Publicerat
Kategori: Novell

Drömskeön

En egendomlig känsla av att jag har varit här förut. Det vrider sig i ett inre auditorium och skriket häver sig ur lungorna och ut genom torra läppar som omsluter en torr munhåla. Intalar mig att det måste vara en dröm. Men sanden mellan tårna säger annorlunda; jag känner den för väl för att det ska vara en dröm. Jag ser värmevågorna i luften från en sol i zenit. Svala vindar stillar strömningar av tårar från panna och skuldror. Från den heta sanden tar jag upp en snäcka, och precis som min far lärde mig håller jag den stilla mot örat, som ett ivrigt barn lyssnande efter det hav han bedyrade skulle
finnas där. Först hör jag ingenting. Sedan stiger det till en nivå där jag måste dra snäckan från örat i fruktan för att den sitter fast. Jag gör så i en snabb rörelse och släpper snäckan. Mitt
tinnitus tilltagar med huvudvärken. Jag undrar om det kan bli så i en dröm. Framför och bakom mig ligger en kuststräcka som aldrig tar slut. Det förefaller ändlöst. Jag kupar handen mot pannan för att kunna se bättre, men det får mig bara att se sämre. På ena sidan: glittrande, blått hav smeker rytmiskt den vitaste sandstranden; på andra sidan: trädkronor speglar solen
och glittrar mot det blå himlavalvet; aldrig har jag sett någonting verkligt bjuda på någonting så paradisiskt. Framför mina ögon delas världen i blått, vitt och grönt. Jag gräver med tårna i sanden. Går mot vegetationen och trädkronorna som om jag vore medveten och fri; det blå
bakom mig och det vita under mig. Världen skiftar form och kläs i grönt och gyllenbrunt. Ingen bark är nött och inga ormbunkar är vissna.
Hit tränger vinden i små smekningar som får skogen att dansa. Är det är ett paradis eller ännu ett allegoriskt uttryck för galenskap? Jag lär mig snart att inte treva efter nästa tova; skogen för mig framåt som om den har eget liv. Jag måste bara låta den.

Allting är grönt och skönt och orört. Jag minns ingenting från havet eller någonting annat bortom det. Det måste ligga mycket bakom mig. Jag känner att det har funnits styrka i mina
muskler; det fanns en tid före drömskeön. Det som tar mig framåt är inte styrka. Styrka betyder någonting annat här. Mitt sinne är trött. Det finns någonting bakom mig som har tyngt
det; det fanns en tid innan det blev svagt och glömskt. Men sinnesstyrka heter någonting annat här. Jag andas ut. Utan minne, sinne och styrka är man intet - här är man allt.

Jag känner träden och blommorna och gräset och vinden och havet och stranden och fåglarna som sjunger. De sjunger för mig. De firar att jag hittade hit. Jag kan höra orden som avlägsna ekon. Det sker, även om det tar lång tid. När orden kommer vet jag att de är ämnade mig. Min sång är en vacker melodi i B-dur som slår an ett sorgespel; ett livfullt sorgespel uppburet av insikt och hopp. Tonerna svänger mellan träden,
stiger och sjunker, och jag sätter mig ner på en sten för att lyssna. En vind lägger sin tenor. Jag undrar vems dröm det är. Min dröm såg inte ut så.

Drömde jag inte om rikedom, ära, goda middagar och luxuösa julaftnar? Drömde jag inte om guld, fasader och fyrhjulsdrivet? Vems dröm är det här? Fågelsången tystnar. Min kropp känner trötthet åsamkat av ett trängt minne. Drömskeön har fallit i tystnad. Givit ensamheten ett namn. Jag reser mig från stenen och ser själva luften mörkna. En blodröd solnedgång speglas i ett ändlöst hav. Den lyser upp trädkronorna; en sista suck. Inga fåglar sjunger längre. Skogen har tappat färg. Varje steg väger tungt som om skogen försöker dra mig ner. Säg det, viskar en röst till mig, och fortsätter så länge jag vägrar. Om jag säger det ger jag galenskapen en kropp och låter den för alltid existera som en del av världen. Det får aldrig hända igen. Jag vägrar säga det!

Mörkret tätnar och de sista av skogens färger försvinner. Jag vägrar! Från avgrunden stöter groteska ljud av urtidsväsen som aldrig borde ha fått plats jämte människan, men som oundvikligen alltid har haft det. Jag hör det krälande, väsande, stickande, klapprande ljudet av skräck som aldrig tänker sluta sprida sin smuts på jorden. Skogen har plötsligt blivit liten och tryckande och snart kommer den att trycka sig närmare min kropp tills det enda som finns på en liten fläck av världen är jag, mörkret och avgrundens urtidsväsen vars hungriga käftar
närmar sig mitt ljugande kött. Ett ögonblick eller ett liv passerar innan jag öppnar ögonen, och då sitter jag åter på min sten omhöljd i solljus och fåglarnas sång och skogens alla fagra färger. När mina ögon har vant sig vid ljuset kan jag resa mig
och stående på mina svaga ben fängslas min blick av en inskription i den gyllenbruna barken i ett av träden. Jag läser inskriptionen som förtäljer en del av den sång som kom av fågeln och vinden innan mörkret föll. Det sägs att den
ledsamma mannen föredrar dikten medan den lyckliga föredrar sången. I så fall, anar jag, är jag förlorad.

Fortsätt, viskar en röst som lagd i mitt inre. Mina trötta ben får kraft att gå. Tystnaden bryter mig inte längre; mod alstras i min kropp. Det växer med varje steg. När mörkret kommer är jag
glad; jag vilar på en ny sten ett stycke ifrån en stam där jag själv ristade in inskriptionen innan mörkret föll med en sten vars rygg glimtade med en bråkdel av sitt omfång i solens ljus. Budskapet vilar och när morgonen gryr är jag läkt. Den dagen vandrar jag i ett led fram till aftonen. Först då tar tröttheten mina ben. Jag ristar in inskriptionen i en ny, lika gyllenbrun trädstam och sätter mig på en sten intill. Jag gör detsamma sju dagar och nätter, på den åttonde dagen och resten av tiden som återstår.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan Christoffer Andersson har 27 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson