrda rummet för allra första gången, tror jag att allt är under kontroll. Det centrala läget och den låga hyran bekräftar den positiva magkänslan, men tyvärr är allt en bedräglig illusion!

Jag kraschlandar rakt in i verkligheten och den positiva magkänslan blir ett blödande magsår. För det jag nu har klivit in i, är en formidabel katastrof!

Vad är detta… ett museum med en säng från forntiden… och hur ser sängkläderna och madrassen egentligen ut? Så gamla och äckliga!
Men var kommer allt oljud ifrån?
Jisses, ett kylskåp… från medeltiden?
Varför kör man inte bara iväg skiten till närmsta soptipp, där det hör hemma?
Hjälp, rummet är ju hemskt!
Ta mig härifrån… nu!

Hyresvärden, en halvsenil gammal gubbe, visar stolt upp den organiserade misären och ångesten hugger rakt i mitt bröst.

– Här är toaletten, den ska du dela med din rumsgranne!
Dela?
Rumsgranne, vadå dela med rumsgranne?
Vilken rumsgranne?

Senilgubben, iklädd en belåten min, ger dock inga fler ledtrådar utan försvinner hastigt därifrån. Uppgiften är slutförd och det perfekta rummet har fått ännu en nöjd hyresgäst… Mission completed!

Mina frågor, men vad händer med alla mina frågor?
Helvete! Jag måste få svar på mina frågor?

Jag står som fastfrusen och huvudet bara snurrar.

Toaletten ser otroligt sunkig ut!
Hjälp… vilken osmaklig och äcklig dusch!
Ska det se ut så här?
Nej, verkligen inte, rena misären!
– VEM FAN ÄR DU OCH VAD GÖR DU HÄR?

Plötsligt står han där, med sin hårda iskalla blick, och iakttar mig. Den mystiske rumsgrannen synar mig ilsket från topp till tå. Han verkar arg!

Men vad är detta för en människa?
Han ser ut som ett missbrukarproblem i kombination med en misslyckad lobotomi… Fan, han ser precis ut som Norman Bates!

Jag sträcker fram handen för att hälsa, men till ingen nytta alls, för den arga rumsgrannen är ointresserad av alla former av artighetsaktiviteter. Jag försöker förklara att jag är den nya grannen, men då släpper mannen loss hela sitt ogillande.

– Fan tar dig om du rör mina saker, och jag vill inte veta av att du inkräktar på mitt område. Du får inte röra någonting och inte ett enda ljud vill jag höra ifrån dig!
– Förstått, inte ett enda ljud? Håll dig undan!
Hjälp, varför är han så aggressiv?
Måste jag verkligen vara helt tyst och osynlig hela tiden?
– Du varken rör eller flyttar mina grejor. Du ska bara vara helt tyst och inte störa mig… för annars…?

En verbal knytnäve rakt i veka livet och jag tappar fullständigt andan. Han verkar hata mig!

Men varför hatar han mig?

Och vad som händer annars, om jag inte lyder ordern? Ja, det kan man alltid fantisera om, vilket jag tyvärr också gör…

Jag drömmer om mentalsjuka och knivbeväpnade psykopatgrannar, samt senilförvirrade pensionärszombies… under de tio minuter, jag lyckas sova den kommande natten. Sängen hatar mig intensivt och jag hatar den lika mycket tillbaka. Som grädde på moset i helvetets högborg, går inte toaletten med sin gamla, lortiga och äckliga duschkabinen, att låsa. Alla intima göromål på denna toalett går därför bort…

… jag vill inte duscha i Norman Bates dusch! Aldrig i livet!

I min enfald, hade jag trott att rummet höll normalstandard och inte var ett 30-40 år gammalt, nedslitet och sunkigt pensionärsmuseum, med inbyggd ångestpotential av kolossalformat.

Hjälp, jag vill verkligen inte bo här… jag är ju för satan inneboende hos Bates föräldrar, med Norman själv, som närmsta granne!

Redan första kvällen i rummet knyter det sig i magen och ångesten, den bränner som koncentrerad saltsyra, i mitt bröst.

Jag vill inte bo här!
Det är hemskt!
Jag vill verkligen inte bo här!

Redan första kvällen på rummet tar jag därför ett beslut…

Jag måste flytta!

Några dagar senare, har jag fixat fram ett nytt boende, med inflyttning redan nästkommande vecka. Bättre fly än illa fäkta, för jag vill inte bo inne i en skräckfilm! Det nya boendet är förvisso något dyrare, men i övrigt bättre i allt. Nu ska jag bara säga upp det gamla rummet…

Jag lyfter handen och låter knogarna distinkt smeka dörrfodret. Redan efter några sekunder öppnas dörren och senilgubben till hyresvärd, frågar omedelbart…

– Hur nöjd är du med rummet?
Nöjd? Varför tror han att jag är nöjd?
Hur kan han tro att jag är nöjd med rummet?
Tror senilgubben att rummet är guds gåva till mänskligheten?
Jag bor ju i ”rummet som gud glömde”, förstår han inte det?

Tankarna orsakar stor oreda i mitt huvud, men jag säger ändå:
Jag trivs inte här och ska flytta till ett annat boende!

Jisses, men vad hände nu? I samma ögonblick jag uttalar de magiska orden, förändras situationen i grunden. Senilgubbens ögon börjar glöda av högoktanig ilska och han spottar ur sig en mängd svavelosande budskap, allt inlindat i renrasigt raseri:
– Din bortskämda slyngel, när vi var unga fick vi, jävlar anamma, vara tacksamma för det lilla vi fick! Då gick det, fan i mig inte, att vara en bortskämd slyngel! Din bortskämda lilla…
Hallå, vad har er uppväxt med mig att göra, jag förstår inte relevansen? Jag är inte nöjd med rummet och vill flytta härifrån…

Häller man en dunk bensin över en redan flammande eld, blir reaktionen våldsam. En vägg av ilska, eld och hetta sköljer därför över mig. Jag ryggar instinktivt tillbaka, djupt överraskad av det våldsamma vredesutbrottet.

Högröd i ansiktet som en överkokt kräfta, spyr senilgubben ut en stor mängd okvädesord och svordomar, rakt i mitt ansikte. Jag är än det ena, och än det andra, men mest en stinkande dynghög av värsta sort. Jag ska veta min plats, veta hut, dessutom är jag både bortskämd och oförskämd, eller möjligen allt på en och samma gång. Jag är tydligen helt värdelös och förmodligen också det absolut värsta av allt det sämsta!

Visa respekt? Nej, pensionärerna från helvetets förgård visar ingen som helst respekt och det känns meningslöst att försöka argumentera vidare. Svårt chockad försöker jag ändå värja mig…

Standarden är oacceptabelt låg, toaletten går inte att låsa och det opraktiska kylskåpet både slamrar och brummar! Det är hemskt!
– VET HUT, SLYNGEL!

Senilgubben kokar över och ilskan känner inte längre några gränser.
Hustrun står hela tiden gömd bakom sin make, och supportar hans bedrövliga uppförande, genom att låta som ett dovt och avlägset eko.

– vet hut!

Men nu finns ingen återvändo, och jag säger därför…

Det finns inget matbord och det går inte att laga mat på en gammal primitiv kokplatta, placerad inne i en trång gammal skrubb. Att hämta vatten i en balja på toaletten och sedan hälla ut diskvattnet i toastolen, är inte acceptabelt på något vis.
Det fungerar inte, jag kan inte ha det så här!
Jag orkar inte!

Jag tar ett snabbt andetag och fortsätter…

Jag har även med mig en teve, men den går inte att titta på, för antennuttag saknas på rummet.
Någon läslampa finns inte heller och rumsdörren går inte att låsa.
Jag kan inte ha det så här!

Nattron på rummet är helt miserabel, med tanke på den knepiga rumsgrannen, den olåsta dörren och sängen från helvetet. Den olåsta dörren innebär även att jag måste plocka med mig allt stöldbegärligt varje dag, för på dagarna är någon inne på rummet och snokar runt. Jag frågar även om detta:
Vem är inne och rotar runt i rummet, när jag inte är där?
– Det har inte du med att göra. Det är vårt hus och vi går vart vi vill. Det var det oförskämdaste…
Men det får man inte. Jag bor där och ingen får gå in i rummet utan mitt tillstånd…

Man utmanar inte all denna ilska ostraffat… men…

Sedan går inte toaletten att låsa och toastolen ser ut som en veritabel smittohärd från medeltiden, och tvättstället är fullt med ingrodd smuts!

Senilgubben, röd som ett stoppljus i ansiktet, är nu på väg mot en känslomässig härdsmälta av värsta sort. Han vevar runt med käppen i ren frustration. Situationen känns direkt hotfull, samtidigt som hjärtinfarkten står i farstun och väntar på den argsinta mannen. Situationen är kaotisk, minst sagt! Obegripligt, vad har jag gjort för fel?

Otrevliga och oförskämda står det gamla paret och gapar på mig. Kallar mig för en massa nedlåtande saker.

– DU ÄR BORTSKÄMD… OTACKSAM… ILLOJAL… HÄNSYNSLÖS… RESPEKTLÖS … ELAK…!

Till sist ber de mig att fara och flyga på allvar… och jag vill inget hellre. För nu vill jag bara, en gång för alla, komma härifrån. Bort från alla otrevliga människor. Jag vänder paret ryggen och går min väg, och någon dag senare, tar jag också mina saker och flyttar därifrån för gott.

Det gamla otrevliga paret håller sig, tack och lov, undan vid utflyttningen. Men de står och smygtittar, lite slarvigt gömda bakom en gardin. Förmodligen spyr de galla över den där bortskämda och otacksamma slyngeln som nu lämnar deras fina hus. En riktig drömboning som kan beskrivas som ett mellanting mellan skräckfilmspärlorna ”Huset Gud Glömde” och ”Psycho”!

– En sådan otacksam slyngel, förr i tiden kunde man verkligen inte…

Det nya boendet har allt det där, som den första boningen saknade! Jag öppnar dörren och kliver in:
Wow, en toalett med badkar, en säng med sänglampa, ett antennuttag till teven! Wow!

Med en ivrigt nyfiken och sökande blick, tittar jag mig snabbt omkring.

Yes, en diskbänk med varmt och kallt vatten, en riktig spis, och ett modernt ljudlöst kylskåp med frysfack! Wow! Nu kan jag köpa hem mat och laga till riktiga måltider. Köksbord, jajamänsan. Underbart! Jösses, vad bra! Helt underbart!

En möblerad etta med kokvrå, på första våningen i ett vanligt hyreshus. En otrolig skillnad mot helvetesrummet jag nyss lämnat.

Nu kan det inte bli mycket bättre!
Hur kunde det bli så här bra?
Mycket märkligt!
Äntligen ligger det tunga och mörka bakom mig!

Men livet, blev det helt problemfritt nu?
Nej, självklart inte! För efter ett tag kom köldknäppen från Sibirien på besök. Det var förvisso redan vinter, men nu blev det ännu mera vinter.
Jag öppnar ytterdörren och kliver rakt ut i en vägg av iskyla. Det är i runda slängar 35 minus utomhus och allting känns väldigt besvärligt. Allt blir en utmaning och jag inser samtidigt att bilens batteri troligtvis är urladdat…

Attans!

Sedan en tid har bilen varit behäftad med ett märkligt fel, där själva felet innebär att batteriet måste kopplas loss elektriskt, eller laddas… varje natt! Mycket krångel, men glöms det bort, är bilen oftast helt död nästa dag. Orsak och verkan i ett nötskal, även om själva felorsaken är okänd.
Nu är den brutala extremkylan på besök… och hemläxan är inte gjord.

Attans igen!

Rysskylan är lika isande frisk, som skoningslös. Den tar aldrig några fångar och är alltid på blodigt allvar. Jag möts omgående av en iskall käftsmäll och i halsen är luftrören utbytta mot ihåliga istappar. Varje andetag är en extremt jobbig och rosslande kamp mot den fruktansvärda kylan.

Kallt!
Isande kallt!
Det är hemskt kallt!

Jag öppnar den tröga bildörren och gångjärnen skriker gällt i kylan. Jag känner på växelspaken och den saknar alla distinkta växlingslägen, som man normalt förknippar med en växelspak.

Mmmm, det här känns inte bra!

Jag trycker ned kopplingspedalen, för att lägga ur växeln…

Men vad är nu detta… vad händer?

Kopplingen vägrar fjädra tillbaka och pedalen blir kvar nere vid golvet. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa problemet, men får ändå på något konstigt vis, ordning på det hela till slut.

Skönt! Men varför ens försöka starta bilen?
Är jag verkligen så dum?
För det fattar väl vilken psykstörd dåre som helst… att det inte kan gå?
Nej, klart att det inte kan gå!

Jag ignorerar alla negativa tankar och vrider om tändningsnyckeln…

Den varma och fuktiga andedräkten draperar vindrutans insida med ett färskt lager pansaris, samtidigt som bilen, lika envist som fruktlöst, försöker starta. Maskineriet protesterar högt och ljudligt i den intensiva kylan. Allt går trögt, tungt, segt och ingenting, absolut ingenting, tyder på att bilen ska starta.

Att batteriet inte från allra första stund, redan är urladdat och tomt, är naturligtvis en gåta i sig? Men tiden är knapp och allt annat än ett djupt misslyckande skulle förvåna.

Det är mörkt, kallt och helt olidligt. Allt känns fullständigt meningslöst och ingenting fungerar.

… och just då startar bilen!
VA… BILEN STARTAR!
Det kan inte vara möjligt, för det är helt omöjligt!
Men ändå startar bilskrället!

Ett mirakel, sanna mina ord!

Motorn hackar och låter riktigt illa, men den går…

Jag inser att motorn inte får stoppa, för den kommer inte starta igen. Ett bräckligt mirakel kan inte upprepas, det ligger liksom i sakens inneboende natur. En gång är ett mirakel, men två gånger… är något helt annat!

Efter ett tag skrapar jag bort isen från vindrutan och påbörjar färden mot skolan, drygt 8-10 km bort. Det blir dock ingen riktig fart på värmen inne i bilen och isskrapan får jobba hårt under färden.

Normalt består klassen av ett tjugotal personer, men denna dag har av förklarliga skäl, endast tre personer dykt upp. Vi som trotsade kylan, får vända redan i dörren. Undervisningen är inställd och det finns inga lärare…

– Åk hem! Vad har ni här och göra? Åk hem mer er!

Efter den sibiriska köldknäppen, börjar vistelsen i Borås äntligen närma sig sitt slut. Nu är det en sista helgresa kvar, innan studierna ska avslutas. Bara upploppet kvar. Dags att koppla på autopiloten och köra…

Fredagseftermiddagen är vintrig och mörk när jag passerar den västgötska metropolen Sollebrunn. Jag ser visaren för motortemperaturen rusa iväg och braka in på det röda varningsfältet. Inte bra alls!

Det måste vara termostaten som kärvar?

Jag stannar bilen och låter motorn svalna, bankar något frustrerat på bilens termostat och hoppas naivt att problemet därmed är löst. Jag kör vidare…

Men det var väl själva … Nej, det kan inte vara sant!

Temperaturvisaren smyger åter in på det röda fältet, men denna gång stoppar visaren inte på max, utan försvinner helt utom synhåll! Nu räcker inte ens temperaturskalan till. Illa!

Nej, detta händer inte, det måste vara fel… på temperaturmätaren!

Men illa ska snart bli värre! Bra mycket värre!
Kylaren stormkokar och skållhett glykolvattnet sprutar okontrollerat ut. Nu känns livet mindre bra igen, och nu har det alltså hänt, det som absolut inte fick hända. Nämligen att min gamla opålitliga bil gick sönder riktigt ordentligt.

Nu är det allvar!
Nu är det på riktigt!
Nu är det ingen lek!
Suck!
Hjälp…

Jag stannar och låter motorn svalna ännu en gång, ändrar därefter färdriktning och kör samma väg tillbaka. Detta är det enda möjliga halmstrå jag kan greppa tag i. Situationen känns närmast surrealistisk och kanske är allt bara en dröm?

En mardröm! Naturligtvis är det hela en mardröm, men en verklig sådan!

Jag har mina aningar om vad som kan ha hänt därinne i motorn, men utan reservdelar är läget nattsvart. Tyvärr har nöden ingen lag och jag kör mot Sollebrunn med påslagna vindrutetorkare, samtidigt som det kokande kylarvattnet sprutar ut likt en frustande gejser.

Inte bra alls!

Återresan präglas av djup ångest och jag fruktar hela tiden att motorn ska totalhaverera. Utan reservdelar och extern hjälp är det kört, oavsett! De mörka molnen hopar sig alltmer på problemhimlen.

Hjälp, vad har jag egentligen gjort för att förtjäna detta elände?

Till slut är jag tillbaka i Sollebrunn. Verkstaden är dock igenbommad för dagen och himlen blir i all hast ännu lite mörkare.

Hjälp, vad ska jag göra nu?

Desperat går jag in till grannfastigheten, som är en fabrik av något slag. Kanske finns det någon där som kan hjälpa mig? Ett långskott kan tyckas, men vad har jag för alternativ?

Kvinnan i företagets reception är otroligt nog bekant med verkmästaren på bilverkstaden och ringer upp honom åt mig. Han bor väldigt nära och kommer omgående över för att hjälpa mig.

Helt otroligt, halmstrået fungerade! Nu har det omöjliga hänt IGEN!

Det hela känns en smula overkligt. Inte nog med att mannen dyker upp snabbt som ögat, han är även otroligt trevlig och tillmötesgående. Jag är förvånad, glad och oerhört tacksam på alla sätt och vis.

Jag kör in bilen i den varma verkstadslokalen. Mannen bistår sedan med allt jag behöver och lånar även ut alla verktyg som reparationen kräver. Men skruva i motorn, det får jag faktiskt göra själv. Men det gör jag med stor glädje.

Efter drygt två timmars gediget arbete, har jag äntligen skruvat klart och bilen är åter redo att axla uppgiften. Jag tackar den hjälpsamma mannen från djupet av mitt hjärta:
Tack!
Jag tackar även alla eventuella inblandade högre makter för hjälpen… Tack!

Ännu en motgång i livet avklarad och även denna gång blev slutet lyckligt.

Märkligt hur alla problem kan lösa sig hela tiden?
Jag betalar för reservdelar och annat material, frågar sedan, vad han själv vill ha? Är givetvis beredd på att det kommer kosta en rejäl slant. Han är oavsett, värd varenda krona. Förutom all praktisk hjälp, avsatte han flera timmar av sin privata tid en fredagskväll, och detta för en komplett främling utan minsta anknytning till orten. Det är lika stort som imponerande!

Jag frågar därför:
Vad vill du ha i ersättning för att du ställer upp och hjälper mig en fredagskväll?
– Jag vill inte ha något!
Va, du måste skoja, det är väl klart att du ska ha betalt?
– Nej, jag vill inte ha några pengar… jag vill inte ha något!
Men…

Otroligt märkligt, och jag kan knappt förstå varför han säger så…

Varför säger han så?

Jag vet inte…
Han är otrolig principfast. Jag förstår absolut ingenting, men några pengar vill han inte ta emot…

Ta emot pengarna för min skull, snälla! Köp kaffebröd till verkstaden, eller vad som helst!

Sedan tvingar jag på honom lite pengar i alla fall…

Men det är först nu, flera decennier senare, som insikten drabbar mig likt ett knytnävsslag rakt i veka livet. Plötsligt klarnar allt!

Polletten trillar äntligen ned och jag förstår precis allting!

Den omtänksamma mannen på bilverkstaden var ingen verkmästare…

Jo, mannen var förvisso verkmästaren i sin fysiska form, men det var någon annan som drog i händelsetrådarna och styrde förloppet. En osynlig kraft i min närhet.

En osynlig kraft som alltid vill ställa mina problem till rätta.

Alltid, då som nu!

Men vem?

Jo, en skyddsängel…

Min skyddsängel!

Skogstokig

Status: Brons författare

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/ Driver även FB-gruppen "Svensk 1970-tals Musik", med över 1400 medlemmar. Skapar mängder av spellistor på Spotify (där har jag listat upp tusentals låtar) under namnet Roger S: https://open.spotify.com/user/m0t8x60kyc9sdkvgzke1owx4t?si=9b8bfb7077374df1 Älskar musik, böcker och att skriva!
Skogstokig är medlem sedan 81.2 Skogstokig har 17 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck