Publicerat
Kategori: Novell

Det vita rummet

Hon hade suttit instängd i det lilla svarta rummet i tre dagar nu. Hon hade räknat tiden, dels för att slippa tänka på vad som väntade henne, och vad som hänt henne. Dels för att där inte fanns mycket att göra och hon kände att, även om hon inte såg något, och inte visste något, så kunde hon åtminstone hålla koll på tiden. Hon visste att hon dock dåsat bort ett par gånger, inte för att de lät henne sova. Inte än. Och snart var tiden inne för förhör. Så hon visste inte om det hade varit tre dagar. Hade det varit det? Kanske fyra? Hade de sagt fyra? Hon mindes inte, hon mindes bara den hemska vita lampan som lyste i hennes ansikte, det där hemska vita rummet och de där hemska vita männen i vita rockar. Allting så vitt. Här fanns inget vitt dock. Här fanns bara hon och en väldig massa mörker. Hon var fastspänd vid väggen med foten så hon hade inte kunnat röra sig i rummet eller känna i det, hon visste inte ens hur det såg ut. Eller om hon var ensam. Ibland fick hon känslan av att inte vara det. Hon tyckte sig ibland höra hasandet eller andetag eller någonting, och hon funderar på att ropa men hon kände att lusten och viljan att tala hade för länge sen skrämts ur henne, så när hon började stoppades hon av som en vägg. Hon visste inte om de andra i rummet var vänner. Hon visste inte om ljudet av hennes röst kunde dra fler vita män till henne.

Så där satt hon och försökte räkna i den mån hon kunde. Hon hade nog aldrig varit så rädd. Aldrig känt så mycket ondska runt sig.
De hade varit flera. De hade bestämt sig för att smita från sitt fångenskap och de hade nästan lyckats. De hade varit så nära. Men självklart visste de om allt de hade försökt göra. De hade skjutit alla utom henne. De menade att ”en av de vet lika lite som den andra, de har inget värdefullt att säga” och även att om hon var den enda kvar skulle hon inte ha styrkan att ifrågasätta allt de frågade henne om. De hade inte haft fel. Hon hade berättat mycket för dem om deras planer, under droger till hennes försvar, men hon kunde ändå inte förlåta sig själv för det. Det var som att hon inte vågade säga annat än sanningen eller inte orkade tänka tillräckligt långt för att komma på en lögn.

Det var inte döden hon var rädd för, hon hade förlorat sina vänner, sin kamp, och sin frihet. Hon kände ännu att den chocken inte hade lämnat henne och hon visste att hon bara levde för att hennes kropp andades åt henne. Den stannade inte även om hennes sinne stannat. Hennes hjärta fortsatte bulta som att det inte hade förstått att allt var kört, att det snart ändå var slut.
Det var inte döden hon var rädd för, men något annat. Det satt starkt i henne. Det var nåt med lamporna, med drogerna. Något som fanns djupt i hennes undermedvetna likt en stor val under en lugn och tom vattenyta. Ett grått hav hon simmade i och där hon var rädd för att sjunka. Så grått och så meningslöst.

Hon stirrade ut i intet och hon insåg plötsligt att där framme rörde sig något. Säkert. Det var något i det svarta, svartare än det, därför syntes det. Kunde det vara en annan fånge? Hon blinkade och försökte för sitt liv se vad det var. Hon var rädd men visste att det var fastspänd som hon själv. Hon sa ”det”, för hon visste att allt annat här inte längre var mänskligt. Precis som hon själv. De simmade i sina egna gråa hav. Drunknade i sin skam. Och när de där vita med rockarna kom tillbaka skulle de suga ut det sista ur dem, och sen, kanske förskona dem från ytterligare ett andetag, ytterligare ett hjärtslag förgäves.
Det svarta började plötsligt tala. Rösten lät som en som inte hade använts på år, som från ur en grav. Eller från under ett hav.

”Är... det nån där?”

Hon vågade inte svara. Nån? Ja, var hon nån, fanns hon, vad skulle hända om hon svarade?
Tills sist kraxade hon fram ett förvirrat:

”Nej..”

”Okej... det var synd.” Mumlade den andra rösten i ett drömskt tillstånd. Sen hördes en utandning. Sen blev det tyst.

Plötsligt sprack världen. In kom det vita, ljus och de hemska männen. De sprang in och tog tag i den svarta skepnaden som inte alls var en svart skepnad. Det var ju bara en helt vanlig människa. En väldigt ful människa. Smal, spinkig, vek. Hon äcklades av den. De vita männen drog ut hen i ljuset, och för henne såg det ut som att de tog hen till den andra sidan.
En av de vita männen kom fram till henne och slog henne hårt i ansiktet. Det kändes underbart. Som att väckas kort till liv igen. Hon kände hur munnen fylldes av salt och ut kom blodet. Hon såg på det långt efter att männen gått. Det syntes trots mörkret. Det var vackert. Det var verkligt.

Efter sjutton dagar tog de ut henne för rådfrågning. De hade inte alls sagt fyra dagar. Inte tre heller. Det hade varit månader, sa de. År, sa andra. Hon visste inte vem hon skulle tro på, men nu var hon ute. På andra sidan. De frågade henne om rörelsen. Om vart de kvarvarande fanns. Fanns det några kvarvarande? Hon hade svårt att tro det. Det kändes som att hela världen hade dött, och allt som fortfarande levde var de där i vita rockar. Hon svarade så gott hon kunde och sen drog de in henne i mörkret igen.

Hon vaknade i ett mörkt rum. Det hade varit tre dagar, kanske fyra hon hade varit instängd här. Hon mindes inte. Tre eller fyra dagar sen de fångade henne.

Jag är rätt ny till skrivande och att publicera här är förhoppningsvis ett sätt för mig att bli bättre! ^^ Tänker publicera små kortare texter eller scenarion här och hoppas att det är något som någon kan uppskatta. Jag går en skrivarkurs (som jag just börjat på) och jobbar på en bok som jag inte kommit långt på än. Men hoppas kunna bli klar med den nån gång i år, eller åtminstone komma långt på den.
Helga Korpvinge är medlem sedan 2.64 Helga Korpvinge har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson