En berättelse om skulden till en författare

När en författare gjorde som Cervantes anses ska ha gjort. Och skrev en text. Om en episk berättelse som hände för flera år sedan år 1991. Mycket har hänt sedan dess och det har skett ständiga förändringar, då det förflutit ungefär 26 år. Om man i efterhand vill vara vidsynt och efterklok kan man säga att det är en händelse som bildat en berättelse som gör att den läsvärda romanen Don Quijote av Cervantes ter sig i ännu bättre dager och mer aktuell såhär 412 år efter att den skrevs och gavs ut 1605 i landet Spanien. En mulen dag kom en blivande författare som heter Jakob på besök hem till mig. Han ringde på dörr och när jag öppnade stack han fram 2 st. papper med sina dikter på som han skrivit och bad mig läsa dem. Jag läste igenom dikterna och han frågade vad jag tyckte om dem. En dikt handlade om en ensamen vargs filosofi och en annan om ett fotografi till åminnelse av CM. ”Det är en liten prick på papperet ”sa jag, ”annars är dom bra. Jag gillar dom”. Jakob sa då ”Du kan få behålla dom. Om du vill det !?” För övrigt likadan mening jag sagt till en lärare som hette Sten Gunnar en 10 år före när jag lämnade in ett skoljobb jag gjort i början av 80 talet. Hur det kom sig att Jakob sa likadan mening till mig som jag sagt en 10 år innan, men en 10 år senare är ett obegripligt mysterium? Vi pratade en stund och Jakob sa sedan ”Jag vet inte var jag har dig. Vad har du för ambitioner?” Jag sa att jag var tillfreds med att bara vara. Och du själv då frågade jag Jakob som sa ”Jag ska bli världens störste författare som någonsin levat”. Jag hade vid denna tidpunkt köpt en skrivmaskin och jag hade av en tillfällighet precis i dagarna innan suttit och övat på att skriva maskin och jag hade av en tillfällighet skrivit av ett par sidor i en bok jag läst som handlade om en biografi av Frank Bruno om Cervantes liv. I den del av den biografin jag skrivit av beskrevs det hur Cervantes hade hamnat i fängelse i Afrika och hur han suttit där i 5 år och planerat flykt för sig och sina medfångar, men blivit tillfångatagen vid 4 flyktförsök och klarat sig undan att bli hängd tack vare att han tog på sig ansvaret för flyktförsök och planering av dem. Utan att han nämnde namn till vakter på en enda av medfångar. Samma Cervantes som flera år senare när han kommit tillbaka till Spanien skrev i förord till sin roman Don Quijote att han inte stod i tacksamhetsskuld till några andra författare!? Jag stack till Jakob den noggrant ihop vikta lappen och han vecklade upp den och läste den och sa sedan förvånat ”Har du skrivit av det?” Jag sa ”ja, jag satt och övade på att skriva på min nyinköpta skrivmaskin”. Jag sa sedan att det som stod på lappen kunde relativt jämföras med den tid som var nu och att det byggde på en sann händelse som inträffat på riktigt, men att det rådde stora skillnader på idag mot förr……”Jag har alltid sett på mig själv som en hjälte” sa Jakob efter att han läst vad som stod på papperet och han sa sedan ”Jag går hellre omkring och anklagar mig själv än andra” och jag sa ”Jag tar på mig skulden”. Jakob sa sedan "Det är fel sorts skuld". och jag undrade vilken sorts skuld menade han att jag felaktigt påvisade, fysisk, existentiell, ekonomisk etc.? .... En tid efter detta träffades vi, jag, min vänsälla intelligenta bror Lars och den smarte blivande författaren Jakob och vid en diskussion om livsambitioner sa min bror Lars till Jakob om mig ”Han går omkring och beter sig som en missförstådd poet” och min bror tillade sedan om mig ”Så jävla dum i huvudet, går omkring och säger att han ska bli författare”. ”Ja” var det enda Jakob sa vid det tillfället. Min bror Lars hade jämfört mig med en litterär figur ifrån en bok skriven 1973, och hade fått de tankegångarna om den missförstådde poeten ifrån en annan författare som heter Milan Kundera. Och jag sa ”Jag har inte hittat på detta.” och min bror Lars sa då ”En sådan skuld vet inte jag om jag vill leva med”. De 2 vännerna pratade sedan ovanför mitt huvud om mig i tredje person. Jag var försatt i skuld till varat, Lars och Jakob, Milan Kundera och författaren Cervantes. Och jag kom att tänka på Josef K i Franz Kafkas roman Processen från 1925. En banktjänsteman som blir anklagad för brott trots att han inte gjort något ont. Han anser sig vara oskyldig men blir ändå anklagad, dömd och avrättad!? Hade vi några likheter med varandra och våra liv Josef K och jag – en annan litterär figur som det går att känna igen sig i? Trots att det var 92 år sedan den skrevs och publicerades? Jag ansåg mig också vara oskyldig, anklagad och dömd på förhand utifrån andras godtyckliga relativa påhittade tankegångar. Det var som om jag var försatt i en fiktiv skuld. Men jag var inte avrättad och kunde ödmjukt berätta denna historia från källarvåningen. Vi skiljdes åt efter det i vänlighet och vi tog farväl av varandra. Det gick sedan en tid och när jag kom och gick på en gata i staden några år senare, en varm sommardag stod Jakob vid en postlåda utmed trottoar omgiven av 5 kvinnor när jag kom och gick förbi frågade en av kvinnorna och pekade på mig vem det var som kom och gick där. Författaren Jakob öppnade inte på munnen och sa mitt namn utan lät det förbli osagt. Hade han redan glömt bort mig och mitt riktiga namn? Kände han inte igen mig? Ansåg han mig vara så betydelselös att han inte lagt mitt namn på minnet? Var det med anledning av att han förnekade en vän som han ville framstå som likadan som eller bättre än Cervantes? Är det något oetiskt i att välja att nämna andra vid deras riktiga namn? Han som ville bli världens största författare som någonsin levat? En person som hette Keith påstod som fått ett brev från mig en gång att jag begick ett misstag som nämnde hans riktiga namn i brevet. Fast jag skrivit hans riktiga namn på kuvertet.!? I andra sammanhang använder vi oss av våra riktiga namn mycket. Det var som om fiktionen blivit till verklighet. Författares fiktioner som blivit verkliga utan att jag hade hittat på detta. Det var som om jag var försatt i en obegriplig mystisk skuld. En skuld till vår historia så som vi känner till den. Men bakvänt och i efterhand. Trots att jag inte ens var född då vid den tidpunkten då detta skrevs. En historia om en skuld vars innehåll förvandlades till ett skämt med en blivande författare Jakob, och berättelsen om hur Cervantes inställning förändrades över tiden och med åren. En historia som kan te sig som oerhört relativ till sin yttre första anblick. Vilket också var meningen. Och denna skuld, var den fysisk, existentiell, eller ekonomisk? Den får jag försöka leva med, och den får jag betala på för resten av mitt liv. Ingen kommer undan numera. Inte ens ingen kommer ännu längre undan numera. Kommer undan från livet. I dessa tider då vem som helst kan bli anmäld för ”bara det inte känns okej”. För anmäld kan man bli, det räcker numera med att någon tycker något inte känns okej som tillräckligt bevis om man ska tro på vad som förmedlas via information på TV. Känslor för något som mått på tillräcklig bevisföring!? Vad har hänt i sådant fall med detta krav på starka rättsprinciper om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats, om säker och höga krav på sanna bevis? Och historien som Franz Kafka skrev om Josef K har så till sist blivit verklig och sann, trots att Cervantes skrev om hur Don Quijote gjorde i romanen med samma namn, och en person kan idag år 2017 likt Josef K trots att det för 412 år sedan ansågs för galet att blanda ihop verkligheten med litteraturen, det var Cervantes fälla han gillrade mellan böckerna och verklighetens värld, bli godtyckligt anklagad för nästan vad som helst grundat på någons känslor av att uppfattas som att ha gjort något som inte är okej. En annan gång pratade jag med en kvinna som hette Mari och hon sa efter att ha stirrat på mig en stund ”Jag tror att du lider, och nu ska jag stoppa ditt lidande”. ”Gör inte det” sa jag. Och jag fortsatte sedan ”Att lida är att leva en smula då och då” sa jag. Och jag fortsatte sedan ”Gör inte en anmälan om du inte tycker det är okej att jag lider. Låt det bara bero istället.” Mari sa ”Okej”. Detta kunde varit slutet på denna berättelse om jag inte lagt till något i en epilog som läsaren kommer att få läsa om senare i denna skrivelse. Vi återkommer nu till den händelse som ådrog sig för några år sedan på en gata i vår stad. Den smarte och intelligente Jakob kände sig som en riktig författare och tyckte sig ha gjort något han läst om som Cervantes också gjort. Nämligen skrivit en text. Till skillnad mot Petrus, Cervantes och Jakob förnekar jag inte dem, utan jag nämner dessa vänner vid deras riktiga namn. Ty jag är blott allra ödmjukast Cervantes Skugga, mig blir det inte svårt, extra svårt, att kugga.

Epilog: Häromveckan funderade jag på att posta min korta berättelse och några av mina noveller i ett brev och skicka dem till ett förlag. Men först lät jag en god vän Professor Hubertus läsa vad jag skrivit. Och han sa sedan han läst vad jag skrivit ”Det finns inget relevant i något av det du skriver. Du har inte skrivit och åstadkommit något nytt alls överhuvudtaget. Du kommer bli refuserad hur du än gör. Detta känns inte okej. Skriv något bättre. Jag funderar på att anmäla dig. Lycka till med ditt fortsatta skrivande som författare. Och återkom gärna när du har skrivit om något nytt” och jag tänkte på det som de skrev om på TV om dessa känslor som ska styra vår ambition att göra en anmälan när något inte känns okej, i denna längtan efter något nytt !?

20170808
20171019

Taleptox

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk