Egen vilja

Boken låg uppslagen i gräset och bladen vände sig av den svaga brisen. En myra kröp snabbt över ett av bladen. Det fladdrade till och den blev instängd bland de skrivna orden.
Sarah hade somnat, den rutiga filen var fuktig av svett som runnit ner över hennes nakna hud. Hon kände sig vimmelkantig och yr när hon vaknade.
Solen gassade från den molnfria himlen och hon greppade flaskan med lemonad. En geting surrade ilsket kring flaskhalsen och Sarah viftade bort den med handen. Satte flaskan till munnen och drack girigt av den söta vätskan.

Första lediga dagen på mycket länge. Hon skulle unna sig att göra ingenting. På kvällen skulle hon följa med Carin på konsert. Det hade hon lovat i ett svagt ögonblick trots att hon egentligen inte ville.

Sarah hade svårt att säga ifrån. Hon fogade sig och lät sig slukas upp av andras viljor. Utsatte sig själv för en sorts underkastelse som hon inte kunde rå på.
– Du måste inte leva genom andra, hade hennes terapeut sagt.
Sarah hade tvinnat pappersnäsduken och känt sig anklagad. Vridit på kroppen så läderfåtöljen knarrade medan terapeuten tyst granskat henne.

Nu låg hon på den rutiga filten och lät solstrålarna smeka huden som doftade varmt och sött.
En lösspringande hund närmade sig och Sarah blev rädd. Hon tyckte inte om hundar. En gäll vissling, hunden vände tvärt och sprang åt ett annat håll.

En man kom släntrande och bar på en tygkasse i ena handen och en solmadrass i den andra. Han stannade upp och såg sig villrådigt omkring. Gräsplanen var stor och folktom. Han kunde breda ut sin madrass precis vart som helst men valde att närma sig Sarah.
– Kan jag lägga mig här? frågade mannen.
Sarah nickade utan att säga något. Lade sig på mage och blundade.

Mannen bredde ut madrassen och satte sig tungt ner. Sarah kisade mot honom. Han var så nära att hon såg de mörka fläckarna på den ljusblå madrassen och kände att den luktade svagt av mögel.
– Jag heter Kennet, sa mannen och log. Tänderna var mörkbruna och glesa.
Sarah svarade inte utan låg helt stilla och fortsatte kisa mot mannen som sagt att han hette Kennet.
– Vill du ha en kaka? Han höll fram ett paket med torra kex mot henne.
– Tack. Hon satte sig upp, tog mot paketet och petade fram en kaka. Bet i den och kände att den var seg och smakade gammalt.
– Bor du här i närheten? frågade mannen som hette Kennet och hostade torrt.
– Nej jag bor på andra sidan staden men brukar åka hit för här är lugnt och vackert, svarade hon. Var bor du själv?
– Nere i hamnen svarade han och tittade bort över gräsplanen. Jag har bott där ett år nu.
Hur kan han bo i hamnen? Där finns inga boningshus tänkte Sarah men frågade inget.
– Du vet, jag fick sparken från jobbet för fem år sedan. Sen var det kört för min del. Kennet ruskade på huvudet. Det föll ner några flagor av mjäll på den redan mjällförsedda skjortkragen.
– Men vad lever du av, frågade Sarah.
– Socialbidrag. Går till soppköket ibland. När pengarna är slut.

Mannen som heter Kennet ser sorgsen ut på ögonen men munnen ler mor Sarah
Han tar upp en öl ur tygkassen. Öppnar den och det pyser ut lite vitt skum. Han räcker den mot Sarah och frågar om hon vill ha. Hon skakar nekande på huvudet så han dricker själv i djupa klunkar. Torkar munnen med baksidan av handen. Rapar och de skrattar.

Sarah tittar på sitt armbandsur. Klockan är mycket och hon måste hem om hon ska hinna göra sig iordning.
– Jag måste gå nu, säger hon. Ska på konsert i kväll och har lite att ordna med innan dess.
– Vad ska du lyssna på?
– Det är någon grupp som jag inte vet vad de heter. Jag vill egentligen inte gå men jag har lovat en väninna att följa med, svarar hon och reser sig upp.
– Gå inte om du inte vill. Stanna här och prata med mig i stället. Jag har mer öl, säger Kennet och håller fram tygkassen.

Sarah tvekar. Hon känner inte den här mannen. Vet inte vad han egentligen är ute efter. Hon sätter sig på filten och funderar.
Carin är omsvärmad av vänner. Hon kan få med sig någon annan även om det är med kort varsel.
– Jag stannar, säger Sarah. En öl vore gott. Den där kakan var inget vidare, måste ha varit gammal.
– Jag tog den från containern på baksidan Ica. Där finns massor av mat som det inte är något fel på säger Kennet och ge Sarah en flaska med öl.

Sarah skrattar. Tänderna är raka och vita. De klirrar mot flaskan när hon dricker av den ljumma ölen.
Nu tänker Sarah, nu har jag tagit ett eget beslut.
Samtidigt vet hon att Carin kommer att bli arg. Mycket arg.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk