Döden en höstnatt

Hon kände metallröret av pistolen tryckt mot den högra tinningen. En salt tår drog nerför hennes röda, ömma, sönderslagna kind. Repet skar och kliade mot hennes handleder. Den stora, vita fullmånens kalla ljus letade sig in genom de söndriga, gråa persiennerna över de tre stora fönstrena. Luften var kall mot hennes bleka hud och tunna kläder men gav ändå en frisk känsla. Hon skulle ha känt skräck för den människa som höll i vapnet riktad mot hennes huvud men hon kände sig lugn. Hennes fysiska kropp var i panik av situationen men mentalt var hon helt stenlugn.

Hon lät hennes klarblåa ögon täckas över med hennes sminkande ögonlock. Minnen från hennes liv for förbi av baksidan av ögonlocken. Hennes mammas fina perfymflaska och doft och mammans beskyddande armar om hennes lilla barnkropp. Mammas namn på en sten, blombuketter och svartklädda människor runt om henne som gav henne cellskräck i framtiden. Pappas hårda knytnävar och lukten av stark och äcklig sprit. Farmors nybakta kanelbullar och hemmagjorda saft. Det lilla rummet på farmor och farfars vind som blev hennes hem. Den urtråkiga skolan och de långa skoldagarna. Tjejerna med små och korta klädesplagg och massvis med smink som hon kallade vänner. Alla skoldagar hon skolkade på och fester hon gick på för att vara cool. Alla killar hon hånglade med, händer på hennes kropp hon inte ville känna, all alkohol hon druckit för att få bort ångesten och alla mornar hon vaknat med minnesluckor och värre ångest. Luddes flirtiga leende, muskulösa kropp och sammetslena läppar. Kvällen hon älskade med någon för första gången på festen hon inte ville gå på. Dagen efter när hon ångrade allt hon gjorde med Ludde och skulle hoppa framför ett tåg på väg till Umeå men sket i det för att det var för tidigt. Morgonen hon gick till skolan för första gången på länge och historielektionen hon såg Joel på. Morgnarna hon gick upp och drack kaffe, dagarna hon kämpade i skolan och kvällarna hon gjorde alla sina läxor för att imponera på Joel. Festen hon aldrig ångrar hon gick på.

Ännu en salt tår lämnade hennes ögon och smetade ut lite mer av hennes smink. Hon fortsatte att tänka på kvällen hon blev lycklig. Kvällen hon kysste någon hon älskade över hela sitt hjärta. Kvällen hon inte var full av alkohol eller ångest. Sen alla helger hon satt och drack kaffe på caféer med Joel och gjorde läxor. Sommarlovet hon blev ett med honom. Morgonen de vakande upp i den lilla röda stugan vid den blåa, spegelblanka sjön mitt ute i den djupa, mörka skogen. Hösten kylan och regnet kom tidigt. Vattenpölarna stora som oceaner och hennes kalla, blöta fötter. Joels läppar mot en annans tjejs rosa läppstift. Den lilaröda färgen runt hans öga och smärtan i hennes fingrar. Alla tårar som lämnade hennes ögon under flera dagars tid.

Hon kom och tänka på hur hennes mamma en gång hade sagt till henne “Nova, dina tårar är så söta, lika söta som ditt leende”. Det var nog säkert hennes pappa som gjorde att de hade skilt åt men ikväll skulle återförenas igen. Han hade kommit upp till hennes lägenhet samma vecka hon hade sett Joel sista gången i hennes liv. Han hade bett henne om att få övernatta på hennes soffa en natt, en natt blev ett par veckor och en kväll när hon satt hemma och lyssnade på Håkan Hellströms lena sångröst bröt sig någon in i den lilla lägenheten hon ägde. Hennes pappa försökte inte ens försvara sig som hon gjorde men båda blev inkastade i en mörk skåpbil och tagna till en förfallen lägenhet där hon nu befann sig i. Hon kunde höra hennes pappas hesa och rädda röst bedja om nåd i rummet bredvid. Det verkade som om han var skyldig en man vid namn Marcus en massa pengar han aldrig kunde få fram. Det skulle han aldrig få ihop heller, så väl kände hon honom. Så livet verkade vara ganska kört för både henne och hennes pappa.

Det kom in en kostymklädd man i rummet och sa något på ryska till mannen med pistolen. De båda männen flinade mot varandra och den uppklädda gick ut ur rummet sekunden innan hon hörde ett skott avlossas nära hennes högra öra. Värme av hennes blod kände hon rinna längst huvudet medans hela hennes kropp fylldes av en kall kyla. Hon säckade ihop på det kalla cementgolvet och innan hon hann känna eller tänka mer såg hon sin mamma sträcka fram sin hand med det röda nagellacket hon alltid använde mot henne. Sen blev allt svart...

Rebecka

En mestadels glad tjej på sexton vårar och ett stort intresse att skriva noveller som handlar mest om kärlek och sorg. Andra saker jag tycker mycket om är att dansa, musik, mat och mina vänner. Går även på gymnasiet, naturvetenskapsprogrammet, bor i "lilla" Malmö och drömmer om att när jag tar studenten om tre år ska jag ha skrivit min första roman.
Rebecka är medlem sedan 2016 Rebecka har 8 publicerade verk