En älskad far

Rosen darrade lätt i Alice hand. Nu satt hon här, inklämd mellan två tjocka fastrar på den obekväma kyrkbänken. Åh vad hon hatade situationen! Fastrarna luktade starkt av armsvett och hon kände en våg av illamående skölja över henne.
En sorgsenhet uppblandad med ilska vällde upp inom henne. Varför skulle ha gå och dö just nu?
De hade fått kontakt för fem år sedan. År av frånvaro hade bytts till år av närvaro. Nu hade han svikit henne igen genom att lägga sig ner och sluta andas.
Begravningsentreprenören hade fattat tag om Alice armbåge och lotsat henne fram till kyrkbänken. Hon tyckte gesten var allt för närgånget. Som vuxen människa visste hon hur hon skulle gå rakt fram genom kyrkogången. Men det ingick antagligen i en begravningsentreprenörs arbetsuppgifter. Att vara empatisk och deltagande.
Strax innan kyrkklockorna ringde samman till begravningsgudstjänsten hostade en av fastrarna till. Om det berodde på nervositet eller trycket av hostanfallet kunde Alice inte avgöra. Fjärten från fasterns bak fick kyrkbänken att vibrera. I det ögonblicket avskydda Alice henne. En dämpad muntration uppstod bland de bakomvarande gästerna och begravningsentreprenören harklade sig lätt.
Vaktmästaren sate igång klockorna och ljudet strömmade genom högtalaranläggningen. Det verkade som klockornas dova klang var inspelad på cd. Men det kunde ändå inte vara möjligt tänkte Alice och höll rosen i ett fastare grepp.
Prästen rättade till sina glasögon och tittade ut över den lilla skara som samlats för ett sista avsked. Välkomstfraser och orgelmusik. Psalmsång och griftetal. Alice kände inte igen beskrivningen av sin far. Allt verkade tillrättalagt för att passa in i stundens allvar.
Det snöade ymnigt när de kom ut från kyrkan. Alice som närmast anhörig gick bakom kistan tillsammans med prästen. Sex allvarliga och mycket gamla män bar kistan och tyngden fick männen att knäa en aning. Sakta rörde de sig mot den öppna graven. Alice undrade om männen verkligen skulle orka ända fram. De verkade själva vara nära en snar hädanfärd.
Alice funderade över sin far liv medan de vandrade över kyrkogården på den uppskottade gången. Gravstenar stod i rad som tysta åskådare. Hon sneglade på inskriptionerna. Många låg ensamma under grässvålen medan döden åter sammanfört de som lovat varandra trohet så länge de levde. ”Tills döden skiljer oss åt”, tänkte hon.
Vad skulle hon skriva på sin fars gravvård? Här vilar en tjuv och förbrytare. Förförare och svikare. Kunde hon få stenhuggaren att gå med på det? Kanske om hon betalade ett överpris.
Fastrarna skulle antagligen inte ge sitt godkännande men det var hon som var arvtagerska. Lagen var på hennes sida hur mycket de än protesterade. Om det nu fanns något att ärva. Alice kände sig osäker på den punkten.
Det första livtecknet hon fick från sin far kom skriftligt. Efter ett misslyckat rånförsök fick han sona sina synder bakom lås och bom på Kumlaanstalten. Han hade vigt sitt liv åt Gud skrev han. Fått syndernas förlåtelse och ville nu ha även hennes. Hon visste inte vad hon skulle förlåta. Hans svek eller det faktum att han skrämt ett butiksbiträde från vettet när han viftade med en pistol under näsan på henne. Visserligen en attrapp men det kunde inte flickan bakom disken veta.
Hon hade förvarat brevet i en skokartong. Den fylldes med nio nya brev innan hon stod utanför grinden till fängelset och pratade med vakten genom porttelefonen.
Besöksrummet var kalt och en grön soffa i galon stod vid ena långväggen. På soffbordet hade han dukat upp ett paket Ballerina och pulverkaffe. Bordet hade djupa märken av cigarettglöd och hela rummet luktade ingrodd rök. Hon hade knaprat på kakan och känt sig vilsen. När han muckade stod hon på besöksparkeringen med sin gamla Honda. Hon hade släppt av honom utanför ungkarlshotellet men vägrat att följa med in.
Hon såg på kistan. Den oansenliga kistdekorationen skakade till för varje steg männen tog. Hon undrade hur han såg ut där under locket. Snön landade i hennes ansikte och smälte ner till små droppar.
De samlades i ring omkring graven. Männen höll i sänkbanden och kistan svävade i luften ovanför den avlånga gropen. Plötsligt svajade en av männen till. Kistan tippade över av obalansen. En dov duns hördes när den föll på botten av graven. Fastrarna skrek, prästen vitnade och begravningsentreprenören bet sig i knogarna.
Alice gick fram till kanten av graven. Kistlocket hade gått upp och hon såg ner på sin far. Han såg ut som han alltid gjort. Snöflingorna dalande sakta ner i hans ansikte men de smälte inte bort.
Hon satte sig på huk och konstaterade att det såg ut som om han log. Alice kysste rosen och kastade ner den i graven.
”Varför måste du alltid krångla till det så förbannat” sa hon och lämnade kyrkogården. När hon startade bilen för att åka hem till katten kände hon hur mycket hon älskade sin far.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk