Doften

Hej.
Hon står på parfymavdelningen på Åhléns med ryggen mot gången och näsan i en parfymflaska och ser inte den som tilltalar henne. Det behövs inte. Den rösten känner hon igen varsomhelst närsomhelst. Hon behöver inte heller vända sig om för att se de isblå ögonen. Hans blick kittlar henne i nacken.
Detta är ett ögonblick hon gått igenom i sina tankar hundratals gånger. Hon brukade fantisera om hur hon stötte på honom av en slump, precis som hon nu gör. Skillnaden är den att då var det hon som såg honom och han som var oförberedd. Hon förde långa konversationer i sina tankar, vred och vände på dem till de blev perfekta. Syftet var han skulle inse vad han missat och hon skulle, sval och säker, titta lite lätt beklagande på honom och sedan svepa därifrån.

-Hej, hur går det för dig? Hon kan höra leendet i hans röst. "Hur går det FÖR dig...." ett internt skämt dem emellan.
Nu skulle hon bli tvungen att vända sig om, det går inte längre att ignorera honom. Huvudet är helt tomt på varje förnuftig tanke och hon känner hur hon blir röd om kinderna. Jäklar....det var ju inte så här det skulle bli! Hon behöver tid, tid som inte finns. Sakta, oändligt sakta, ställer hon tillbaka parfymflaskan på dess plats på hyllan. Hela tiden passerar människor tätt förbi dem i den trånga gången. De doftar på parfymer, pratar, skrattar och beter sig helt normalt och inte alls som att jorden är på väg att rämna. Och det är den ju inte...inte för dem. Vad hade hon inte gett för att få vara en av dem och slippa gå igenom detta. Hon vänder sig långsamt om.

-Nämen men hej ! Hon försöker le men är inte säker på att grimasen i hennes ansikte ens avlägset liknar ett leende. Som vanligt känns det som att få en spark i magen när hon ser honom och hon faller. .faller...faller. Så plötsligt blir hon blixtrande arg. Vad har han för rätt att komma här med sin varma röst och isblå ögon och röra till det för henne !? Hon hoppas innerligt att den bubblande ilskan inte syns på henne, men inser att den förmodligen gör det. Precis som under tiden de träffades och hon ville att han skulle SE henne men inte ville att det skulle märkas vad hon själv kände. Så dumt. Klart det märktes.
- Hur är det ? Frågan är helt naturlig och neutral men får henne genast börja analysera. Är det bara artigt småprat eller undrar han VERKLIGEN hur jag mår...nu...efter...ja...ALLT? Hon bestämmer sig för det första alternativet.
-Bara bra tack, svarar hon lätt och känner nu att leendet sitter där det skall. Ilskan har sjunkit undan och hon är uppriktigt glad över att se honom och över att han gör sig besväret med att känna igen henne och vilja prata med henne. Han verkar ha växt sen sist....hon vet inte, men något är annorlunda.
-Ja...Jag ser det, att du mår bra, du ser bra ut. Som vanligt avslutar han meningen med det lilla sneda leendet som under deras tid tillsammans höll på att driva henne till vansinne för att hon inte kunde tyda det. Ibland var det bara varmt men ibland kunde det kännas snarare lite retsamt, som att han skrattade ÅT henne istället för MED henne.
Hon inser att de står kvar vid parfymhyllan och då kommer ju den självklara frågan vad han gör där, vid damdofterna.
-Till dig själv ? ler hon och knycker lite nonchalant på nacken i riktning mot parfymhyllan, åtminstone hoppas hon att det ser nonchalant ut.
-Syrran. Hans leende blir brett, eller skulle jag klä i lite Chanel no 5? Bara?
-Alltid ! hon skrattar och börjar nästa känna sig bekväm i situationen.

-Men du...varför sa du aldrig något? De isblå ögonen är nu bara några centimeter från hennes och hon känner paniken komma krypande.
-Vadå ?? Sa? Om vadå? Herregud vad hon svamlar!
Nu ler han på ett sätt som säger att han vet att hon vet precis exakt vad han menar. Och det gör hon ju. Men vad menar han att hon skulle ha sagt? Och när? Hela situationen var ju helt omöjlig, då för länge sedan, när de sågs.
-Jag har sett din viljestyrka och envishet, fortsätter han, och har svårt att tro att du inte kan få allt du vill ha. Prova någon gång, kasta dig ut bara, vad väntar du på ?
Han tar en flaska Chanel no 5 från hyllan, blinkar åt henne och vinkar retsamt med den åt hennes håll samtidigt som han börjar gå mot kassorna.
-Du...vi hörs !

Stina Enroth

Skriver både för nöjes skull och för att det är ett för mig bra sätt att samla tankarna och uttrycka i ord vad som rör sig i huvudet och hjärtat, något som annars kan bli lätt kaotiskt. Om sedan någon annan gillar det, så mycket bättre!
Stina Enroth är medlem sedan 2020 Stina Enroth har 4 publicerade verk