Diagnos disciplin

Klockan ringer för tidigt. Morsans röst är för gäll och solen som strömmar in genom fönstret är för ljus. Jag vill skrika åt henne, men då skulle halsen explodera. Hon rycker inte täcket,
men hon gör allt annat som får mig att vilja raka hennes ben med en motorsåg. Jag kliver upp ur sängen, tar på mig gårdagens kläder och går ner en våning. Min syster sitter redan vid bordet i köket. Hon är okej när hon håller sig på sitt rum eller på andra sidan bordet. Hon ser på mig med ett för stort leende.

Min syster har någonting som kallas aschberger. Det gör henne till världens mest irriterande och tvångsmässigt systematiska lillasyster. Hon har ett strikt schema och jag måste spela med. Jag sätter mig på stolen bredvid, min vanliga plats närmast utgången till hallen. Hon slutar inte glo på mig. När jag är ett fitthår ifrån att slå ut hennes tänder tittar hon bort och börjar ägna sig åt sin frukost. Jag kastar i mig min innan hon får för sig att prata med mig också, och skyndar mig upp på rummet. Tio minuter senare duschar jag av mig och tar på mig skolans uniform; grå skjorta och blå byxor. Jag tar en titt i spegeln, funderar på om jag bryr mig idag och kommer fram till att jag inte gör det. På vägen ut grymtar jag ett adjö till morsan. Det är min syster som svarar. Jag kastar mig på cykeln som har stått lutad mot staketet på garageuppfarten hela natten.

Den kalla septembervinden svalkar mitt ansikte. Jag tar vägen genom skogen och cyklar nästan omkull vid bäcken. Jag pustar ut; inte lika mycket av rädsla för att bli blöt som för att komma försent. Förvisso, jag skulle slippa arselberg några dagar, men det är inte värt det. Jag svänger ut ur skogen och åker över en hängbro. Jag gör ett snyggt hopp över en jordhög trettio meter längre fram och parkerar cykeln i ett av båsen bortom den.

Halva skolan står redan vid entrén. Ett hav av grått och ett hav av rött. Vi grå gillar inte de röda, och de röda gillar antagligen inte oss heller. Vid en sopstation står Ricky och Ante och viskar. Jag går fram till dem och de ger mig kardan. Vi snackar en stund, sedan klappar Ricky på min axel och pekar på en röding lite längre bort. Han har ett blått öga. Jag känner igen honom, utan att kunna placera honom i något sammanhang. Jag vet att han ligger illa till. Våld är tabu här. Det blir hålet direkt. Minsta våldstecken och det är det kört. En kille satt fem dagar i hålet för slagsmål i matsalen. Jag minns inte hans namn, men han står några meter ifrån oss och trampar.

Frågan är om han någonsin blir sig själv igen.

När luckan öppnar vid entrén blir det tyst. Ante försöker hacka fram någonting, men jag hyssjar honom och han ser förstoppad ut. Jag klappar honom på axeln och viskar att vi tar det senare. Framme vid luckan nickar jag åt Ante och Ricky och sticker in handen.

“Ses sen, grabs.”

Kolven sjunker med en pysande ljud, och en sekund efter att den kalla metallen har nuddad huden på min handflata pyser den till igen och jag känner ett lätt tryck som får hela handen att domna bort. Mitt sinne blir alldeles stilla, och om jag hade några tankar i det ögonblicket är de borta nu.Jag förnimmer dagen som en dimmig dröm, och när jag kommer ut igen är jag fullkomligt fascinerad av att x var tretton och inte elva. Jag tänker på hur glad jag skulle bli om jag också fick upptäcka och utforska en fossil, och det gör mig alldeles överväldigad att tänka på Vintergatans komplexitet. Jag störs av att kvinnor fick vänta ända till 1921 innan de fick rösta i demokratiska val och nästa gång måste jag bara komma in rätt i takten på gymnastiken.

Någonstans förnimmer jag ett pysande ljud och ett tryck på handflatan. När mitt sinne återvänder står Ante och hackar fortfarande. Jag dunkar honom i ryggen och säger att vissa saker ska man kanske hålla för sig själv. Han ser på mig med samma förstoppade blick, och jag skyndar mig därifrån. När jag kommer hem grymtar jag ett hej åt morsan och skyndar mig upp på rummet innan min syster ser mig. Några minuter senare står hon i dörren i alla fall och glor på mig, men hon försvinner med ett skrik när jag träffar henne på hakan med en tjock bok om rymden. Jag går fram till dörren, plockar upp boken, skriker arselberg efter henne och smäller igen rumsdörren så hårt att fönstret som vätter ut mot bakgården skallrar.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan 2015 Christoffer Andersson har 27 publicerade verk