Dom

Hon var alltid så övertygad om att vägkoner var slalombanor. I sin gamla skruttiga traktor bil eller fyrhjuling, körde hon som om polisen jagade henne, bildligt och bokstavligt talat. Hon förstod nog aldrig, att vanligt folk inte såg saker som hon. Hon hade röda flamingo glasögon på sig konstant, och i hennes värld fanns det inget som trafikregler eller logik. Hon ville att alla andra skulle följa lagen förutom henne, för hon var speciell, hon var annorlunda. Hon var huvudkaraktären i hennes egna värld och ingen annan hade rätt att bestämma över henne. Hon var fartgränsen och skydd stängslet, stoppskyltarna och övergångsställen. Hon var rökmolnen från avgasröret och smutset på vindrutan. Hon var farlig, av denna anledning, att köra med henne var en dödsönskan för dom mest adrenalinberoende idiotistiska kaxmörtarna.
Sen på vardagarna var hon vardaglig. Hon tog aldrig av sig flamingo glasögonen, men hon lärde sig smuggla med dom över allt. Hon jobbade kontor och skrev recensioner, hon cyklade hem och vinkade till grannen. Hela hennes värld var färgad röd av filtret framför hennes ögon, hon såg allt som var som det inte var och allt som det inte var som det var. Hon kunde prata som om hennes huvud inte fanns och leva som om döden bara var konspiration. Hon gjorde ont på det sättet bara vackra saker kan. Och hon var faktiskt vacker i sin egen rätt. Hon kunde måla bilder som vilken artist som helst, men bara på ställen hon inte fick. Hon kunde köra vart som helst, till världens ände, månen och till tåg spårets definitiva slut, men när hon kom tillbaka hade huset brunnit ner. Hon kunde åka vart hon än ville, men aldrig hem. Hon hade inget hem, inget hus och inga rötter. Hon hittade sig själv i den bleknande graffitin och smutsiga vagnar, i fallet till marken från bilsätet och det dundrade vinddraget när fönstret var öppet på motorvägen. Hon hade allt hon behövde, och lite mer, lite mindre. Hon hade det hon älskade men inte allt hon älskade, hon hade sig själv men hennes hjärta hann inte med i dom sladdande svängarna och den vansinniga farten.
Hon var den typen av människa som ingen kunde lita på, för hon visste inte ens vad omtanke betydde. Hon var sin egen person i sin egen rätt, men hon var sin egen person och hennes egna person var alltid ensam. Förutom när hon körde. När hon körde var hon mäktig, hon var gud och myrorna på gatukanten, grissvansar och polisonger. Hennes roll var självdefinierad, och hon skulle nog aldrig bestämma sig. Hon lärde sig aldrig skillnaden på liv och barndom, och växte upp utan att mogna. Hon växte upp på motorvägar och gamla broar över åar, maskarna som kom fram efter det regnat och dom tusentals grodorna på våren. Allt hade en roll och hennes var att uppleva. Hennes jobb var aldrig på ett kontor, det var aldrig recensionerna eller cyklingen eller hälsningen till grannen. Hennes roll var att se allt utan fördomar och leva utan tanke eller omtanke, känna allt som finns och hitta sig själv över allt i allt så tillslut blev hon allt och allt avundades henne, hon blev allt hon såg och allt hon levt genom, allt alla andra är. Hennes roll var att inte ha någon roll, utan att vara lite formlös. Hon var inte gjord i en mall eller med instruktioner, så hon gav sig iväg för att köra mellan vägkoner som slalombanor. Hon lämnade det gråa gräset och ruttnande äpplena, för något lite bättre och ibland lite sämre. Hon blev vacker när hon accepterade sin fulhet, hennes fantastiska konst övermålad för att hennes arv är hennes förändring, för man blir aldrig sig själv genom att förneka delar ev en. Det är i hennes natur att låta saker bli, och någonstans på vägen släppte hon sin mening.
Hon var verkligen vacker. Hon var livets vackraste sida, och lite sämre och lite bättre. Hon, som bara ville köra tills hon kanske inte vill mer, för det fanns inget att uppnå, inget att hitta. Det fanns inget mål med hennes resa, inget att lära sig, inget att förbättra. Hon var perfekt i sina bristande förmågor, hon kunde köra enbart för att hon fortfarande hade lite bensin kvar och solen hade inte gått ner än. Hon kunde inte sjunga eller dansa, inte formulera alla oförytterliga tankar, hennes ovärderliga texter som alltid stannade vid tungan.
Hon kastade bort sin destruktiva framtid för något alldeles särskilt, hon släppte taget om tanken på ett vanligt liv, hon glömde sina vanor, kontorsjobbet, recensionerna, grannen. Hon kastade bort allt så att hennes händer var tomma och öppna för allt annat som kunde komma. Hon slängde sitt liv i återvinningen och glömde bygga upp det igen, så hon bara levde utan ett liv. Och det gick.

Buskern hoppades att de som gick förbi skulle kasta pengar, men de kastade tomater istället, så han bytte ut sin hatt mot en juicepress. Han var väl alltid lite av en figur, inte riktig som han skulle vara, helt enkelt. Han var så anpassande, på något sätt. Han behövde inte sig själv för att spela sin musik, och han behövde inte sin musik för att vara sig själv. Han var den typen av person som såg någon strula med kreditkortet och erbjöd sig betala åt dom, han var alla andras, och däremellan sin egen. Han var, inte riktigt fin, skulle man inte säga, men han var inte heller ful. Han var bara omärklig, han smälte in och försvann, och det var ingen som brydde sig något särskilt.
Det tog honom alltid fem extra minuter att ta sig hem, för han gick alltid en omväg för att sno post från grannområdet, och sedan använda det som bränsle till sin lilla brasa. På något sätt var det aldrig någon som märkte. Han matade ankorna vid sjön, och sköt fåglarna till middag. Han var lite av allt, och ganska mycket ingenting. Han vävde spagetti tre timmar om dagen, fast slutade ändå för att han inte ville dö ensam. Han gick alltid på fel sida vägen, bara ifall det skulle finnas en tia på gatan. Han kastade peppar över högra axeln, för han trodde på motsatsen och motsvarigheten.
Till slut var det någon som brydde sig om posten dom gått miste om, och då var det att packa och dra för buskern. Han kom aldrig så långt, för han tänkte inte så långt, och sedan kom dom rödblåa ljusen och tjutande sirener. Då kom järn stängsel och ett schema, massa nya saker. Han hittade sin kallning där. Han skulle bli bambatant. Varje dag hjälpte han i köket, varje dag serverade han mat och dukade undan. Det var nästan så att vakterna trodde han planerade nått, men han kunde inte leva i något annat än det förflutna. Han kunde inte se framåt, inte ta val med konsekvenstänk. Det var hans styrka och svaghet, men det gjorde honom lite gott ändå. Det var bestämt att han var ofarlig, och han fick gå tillbaka till världen, och en ny man.
Och det blev ett ställe han minns med glädje, för han förstod inte riktigt att det var nåt dåligt.
Men nu hade han ett mål. Han skulle bli bambatant, eller dö i processen. Alla han gick till sa nej, han knackade på dörr efter dörr, men fick samma svar varje gång. Nästa hus, sa dom, fråga skolan, sa dom. Han frågade aldrig skolan, för barn gav honom prestations ångest, men han fortsatte knacka.
Emellanåt tvingades han buska lite mer, för han behövde pengar, men han gav inte upp på sin dröm. Han skulle bli bambatant. Så var det bara. Punkt slut.
Han blev aldrig bambatant, för en dag knackade han på ett hus, och när han frågade om dom behöde en bambatant, sa dom nej som vanligt. Han vände sig om för att gå, men snubblade på trappan. Det blev att snabbt och osmärtsamnt slut.
Det var inga blommer på hans grav, inga människor, utom stackarn som behövde sätta honom i marken. Om allt hade en roll, var det nog alltid buskerns uppgift att dö. Han levde för alla andra och ganska mycket sig själv. Hans mening med livet blev ett sorgligt slut, men på sätt och vis fick han vad han ville. Han skulle bli bambatant, eller dö i processen.

Punkt slut.

3ofhearts

14 år Jag blev nyligen intereserad av poesi genom skolan, men att skriva är knappast något nytt! :)
3ofhearts är medlem sedan 2022 3ofhearts har 11 publicerade verk