Döden. Ett hjärta i sömn.

Vi hade tur med vädret.
Solen sken från en klarblå himmel.
De stora träden susade i den tidiga sommarvinden med ljusgröna blad i väntan på mättnaden.
Vi hade just kört in på gården i den ljusblå bilen av Amerika modell.
De breda däcken med glänsande fälgar gjorde ljud och märken i den nykrattade gråvita singeln som täckte gården på framsidan av huset.
Vi var i Bräcke och hade blivit hämtade av mors bror vid stationen i Ingelsträde.
Denna lördagen hade vi inte behövt gå på Oceanen, den långa raka väg som flöt fram mellan Ingelsträde och Höganäs.
Skolan var slut för året.
Det var sommarlov.
Vi hade haft skolavslutning både mina kusiner och jag.
Vi hade hunnit bli i början av tonåren.
De hade fina betyg, mina var så där.
Bäst var jag i svenska, engelska, kristendom, historia , samhällskunskap och hemkunskap.
Mina kusiner var bra på allt.
Men nu var det sommarlov och inga jämförelser.
Far hade redan varit och klippt faster Karins häck på sedvanligt vis för några veckor sen, så det var inte därför vi kommit denna gången.
Han hade varit själv en lördag när mor jobbade i Pressbyrån och inte kunde följa med.
Då hade han fått hjälp med klippningen av en arbetskamrat som hade bil och kunde köra och tillsammans gjorde de två dagars arbete på en dag.
Far behövde inte sova över utan kom hem igen till kvällen.
Livet hade blivit annorlunda nu när mor jobbade.
Far höll på att ta körkort och skulle snart köpa bil.
Då kunde han köra själv när han ville och när det behövdes och det gjorde det ofta nu.
Behövdes.
Faster Karin hade blivit äldre.
Hennes vackra mjuka hår hade grånat och blivit tunnare.
Men det var fortfarande långt och hon satte upp det i en fin knut med kammar framför spegeln i sitt sovrum som hon alltid gjort.
Fast det blev inte varje dag och resultatet blev inte lika fint som förr.
Nu fick hon hjälp att tvätta håret i sitt regnvatten så det blev mjukt, av min snälla moster.
Sådana saker klarade hon inte själv och ofta var det mögel på osten när hon bjöd oss på knäckemacka med ost, mina kusiner och mig.
Någon kalops lagades inte längre och vävstolarna stod tysta och övergivna på vinden ovanför den smala trappan som faster Karin så skyddande gick bakom mig på en gång för länge sedan.
Nej idag skulle vi komma ändå för faster Karin hade ramlat från en pall när hon skulle hämta en sak i ett skåp.
En sak hon egentligen inte behövde och inte riktigt visste vad det var när hon fick frågan.
Men något var det, det var hon alldeles säker på.
Hon hade fått stränga order att inte klättra och och göra måsten själv.
Mina kusiners mamma kom så ofta hon kunde för att försäkra sig om att faster Karin inte hittade på något som var farligt.
Men det gjorde hon ändå.
Hittade på sån´t som var farligt.
Hela det fina huset var plötsligt fullt av lurande faror och hotfulla skrymslen.
Tre gånger om dagen fick hon mat från gården och dessemellan besök för att se till att allt var väl.
När vi kom kunde vi se till och laga maten.
Mor och far hjältes åt och jag och mina kusiner gjorde vad vi kunde för att göra faster Karin glad.
Men hon såg oss inte riktigt längre och var inte glad när vi kom in genom köksdörren som förr.
Ibland gav hon sig iväg ut på landsvägen och bara gick.
Hon skulle till Höganäs och handla bröd och ost fast handlaren kom i bil till Bräcke som han alltid gjort och sålde sina varor.
Det hade faster Karin glömt.
Då hittades hon förvirrad och vilsen mitt på Oceanen och hon blev arg när hon inte fick gå och handla sin mat själv.
Ibland gick hon ut utan skor i bara underkjolen men utsläppt hår.
Lilla älskade faster Karin som alltid varit så noga och renlig och fin var nu ofta smutsig och hade oreda omkring sig.
Ibland grät hon när hon inte förstod hur det kunde komma sig.
När hon då och då märkte.
Men det blev mer och mer sällan.

Mina kusiner och jag var i den långsmala parken bakom näckrosdammen i deras trädgård denna lördag.
Solen glittrade mellan Pilens långa grenar och spetsformade blad, när de nuddande vattenytan som då och då glänste som av rödaste guld från de guldfiskar som hade sitt hem där.
I parken fanns en gammal fästemannsgunga.
En vitmålad, välbevarad och älskad gunga, flitigt använd i en gången tid.
Det var favoritplatsen och vi fick vara i den så mycket vi ville.
Bäst var det om vi bara var två, en på varje soffa, då fick vi upp högsta farten och det blev riktigt farligt och roligt när vi skulle byta soffa med varandra.
Idag var vi tre men det fick gå ändå.
Det blev obalans och kusinerna blev osams så vi tröttnade och gick in till faster Karin för att se hur hon mådde.
Det hade vi lovat göra med jämna mellanrum under förmiddagen medan de vuxna jobbade med sitt.
Vi kom in i köket.
Det var alldeles tyst.
Solen hade börjat leta sig in genom det stora köksfönstret vid den här tiden på dagen och den lyste lite försiktigt på en skurhink i ett hörn, med en blöt trasa som låg och droppade tyst över kanten.
Det luktade inte mat i köket som förr om åren.
Det luktade tomhet och tidens obarmhärtiga gång av obarmhärtighet.
Faster Karin, faster Karin.
Vi ropade alla tre.
Sprang vidare in i salen ut mot verandan som stod tyst och tom, redan i skugga, med halvvissna Pelargoner i fönsterkarmarna.
Ingen kärlek och inget småprat höll dem längre vid liv.
De som under alla år varit drottningar i sina prunkande färger, välväxta av solljus och näring.
Utom faster Karin själv förstås som varit husets självklara och älskade drottning i så många år.
Vi kunde inte hitta henne och blev oroliga hon hunnit ge sig ut i trädgården eller ännu värre ut på vägen.
Vi hade lovat ta ansvar och kände för en stund att vi brustit i detta när vi varit i parken och gungat i fästemannsgungan.
Hade vi varit där för länge
Vi vände tillbaka in i salen.
Kikade in i det lilla kafferummet, men ingenstans kunde vi se faster Karin.
På väg ut till köket igen hörde vi plötsligt ett konstigt ljud vid det stora linneskåpet.
Det stod vid ena långväggen alldeles innan dörren till kafferummet.
Vi brukade stå och beundra den fina servisen innanför glasdörrarna på övre delen av skåpet när vi var mindre.
Vid rätt tidpunkt när solen stod i rätt läge, var det en upplevelse stå och se på det blanka fina porslinet.
Nu såg vi den ena dörren stå lite halvöppen.
Den stora korgstolen, en fåtölj med två lapptäcken över det höga ryggstödet, filtar som faster Karin virkat, stod lite halvvänd bort ifrån oss in mot linneskåpet.
Ljuset i rummet var dunkelt.
Nådde liksom inte riktigt in i det stora salen.
Nu hörde vi det där ljudet igen.
Ljudet som lät som om någon sov.
Snarkade lite.
Faster Karin satt i stolen och sov.
Jag gick fram till henne.
Vi gick alla tre fram till henne.
- Faster Karin, faster Karin, sover du -
- Faster Kaaarin.
Vi kunde inte väcka henne så vi beslöt lägga en av filtarna över så hon inte skulle frysa.
Sen gick vi in för att hämta middag som min moster höll på att göra i ordning.
Det var tid för det nu.
-Har ni varit inne hos faster Karin.
- Ja det har vi men hon sover och nu ska vi hämta maten, så sätter vi den i köket tills hon vaknar.
- Sover.
- Men väckte ni inte henne.
- Vi försökte kalla på henne men hon vaknade inte ändå.
Grytor och kastruller kom av spisen med en väldig fart.
Vi blev ombedda se till lillebror som satt och lekte i köket medan han väntade på sin mat.
Mor ringde doktorn och hon och moster rusade iväg och vi blev tillsagda att inte komma efter.
Efter en stund kom mors bror hem från arbetet i växthusen.
Mina kusiners mormor kom körande från Viken och grannarna från Nygård kom ner.
Tant Klara som jag kallade henne, mina kusiners mormor hette Klara, kom in till oss senare på kvällen.
Vi satt nu inne på soffan i TV rummet och väntade.
Lillebror hade somnat i våra knä.
Vi hade väntat länge.
Tant Klara satte sig på en stol och berättade att faster Karin hade somnat och skulle inte vakna mer.
Hennes hjärta hade inte inte orkat och därför hade hon fått somna in så stilla i sin korgstol.
Nu kunde vi få komma in och säga adjö till faster Karin för nu hade de satt på henne finklänningen av mörkblått siden med långa ärmar och vit spetskrage som hon själv virkat.
Hon låg på soffan i salen.
Vi förstod att faster Karin var död. Tog varandra i handen och gick med tant Klara till faster Karins hus. Hon sa vi inte skulle vara rädda. Allt var så fint och stilla.
Ja, allt var verkligen fint och stilla.
Faster Karin hade sin finaste klänning.
Över hennes ben låg lapptäcket som vi lagt om henne när vi inte kunde väcka henne.
Hennes vackra händer låg stilla över varandra.
Ögonen var slutna och bredvid huvudet och sitt vackra hår hade hon en psalmbok En vit binda var lindad runt hennes haka.
Hon log sitt milda leende.
Hon var hemma.
Jag smekte henne över kinden.
Det hade jag aldrig gjort förut.
Men jag grät inte,
Inte då.
Döden skrämde mig inte.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk