Dottern som blev kvar.

Dottern som blev kvar

1. Ett smultronställe

Hon hade ingen som helst föraning om vad som skulle komma att hända. De gjorde ofta sådana här små utflykter, bara de två. En sådan härlig dag det varit! De är ute på sitt favoritställe i skogen. Vilket smultronställe! Här trivs de. De plockar lingon på sitt smultronställe, haha. Dottern tycker nästan att det är för hett i solen. Men så hör hon plötsligt ett ljud, som om någon flämtar till. Vad är det nu som händer?
"Men mamma, vad gör du, vad händer?"? ropar hon ängsligt. Hon ligger bara där på marken. De skulle ju plocka lingon nu. De ska göra lingonsylt och blåbärssylt. Det ska bli så gott.
"Mamma! Res dig upp." ber dottern.
Hon vet att det är för sent nu. Allt är så lugnt och stilla, men hon känner sig inte lugn. Hur kan något sådant här hända. Mamma som verkade må så bra idag. Fast sådant vet man förstås aldrig helt säkert. Här i den lilla skogen är marken varm. Precis här låg mamma, här stannade hennes hjärta. Det är fortfarande lite varmt precis här, det känner hon. Och nu doftar det så gott här av tallbarr. Linnea kan dö för den här doften. Den är så mustig och lite kryddig. Helt fantastisk! En doft att dö för, som sagt. Den bästa lukt som finns. Doft heter det när det är något som är gott, säger hennes dotter bestämt. Hennes dotter ja. Alma, som alltid är så positiv. Det är ju bra. Men idag måste hon ringa henne och meddela att hennes mormor är död. Hur ska hon klara av det. Hennes blinda dotter Alma som hon alltid fått släpa på. Och ändå är oftast Alma mer positiv än hon själv.
Linnea börjar att gå hemåt. Hon måste ju ringa ambulansen. Mobilen har hon inte med sig. Så oerhört sorgligt detta är. Mamma som hade älskat den här skogen. Hur ska Linnea nu klara sig. Hur ska hon klara sig utan mamma. Att hon var tvungen att dö just nu! Fast hon är ju förstås nittio år. Eller var nittio år. Men ändå. Hur ska Linnea klara sig nu. Näe, det kommer inte att gå väl. Nu får hon skärpa sig. Det är inte bara hon som kommer att sakna sin mamma. Birgit kommer att vara saknad av väldigt många människor. Birgit var så speciell, så fin och snäll.

2. Mysigt

Hon tänker på julmarknaden de varit på när hon var väldigt liten. Hon kände alltid en sådan ilning av förväntan. Det var en sådan härlig julstämning då, massor med julpynt och glada människor. När hon var liten hade de åkt på marknad varje julafton. Det var bitande kallt, snön gnistrade på träden. Och alla dofter, det var underbart. Det doftade gran, gamla kläder och stearin. Det doftade inte sockervadd på julmarknaden. Det kunde hon sakna ibland. Linnea hade alltid fått någon liten julklapp då. Hon tyckte mest om de fina pepparkakorna som fanns att köpa på marknaden. Det var många fina former och alla hade massor med kristyr. Det såg ut som snö. Hon älskade det.. Vilken fantasi de måste ha! Att det fanns så många olika julsaker. Det var underbart. Det var så mysigt och hon fick ha sin mamma för sig själv hela dagen. Här sprang en massa glada människor runt och handlade. De tittade på fina sidentyger, det kunde bli en fin klänning. De köpte mat också till helgen. De var på marknaden hela långa dagen mindes hon. Folk jäktade förbi dem hela tiden. De köpte stora pepparkakor att hänga i granen där hemma.

3. Vid ett träd

Här kan de sitta och drömma hur länge som helst. Det hörs bara ett svagt sus i träden. Skogen är den bästa platsen. De kan sitta där i flera timmar. De hittar alltid något intressant. En spindel eller en sällsynt skalbagge. Och alla fåglar som låter. Taltrasten till exempel, den har så mycket att prata om. Rödvingetrasten är inte så dum den heller. Och så har de rödhaken förstås, med sin sirvliga vackra sång. Trädgårdssångaren är också trevlig. Den bygger sitt lilla bo på en gren, så fint gjord av rottrådar och mossa. Ja, där kan de sitta länge och drömma. Där hade de haft sina bästa stunder, hon och mamma Birgit. Men nu är det slut med det. Var hon tvungen att sluta sina dagar precis här, i smultronstället. Det var inte snällt gjort. Gode gud, hur kunde du hitta på något så dumt, tänker Linnea. Nu kan hon inte hålla tillbaka gråten längre.
Hon måste berätta vad som hänt för Alma också. Hur ska det gå, hennes dotter Alma som är så känslig. Hon ska berätta det i vilket fall som helst.
Hennes blinda dotter som hon varit så orolig för, som hon försökt skydda emot allt tråkigt. Som hon varit så arg på ibland, oklart varför. Alma vill alltid klara sig själv. Hennes mamma Linnea vill alltid ta hand om henne. Som när någon varit arg på att dottern alltid velat läsa allt i braille, inte lyssnat på talsyntesen. "Tänk om du förstör dina fingrar i en olycka, hur ska du då kunna läsa!" hade en lärare sagt. "Jaha, men då kan jag ju inte skriva heller, din dumskalle! Tänk om dina ögon blir för dåliga." svarade dottern. Varför får jag inte ha den glädjen ifred, att kunna läsa själv. Varför får jag inte det. Va! Måste alla lägga sig i allting!"
Linnea mindes en gång när hennes man Einar nyss kommit hem. "Låt bli att klappa katten då! Där ska den ju inte ligga, tokiga kärringar!" Katten låg och sov så fridfullt på köksbordet. Einar hade haft rätt förstås, men det tänkte hon inte erkänna. "Tyst merej skitgubbe." sa Alma allvarligt. "Min katt får ligga var hon vill." Linnea ler åt minnet. Hon mindes att mamma Birgit varit där vid det tillfället. Hon hade aldrig gillar Einar nåt vidare. Fast vem hade det egentligen. Almas riktiga pappa Oskar hade avlidit något år tidigare. Hon suckar. Allt känns så svårt nu. Hon har så många roliga minnen av sin fina mamma.

4. Ett sista farväl

Hur ska de kunna gå vidare nu? Det kan Linnea inte svara på just nu. Hon vet bara att hon måste, på något sätt. Herregud, jag är ju sjuttio år, jag måste klara mig utan mamma nu. Det är klart att hon får sörja ordentligt, det är klart. Men hon måste skärpa sig nu. De andra behövde henne nu. Men just de två hade haft en sådan speciell relation. De hade umgåtts nästan dagligen. Förutom några år när Linnea varit i tjugoårs-åldern. Då hade hon velat klara sig själv.

5. Minnen

Linnea har så många bra minnen av sin mamma. En vårdag förra året. Det var i mars, men det kändes som november, rått och trist.
"Nu sitter vi ute." sa mamma. Nu är det vår. Du är väl ingen mes?"
Nejdå, visst inte.
"Hämta kaffet nu så ska jag berätta något." Mamma ser allvarlig ut.
"Jag är kär. Tänk att man kan få bli det såhär på äldre dagar."
Oj, vad roligt. Är det någon på ditt boende?" undrar Linnea.
Birgit stirrar på sin dotter.
"Näe du, inte då. Det är någon helt annan."
"Oj då. Vem då om man får fråga." undrar Linnea. Har hon sett sin mor så här glad förut? Näe, inte vad hon minns i alla fall.
Hämta kaffet först så ska jag berätta sedan." säger hon.
"Jaha, nu vill jag höra. Jag orkar inte vänta längre. Vem är det? Säg!" säger Linnea. Birgit ler hemlighetsfullt åt sin dotter.
"Nu säger jag det. Björn Hellberg förstås!"
Hmm, vem är det nu igen?" undrar dottern.
"En fantastisk författare. Helt suverän! De böckerna måste du läsa lilla vän."
Hon ler. Ögonen glittrar.
"Men mamma då. Du är inte klok!"
"Jodå, det är jag visst." säger Birgit.
"Vad snackar ni om." Linneas barnbarn Helena står plötsligt där ute på verandan. Hon har lilla Axel i knät. "Inget speciellt." svarar Linnea och fnissar lite.
Detta hände för ett år sedan. Tiden flyger iväg. Nu ska hon bara tänka på framtiden.

Jeanette Jansson

Status: Brons författare

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk