Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Duken och lapptäcket

Vid fönstret sitter Ester och följer en fiskmås med blicken. Måsen har flugit långt in över land för få något att äta. På ålderdomshemmet har den vanliga eftermiddagstystnaden lagt sig. Det ljud Ester hör hör kommer från fågelburen tvärs över rummet, där Putte kvittrar och småvisslar. Han trivs i solen och den lugna atmosfären på det lilla rummet. Värre är det på förmiddagarna. Hans pigga kvitter överröstas av den envisa dammsugaren i hemmets korridor. Men nu, på eftermiddagen, lugnt och fridfullt. En underbar solvärme och inget som överröstar. Putte låter höra sitt kvitter till Esters förtjusning när hon småpratar med honom. Ester har många saker hon tycker om. Hon har faktiskt det trots hon fått lämna mycket till barn och barnbarn när hon inte orkade bo ensam i sin lägenhet inne i stan.
Det blev svårt gå till affären.
Svårt gå de nödvändigaste ärendena och så trappan. Den var det svåraste och rent av hotfull.
Nej. det hade inte fungerat längre och då var det bäst att inse som Ester brukade säga; var sak har sin tid. Hon var inte längre någon ungdom fast gången var spänstig och tanken klar. På byrån fanns kort och de minnessaker hon absolut inte kunde ta farväl av. Korten var gula och gamla men det gick tydligt se att den mörka flickan på bilden var Ester. På ett annat kort var det en kvinna med en lång stilig man intill sig. Armarna hade de om varandra och de såg lyckliga ut. När Ester såg den bilden visste hon, de såg inte bara lyckliga ut, de hade också varit det. Inte alla stunder givetvis. Men under de sextio år de fått tillsammans hade slipningen av vassa kanter, arbetet och under stundom oron när de tre barnen var små, lämnat varm gemenskap och en mjuk mognad hos dem båda.
De hade förstått lämna varandra den individuella frihet som måste finnas i ett djupt förhållande och satt värde på de stunder de fick tillsammans. Kvar fanns nu allt på bilden och i Esters hjärta var det sammanflätat till ett underbart livsmönster.
Men trots miljöombyte, ålderdomens ofrånkomliga svagheter, känslan av att inte behövas som förr,
var ändå det svåraste att han skulle gå före henne. Eller om de fått gå tillsammans. Ester hade läst om de som hade lämnat med bara några dagars mellanrum och önskat det skulle bli så för dem. När de fortfarande var två tyckte Ester sig veta hon inte kunde leva utan honom. Hon hade varit den lite drömmande typen och ofta blivit beskylld vara orealistisk. Hennes rika inre liv hade blivit räddningen när ensamheten blev hennes dagliga ovälkomna gäst. Tomheten om nätterna när han inte längre låg vid hennes sida. Vakna ensam. Inte längre ha några gemytliga pratstunder mellan två som visste allt om varandra.

Nu hade Ester en hemlighet. En fullt synlig men det var ändå en hemlighet. En reservutgång. En port till fantasins undergörande värld. Hon hade en duk och ett lapptäcke. I lapptäcket som lyste i färger hade hon sytt in de tyger hon inte kunde skiljas från. Tyger från olika tillfällen. Tyger från klänningar som betytt mycket för henne när hon burit dem. Duken. Den låg på bordet . I vanliga fall stod en blomvas, en karamellskål och en bordslampa prydligt uppställd på den . Inget speciellt vid första anblicken. Ett par steg närmare. Den ljusgröna duken var full av namn. Broderade och fint inringade med garn i olika färger. Väl och omsorgsfullt gjort under många mörka ensamma kvällar. Där fanns namn på kära vänner, både unga och gamla, som betytt mycket för henne. Duken hade blivit något av en bönelista. Särskilt gällde det de unga vännerna. Där var Lennart och Per som så ofta kom och hälsade på då Ester bodde ensam i sin lägenhet. De var vuxna nu och för Per hade det inte gått så bra.
Spriten hade fått för stor plats i hans liv när svårigheterna kom och Ester visste att familjen med de två små flickorna nu var splittrad. Därför, när hon såg hans namn, bad hon till Herren för dem alla.
Där fanns gamla barndomsvänner, barn och barnbarn men också tillfälliga bekantskaper. Hon hade alltid varit öppen, lätt att komma till tals med. Därför hade hon knutit band med människor hon aldrig mer såg men som hon aldrig glömde. Ofta satt Ester flera timmar vid sitt bord och talade med Herren om alla dessa kära. Hon visste livet kan vara hårt och obarmhärtigt.
Sen var det lapptäcket. Egentligen kunde det blivit en hel berättelse bara om det. Den randiga tygbiten från klänningen hon bar som tjugoåring vid sin förlovning. Då i midsommartid när livet var ljust och alla blommorna på ängen var hennes. Hon plockade en hel bukett och andades in friheten när hon gick hem den natten. Där var en ljusblå tygbit och en lite mörkare blå bredvid.
Hennes brudklänning två år senare i fint ljusblått silkestyg. Om axlarna hade hon en mörkare blå cape. På det mörka håret vilade ett diadem av vita blommor och myrten den dagen hon blev hans.
Bland alla de ljusa lätta tygerna finns också svarta. Hon hade först tvekat sy in dem men i alla fall bestämt sig för att göra det. Det svarta tyget var från den svåraste och mest kritiska tiden i hennes liv. Då när barnen dog. Deras första efterlängtade barn. Det var svårt redan under graviditeten.
Hon mådde dåligt. Ökade väldigt mycket i vikt. Hon kämpade. Ville vara glad. De hade ju väntat så.
Sista månade fick hon resa hemifrån och tillbringa på sjukhus i staden. När de äntligen kom, de båda pojkarna, var den förste död redan vid födseln. Den andre dog bara några timmar senare. Ester fick aldrig se de liv hon burit under sitt hjärta. Fick aldrig hålla deras varma små kroppar eller smeka deras mjuka pannor.Det tog lång tid, mycket lång tid innan Ester hittade tillbaka. Innan hon blev sig själv igen. Riktigt hel blev hon egentligen aldrig. När hon sitter och ser på sitt fina lapptäcke finns alla tillfällen tecknade i hennes ansikte. De svarta inslagen bidrar till det vackra kraftfulla mönstret.
De har format Ester till den tappra kvinna hon är. Men trots hennes realism och starka Gudstro, kunde tanken på den sista svåra tiden med död och kanske sjukdom ofta komma över henne.
Hon kände sig rädd och skrämd. Ville det skulle gå fort om hon fick önska.

En morgon, det var strax efter jul, kom Ester inte ut till frukost. Det var egentligen inget ovanligt med det. Ofta fick någon gå och knacka på dörren till hennes rum för att påminna om tiden.
Ester sa alltid; oj, är klockan redan så mycket. Men denna morgon hände inget. Det hördes inga små lätta steg och ingen öppnade. Huvudnyckel hämtades på expeditionen. Dörren öppnades. Putte satt i sin bur alldeles tyst. Ingen hade tagit bort natthandduken. Gardinerna var fördragna och i sängen låg Ester och kunde inte stiga upp som vanligt. Hon var sned i ansiktet och kunde inte tala. Det ringdes efter ambulans och Ester fick komma till sjukhus. Måndag nästa vecka somnade hon lugnt och stilla.
Just så som hon önskat. Rummet är tomt. Borta är lapptäcket. Borta är duken. Men Putte står i dagrummet och sjunger till både sin egen och allas förtjusning. Och en vecka senare när jag går förbi Esters rum står hennes namn fortfarande kvar på dörren.


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck