DIMMAN TÄTNAR ALLT MER

Dimman tätnar allt mer.

Mannen kommer in i vardagsrummet och säger till sin fru:
- Här har jag en pistol till dig,så du inte behöver vara rädd mer.
- Jag vet inte om jag kan använda den,svarade frun.
Dessa makar bodde i ett stort hus på landet,omgiven av stora träd och stora
gräsmattor. De hade flyttat dit från Göteborg och det fanns ett skäl till det.
Frun i huset som hette Marian hade inte riktigt velat flytta,för hon trivdes
väldigt bra att ha sina föräldrar hos sig. Hon hade blivit van med det.
Maken tyckte inte om det utan han hade ordnat ett boende till Marians föräldrar och stod också för kostnaden.
- Ragnar,det var ett misstag att flytta ut hit,sa Marian.
- Du ville ju faktiskt det när vi kunde ordna med ett boende till dina föräldrar.

Marian såg väldigt bekymrad ut för Ragnar skulle åka på en affärsresa.
Han var mycket ute på vägarna,så Marian kände sig väldigt otrygg när han var borta.
Ragnar hade ringt efter en taxi och chauffören ringde på och påpekade att han var där.
- Jag kommer om en stund sa han till taxichauffören.

- Vi måste göra något åt din rädsla,den kan ju inte vara riktigt verklig.
- Den är mycket verklig,ska jag säga dig,sa Marian.
- Vad är det du är så rädd för?
- Jag vet inte,svarade Marian.

Ragnar hämtade sin portfölj och skulle gå ut till taxin när Marian kom och hade nästan gråten i halsen.
- Förlåt sa hon,jag menade inte att vara så gnällig om detta.
- Ska vi börja att bråka om det igen? Jag tar inte hit dina föräldrar och därmed basta!
Chauffören tutade några gånger.
- Du måste gå nu,sa Marian.
- Gör mig en tjänst medan jag är borta. Du kan väl försöka att göra det jag sa. Att gå till en psykiatriker.
- Ja,ja jag ska tänka på det,sa Marian.

Ragnar pussade Marian adjö och gick ut till taxin som stod och väntade.
Marian försökte att på något viss ta bort det där hon hade i huvudet.
Det där som gjorde att hon var rädd. Hon gick bort till telefonen och skulle just ringa til hennes föräldrar,när hon kom på vad Ragnar hade sagt;
- Det är billigare om du ringer efter sex på kvällen.
Marian tittade på klockan.
- Bara halv fyra,tänkte hon.

- Ja.jag får väl vänta till klockan sex då. Men hon var tvungen att fråga hur mycket mer det kostade om hon ringde före klockan sex. Hon fick då reda på att det kostade mycket mer,så hon lade detta på is så länge.
Hon hade tänkt att gå upp en trappa för att kanske lägga sig och vila lite.
Just då hörde hon något i hallen. Hon blev alldeles förskräckt.
Efter har repat mod gick hon ut och såg att katten hade vält en vas och hon blev väldigt lättad över det.
- Kissen du får inte skrämma mig så.
Just som hon vände sig om stod där en man,väldigt blöt och flämtade lite.
- Bli inte rädd jag ska inte göra dig illa.
- Är det någon som jagar dig? Ja,jag har rymt från sjukhuset,jag står inte ut att vara inlåst längre.
- Jag vet hur det känns,sa Marian.
- Vet du,sa mannen?

- Jag vill bara vila lite och sen så försvinner jag,sa mannen.
- Jag vet som sagt var, hur det är att vara rädd. Hela tiden är jag rädd här.
- Din make då var är han? Han är ute på en affärsresa.
Mannen gick fram och satte sig i soffan och såg väldigt skärrad ut.
- Du behöver inte vara rädd här,sa Mariann.
- De kommer snart de är som blodhundar. De säger att jag är farlig.
- Hade jag varit som de säger jag är,hade jag väl kommit ihåg det.
- Jag gör inte det.

- Jag ska berätta något,sa Marian.
- När jag var en liten flicka gick jag vilse. Polisen hittade mig och körde mig hem. Min pappa han omfamnade mig och sa: Du behöver inte vara rädd du är ju hos oss. Jag var inte rädd då.
Jag ville egentligen inte gifta mig,men jag var liksom tvungen annars hade mina föräldrar förlorat allt.
Så därför gick jag med på att gifta mig och att vi flyttade hit så småningom.

- Rädslan sitter i och jag tänker mer och mer på det. Jag drömmer också en massa,sa mannen.
- Vad heter du,förresten sa Marian ?
- Jag heter Dan.
- Dan,hur är det med dig är du också alltid rädd.
- Jag är rädd för att bli inlåst.
- Ja,jag förstår dig,jag vet hur du känner dig.
Hon gick bort till mannen och lade hennes hand på hans.
- Varför är du så snäll mot mig,sa Dan.?
- Det är för att jag vet att du har det inte bättre än jag.
- Mina drömmar tar kål på mig.
- Är det så,sa Dan. Jag drömmer alltid men kommer inte ihåg vad jag drömmer.
- Det gör jag,sa Marian. Det är alltid samma dröm. Jag ligger i min säng och jag hör fotsteg komma upp för trappan. Långsamt går denna person. Han tar tag i handtaget och trycker ner det,dörren öppnas.
Sedan så vaknar jag.

Precis då ringer det på dörren.
- Det är de,säger Dan! De är här för att hämta mig!
- Oroa dig inte,jag ska inte berätta att du är här.
- De kommer att tvinga dig!
- Göm dig i hallen och när de kommer in så försvinner du.
- Tack ska du ha för allt,sa Dan.

Marian öppnar dörren och männen säger att de söker efter en mycket farlig man.
- Ja,här är han inte,säger Marian.
Efter ha sökt igenom huset konstaterades att bakdörrens lås var sönder men männen hade laget det nu.
- Tack så mycket sa Mariann. Det var ju mycket snällt av er.
De tog farväl och Marian gick upp för att först ringa till sina föräldrar och sedan ligga och vila sig. Hon satt på sängen och lutade sig lite tillbaka.
Då hördes det att en dörr öppnades och fotstegen kom uppför trappan precis som i drömmen. De kom närmare och närmare,handtaget gick ner och dörren öppnades.

- Hej,jaså är det här du är sa Ragnar.
Jag blev lite orolig när jag hörde om patienten som hade rymt.
Varför tittar du på mig så där konstigt? Marian?
Just då tog hon upp pistolen och sköt honom. Han signade ner på golvet.
Telefonen skrällde och Marian tog upp luren bara till hälften.
- Hej Marian,raring det är pappa som ringer. Hur är det med dig.
Är allt som det ska vara?
- Ja,det är det nu,sa Marian.
Nu kommer jag hem.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk