Det stora beslutet

Det stora beslutet

Idag var det dags. När hon slog upp ögonen kände hon sig genast full vaken och pigg. Hon hade bestämt sig så sent som igår kväll, men övertygelsen var så stark denna gång att hon inte ens försökte hitta en ursäkt att backa ur. Hennes beslut skulle komma att uppröra människor i hennes närhet. Det visste hon. Hon visste inte om de mest skulle känna sig hotade av hennes mod, som de själva saknade eller om de bara skulle tycka att hon tog ett ogenomtänkt och drastiskt beslut utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. För visst skulle de medföra konsekvenser för henne och troligtvis för hennes familj också, men just nu var hon så övertygad om att det var detta hon var tvungen att göra. Livet hon levde var hennes och tiden var knapp. Det är den för oss alla, tänkte hon. Vi kan inte gå omkring och leva ett liv, som andra dikterar. Det finns en mening för oss alla och nu hade hon blivit medveten om sin egen.
Hon steg upp ur sängen och smög ut till toaletten. Medan hon som alla andra mornar satte sig ned på toalettstolen med ögonen halvöppna för att sakta vakna till liv, log hon för sig själv. Hon funderade över om hon skulle berätta för Niklas vad hon skulle göra idag, eller om hon skulle låta honom få veta ikväll när det redan var gjort. Hon försökte föreställa sig hans reaktion när hon berättade. Hon kände honom så väl efter nästan 30 år tillsammans att hon trodde sig kunna förutse hans respons, men det här var ju inget som hon kunde relatera till tidigare. Det här var något helt nytt. Det pirrade till i magen, men det var ett bra pirr. Hon hade börjat vänja sig vid känslan av att det var dags för något nytt. Bubblet inom henne när hon utmanade sig själv eller insåg att livet var fullt av möjligheter och det inte längre bara var en klyscha, utan en del av hennes verklighet, var oslagbar. Hon kunde inte få nog.
Efter tandborstning och en dusch väckte hon Niklas och gick ut i köket för att fixa i ordning frukost åt dem båda. De åt den som vanligt mitt emot varandra i ljuset av tända stearinljus. Decembermörkret fanns till av en anledning, tänkte hon. Det blev lite bråttom som det ofta blev men de hann ändå ta en kopp kaffe i fåtöljerna, som stod i hörnan bredvid matsalsbordet. Niklas satt med näsan i telefonen och spelade Candy Crush medan hon satt tyst och njöt av sitt kaffe.
- Nej nu är det dags att åka, sa Niklas efter att han druckit upp det sista i kaffekoppen. Han gick in till köket och hämtade matlådan från kylen. Hon följde efter och packade ned sin låda också. De trängdes ett tag i den smala hallen, men var strax ute i den friska, kalla decembermorgonen. Det var stjärnklart och månen var full och stor och såg ut att vila på grantopparna i skogsdungen strax intill villan. Hon drog in luften i lungorna, höll andan ett tag och blåste ut den varma luften, som förvandlades till en vit rök. Niklas körde fram bilen och strax var de på väg till jobbet tillsammans.
Hon hängde av sig sin tunga dunkappa och knöt upp snörena till sina favoritkängor, som hunnit lämna blöta pölar efter sig på golvet i hennes kontor. Hon drog djupt efter andan, precis som en krigare innan han drar sitt svärd ur slidan och beger sig ut i strid. Hon tänkte inte kriga men det som hon förberett sig inför sedan igår kväll krävde mod. Hon drog på sig sina inneskor och gick ut i korridoren. Ingen hörde hennes släpande ljud när hon drog sandalerna efter golvet. Förutom hon var det bara chefen där och hennes rum låg längst bort. Väl där knackade hon på dörren, som gläntade lite grann. Hon kikade in lite försiktigt samtidigt som hon snällt väntade på att bli inbjuden. Karin ropade med hög och myndig röst – Kom in!
Hon hade alltid tyckt om Karin och hennes raka, ärliga kommunikation. Hon var rättvis och omtänksam. Hon var en sådan där chef som verkligen såg sina medarbetare och bekräftade dem dagligen för deras ambitioner och arbete.
Hon gick in och stängde dörren efter sig. Hon satte sig ned och tog sig tid att kallprata om vädret och den trafikolycka som tragiskt nog hade inträffat kvällen innan alldeles precis utanför deras kontorsbyggnad. Sen tog hon sats och sa utan omsvep:
-Jag tänkte säga upp mig.
Karin tittade på henne som om hon inte hade förstått. Hon upprepade sig. Den här gången med lite högre röst så att Karin inte skulle kunna missa vad hon sa.
- Men varför då? Undrade Karin
- Jag ska skriva en bok, svarade hon och log med hela ansiktet.

Ann Larsson

Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
Ann Larsson är medlem sedan 2021 Ann Larsson har 5 publicerade verk