Drömzonen

På Jysk är det lågt i tak och luften känns kompakt. Liksom hoptryckt, som om det är alldeles för mycket luft som ska få plats på för lite utrymme. Sängarna står längst in. Vägen dit kantas av trådkorgar fyllda med ulliga gosedjur till extrapris. Svetten läcker ut från bh:n, det känns som jag stöter emot allting som kommer i min väg. Vägen är smal, leksaksbjörnarna verkar ha vassa hullingar som griper efter min hud.
Smärtornas väg.
Min säng är för smal för mer än en person. Å andra sidan är den förstås tillräckligt bred för att jag ska känna mig ensam. Det sämsta av båda världarna, det är så jag brukar se på saken. Så gör jag, jag ser på saken. Om ni undrar alltså. Ibland längtar jag efter att vakna med någon annan vid min sida. Fast på lagom avstånd. Nära, men inte för intimt. Som en dröm jag kan omsluta. Vid tillfälle. Och inneslutas av. Vid tillfälle, det också.
Det är så jag ser på saken, alltså.
Allt det försöker jag förklara för expediten. Han är i trettioårsåldern, har rågblont hår och ser nästan sportig ut i den ljusblå skjortan med texten Jysk på ryggen. Det är tveksamt om jag lyckas få honom att förstå vad jag menar.
”Du ska ha en Dreamzone”, säger han.
”Kommer jag att komma ihåg drömmarna då?”
”Ja”, svarar han med en självklarhet som om det är en fråga han får varje dag.
”Det är du säker på?”
Han nickar, sneglar på armbandsuret.
”När jag vaknar på natten och ljuset är en tunn strimma vid horisonten?”
Han nickar, emfatiskt ser det ut som. Tänker jag i alla fall.
”Är det garanti på det?”
”Drömgaranti”
Inte ens jag tror väl att det verkligen finns något som heter så.
Sängen levereras en vecka senare. Det ringer på dörrklockan, utanför står två män i varsin ände av min nya säng. Det finns förstås inget annat sätt att bära den på. Den äldre av männen säger att han heter Sebastian, den yngre är helsnaggad och säger ingenting. Kanske har han någon slags diagnos. De bär in sängen i lägenheten, lutar den mot väggen och skruvar dit benen. Den äldre av dem svär några gånger, den yngre är tyst hela tiden. Sedan ställer de ner sängen på golvet. Han som heter Sebastian plockar fram ett svart plastföremål som ser ut som en förvuxen mobil. Håller fram något som ser ut som en penna och pekar på en liten skärm.
”Din namnteckning där”, hans röst är överraskande behaglig. Manlig.
Därefter lämnar männen lägenheten.
Den är mycket större än jag föreställt mig. Jag sträcker ut mig på madrassen, lägger ena armen över ögonen, färdig för att drömma. Jag är omgiven av en oändlighet, det är som om jag befinner mig på en fotbollsplan. Jag kasar över sängen så att jag till slut ligger snett diagonalt över den. Armarna rakt ut från kroppen som Jesus på korset.
Det händer inget särskilt. Kanske borde jag ringa och säga att jag ångrar mig, att jag vill ha en säng som är åttio centimeter bred.
Kanske kan jag säga att jag vill att Sebastian ska leverera den.
Jag har inte berättat det här för någon. Nu är det egentligen försent, men jag kam i alla fall berätta det för min väninna Eva.
”Jag har köpt en ny säng”
”Jaha”
”Det var inget fel på den gamla”
Hon har höjt ena ögonbrynet, det är ett trick hon kan.
”Varför?”
”Den är bredare. Än den gamla”
”Så du kan …”, hon himlar med ögonen. Båda, nu är också båda ögonbrynen lätt lyfta.
Jag kan aldrig förklara för Eva. Vi spelar golf på lördagarna och därefter går vi på cafét vid torget, och äter varsin bakelse. Eva dricker alltid cappuccino, själv brukar jag ta en latte. Innan golfen parkerar vi våra bilar så att de står vid sidan av varandra. När spelat färdigt sätter vi oss i varsin bil och kör in till stan. Det brukar ta åtta minuter om inget oförutsett inträffar. Evas bil är röd, min är svart. Ibland kör hon först, ibland hinner jag före henne vid utfarten från parkeringen. Vi kör i kolonn och sen parkerar vi på torget.
När jag kommer hem står sängen kvar där jag lämnat den. Sängkläderna ligger i oordning, det ser ut som jag lämnat den för några minuter sen. Kanske snabbt, bara för att gå upp och kissa? Jag drar av mig byxorna, knäpper upp blusen, viker ihop byxorna, hänger upp blusen på den lilla stolen. Till slut, innan jag lägger mig på sängen knäpper jag upp behån och drar ner trosorna längs med benen. Iakttar mig själv i väggspegeln, ser hur kläderna lämnar min kropp. Lakanet känns svalt mot min nakna hud, armarna utsträckta längs med sidorna. Jag ligger på magen, när jag sträcker ut fötterna når tåspetsarna nästan fram till kanten på sängen. Jag tänker att imorgon ska jag måla tånaglarna.
Jag tänker på expediten på Jysk. Försäljaren. Att han hade vackra fingrar. Noggrant klippta naglar. Jag är svag för sådant. Han är förstås alldeles för ung för mig.
My bonnie lies over the ocean. En sång en gång för länge sen. Kom närmre till mig, ögonlocken känns tunga. Kommer jag att snarka? Länge sedan någon hade synpunkter på det.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få drömma.

Tomas Palmér

Man, 73 år gammal. Ex-bibliotekarie som skriver berättelser med arbetstiteln Drömmer om småländska höglandet. Relationerna, tiden och platserna. Ensamhet/samhörighet. Min dröm är att göra ett eget Sommar. Jag ska prata om betydelsen av solidaritet och bara spela bra musik.
Tomas Palmér är medlem sedan 2023 Tomas Palmér har 2 publicerade verk