Det lyser en stjärna i natten

Det var mörkt långt bort i öster.
Mörkare än någonsin.
Jag stod vid mitt vardagsrumsfönster och försökte samla de tankar som ännu fanns kvar.
De var inte många och det börja långsamt mörkna i min själ.
Inget fanns som kunde motivera mig att inte göra det jag egentligen inte ville.
Motivera mig att inte ge upp.
Jag trodde aldrig jag skulle ge upp.

Fönstret stod på glänt, säkrat med det lilla fästet bestående av en räfflad plastsked, hårt intryckt i ett fast grepp på en argsint herre. Jag var också hårt intryckt i ett fast grepp på en argsint herre.
Livet.
Det hade visat sig bli något av ett ekorrhjul där inte bara jag snurrade runt, utan även mina barn.
Jag ville ge dem det bästa, som de flesta föräldrar vill.
Jag kunde inte ge dem någonting.
Inte ens mig själv längre.
I det längsta hade jag försökt hålla mig fast i det sista halmstrået.
Mitt arbete.
Sedan ett år tillbaka hade även den inställningen och förhoppningen fått ge vika.
Den att jag aldrig skulle ge upp mitt arbete, för jag insåg att då skulle jag vara förlorad.
Jag skulle vara förlorad och mina två barn med mig.
Det enkla lilla liv vi varit tvungna anpassa oss till, inte ens det skulle finnas kvar.
Ett liv i total förnedring var det enda som väntade.
Det förstod jag och hade i det längsta försökt undvika.
Nu klarade jag inte det längre.

I ett rum bredvid, bakom en stängd dörr, låg min son och sov tryggt i sin röra.
Tv:n och Tv-spelen hade tystnat för dagen.
Golvet saknade framkomlig yta att sätta ner foten på och ett mörker, mörkare än på dagen, dolde sig bakom stängda persienner och fördragna gardiner.
Fönstret var tillbommat och dörren mot omvärlden var stängd i min sons rum.

En ljum augustivind, något höstvass men inte mycket, letade sig in genom det öppna fönstret.
En doft av Grekisk Lövkoja blandade sig med den i en stilla sensommardans och jag var redo att ge upp.
Tanken slutade besvära mig och själen lämnade min kropp i den stund jag bestämde mig.
Jag orkade inte mer.
Att skölja ner med vatten gick bra och de små vita tabletterna såg meningsfulla ut.
De låg i min hand lika ett löfte och försvann en efter en.
Snart var burken lika tom som min tanke.
Natten utanför hade nått mörker i full styrka och den hade tagit sig in genom fönstret och intagit hela mitt rum.
Säng och sömn var det jag trodde väntade.
En evig sömn.
Fri från det ansvar jag inte längre kunde hantera.

En krypande smärta infann sig.
Den intog hela min kropp, medan den långsamt spred sig upp mot strupen i ett grepp om varje inre organ.
I mitt omtöcknade tillstånd insåg jag att krampen snart skulle nå mina andningsorgan.
En död i kramp och strupgrepp väntade.
Tanken sökte räddningen och jag tog mig till köket och medicinskåpet där min sons epilepsimedicin fanns.
Den var vår dagliga följeslagare, som allt annat som hade med hans liv och diagnos att göra.
Den var kramphämmande och jag förstod jag skulle få hjälp att somna in.
Men en annan tanke fick samtidigt fäste i min förvirrade hjärna;
Skulle min älskade son, när han vaknade till en ny dag, behöva finna mig kvar i sängen, omöjlig att väcka.
Skulle han behöva finna en mamma som givit upp om sitt liv.
En mamma som inte orkade mer.
Vi som mitt i alla konflikter ändå varit de bästa vänner och alltid åter blivit sams.
Skulle min älskade dotter behöva mista sin mamma och mitt älskade lilla barnbarn sin mormor.
Skulle jag lämna dem. Jag som själv hade blivit lämnad.
Det ännu friska i mig tog över.
Min själ tog ett sista krafttag, intog kroppen igen för en kort stund och sorterade tanken.
Jag tog mig till telefonen i köket.
Ringde efter hjälp där jag sa som det var medan jag ännu kunde andas och tala.
Tog på kjol och en vit stickad tröja.
Öppnade ytterdörren.
På svaga ben och med armarna hårt om min älskade sadelväska i skinn, gick jag ut för att lägga mig på gräsmattan utanför porten till min lägenhet.
Det var mörk natt.
Ingen såg mig.
Och teamet som lovat att komma, kom.
De höll mig vaken genom tvång tills dess vi nådde sjukhuset.
Jag blev räddad av en stark sång i mitt inre.
En sång som förmedlades av min själ när den tog mig i sin hand.
Tog mig med på ett sista besök hos tanken, där jag hörde de ord jag försökt att tysta och orkade göra dem till verklighet.

I dag är dörren till min sons stängda rum för länge sedan öppen.
Han är det ljus och den klippa jag behöver för att se klart.
I en värld där den starke alltid har företräde, har han idag ändå ett liv som han älskar.
Ett liv som han kan leva på sina villkor.
Min dotter har en mamma som finns kvar vid behov och mina barnbarn har en mormor.
Fönstret i mitt vardagsrum står fortfarande på glänt mot världen.
Men det är ljust och jag sitter vid min dator och skriver en novell.
Det är Kristi Himmelsfärdsdagens morgon och det ser ut att bli en fin dag.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk