En betydelselös människas anteckningar

Åren hade gått för Herr Humble och han mindes inte så särskilt mycket längre från förr hur han hade haft i sitt liv och på jobbet som kommunpolitiker och hur världen hade varit förr i sin ungdom. Han hade intalat sig det sedan han fyllt 80 och måste ha förträngt hur det hade varit förr och vad som hade hänt. Han brukade säga när någon frågade honom vad han haft för sig i sitt liv tidigare att han hade dragit runt på folkparker med ett dragspel och spelat för folket som jobbade i veckorna som gick ut på helgen för att roa sig och bara ville dansa. Han ville helst inte låtsas om att han jobbat med politik på lokalnivå. Det kunde ju utkrävas ansvar och hittas på något förskräckligt inbillat om honom i efterhand menade han på. Och han hade medvetet försökt glömma sitt tidigare liv. Han var en pensionerad politiker som lagt jobbet åt sidan det år han fyllde 65 år, och han hade avsagt sig alla sina uppdrag och åtaganden vid den tidpunkten. Han hade sagt då för 15 år sedan till sig själv att nu var det dags att lämna över till de unga som kom efteråt. Han hade känt sig tom på vidare engagemang och idéer för just lokalpolitiken. Han hade sedan sparsamt följt med vad som hände i politiken och världen genom tv och radio och dagspressen, och hade under pseudonym skrivit arga insändare i den lokala tidnings och dagspressen till och från några gånger i veckan de senast 15 åren. Nu hade han fyllt 80 år och tankarna var inte likadana som förr mindes han vagt. Hans tankar snurrade bara mest runt runt i huvudet tyckte han numera och han hade svårt att skilja på dåtid och nutid. En del människor han knappt inte kände kunde säga om honom brukade han höra och lägga märke till när han gick i den lokala matbutiken för att handla mat att där kommer den där som ser så förvirrad ut. Vilket gjorde honom nedstämd och ledsen att de sa så. Men vad gjorde väl det brukade han tänka, det är ju på modet med irrationella fantasifulla tankegångar numera och mitt förvirrade bidrag kan väl inte göra någon skada sa han till sig själv. Det spelar väl ingen roll att en sådan betydelselös en som jag har en massa tankar jag går omkring och bär på? Tänkte han. En äldre medelålders kvinna hade en gång sagt åt honom att han var en helt betydelselös och liten människa som bara härmades som ingen skulle komma att komma ihåg. Men i något avseende är vi människor betydelsefulla var och en av oss men det tänkte inte Herr Humble på. Han hade som det heter råkat ut för ungdomliga förvirrelser och kunde inte med åren slå ifrån sig de ord kvinnan hade yttrat om honom en gång i tiden för länge sedan. Och han fortsatte att tänka, huvudsaken är att vi får vara vid liv så länge som möjligt är. Framtiden sa han till sig själv den hade för honom redan varit. Han såg med ödmjuk tillförsikt an på framtiden som innebar ansåg han slutet på hans livsverk. Vem skulle komma ihåg en sådan som mig ens om 100 år mumlade han tyst för sig själv?? Han gick omkring om dagarna och kände sig som helt misslyckad. Inga gamla vänner hörde av sig numera och hans anhöriga och släktingar hade han inte hört ifrån på flera år. Han hade inga barn själv som han visste om i alla fall och det grämde honom på ålderns höst att hans liv gått så snett i ungdomen, om han ens mindes vad som verkligen hänt?
En man och en kvinna i 60 års åldern 20 år yngre än han själv han inte ens kände stod en dag utanför mataffär när han kom ut från affären bärandes på matkassar och kvinnan sa till sin man och pekade på Herr Humble ”Han är lite lustig den där. En mycket konstig man”, hennes man sa då ”Det kommer märkas när den där försvinner!”. ”Försvinner!?” sa kvinnan förvånat. ”Ja han är ju inte som vi, som t.o.m. har barnbarn, har du inte hört, han har ju inga egna barn ens!?” En annan tredje man som åhört konversationen sa då till det 60 åriga paret ”Han minns inte. Han är en sådan där som inte kunde göra egna barn. Han har barn. Men han minns det inte. Andra har gjort dem åt honom. Hans barn vill inte veta av honom.”. ”Hur vet du det?” frågade kvinnan. ”Vem känner inte till hans historia, den känner halva bygden till. Det är bara ni som är ovetandes om hans historia” sa den tredje mannen cyniskt och flinade till. Det 60 åriga paret stod helt stilla och såg sedan efter den tredje mannen som gick iväg med en matkasse ”Vad var det där för en karl??” sa kvinnan till sin man. ”Det var ju vår lokala överläkare från vårdcentralen. Känner du inte igen honom?” sa hennes man. ”Du vet ju att jag går till en egen privatläkare numera. Jag kände inte igen honom” sa kvinnan irriterat till sin man. Och Herr Humble tog sedan han blivit pensionär dagen lite som den kommer numera. Helt oplanerat kunde han bara ta sig för att gå på en promenad oavsett väderlek eller ta sig an ett projekt i sin lilla trädgård eller sitta och lösa korsord vid sitt skrivbord framför datorn. Hur det tekniska med elektroniken fungerade numera hade han aldrig lärt sig och vad en dator innehöll i sitt innanmäte och hur den tekniskt fungerade hade han inte den blekaste aning om. Men klarade av att sköta om betalning av sina hushållsräkningar från den lilla pension han hade efter sitt långa yrkesliv och skriva på sin ordbehandlare det klarade han av.
Han gick på en datakurs för några år sedan för seniorer och hade lärt sig lite grann i alla fall tyckte han. En natt drömde han att någon hade gett honom ett nytt uppdrag – att göra sig ett namn och bli en berömd författare och denne någon han inte hade en klar bild av och inte mindes vem det kunde vara hade i drömmen uppmanat honom om att i bokform ge ut sina insändare han skrivit i lokal dagspress de senaste 15 åren. Han mindes drömmen morgonen därefter han vaknade och skrev genast ner detaljerna från den som han kunde komma ihåg. Han hade inte kvar original på samtliga insändare han skrivit, men Han hade sparat urklipp från tidningar på sina insändare och nu skulle han allt visa världen hurdan originell men okänd författare han hade varit de senaste 15 åren i sina argsinta insändare skrivna från en pseudonym. Skulle han våga ge ut dem från sitt riktiga namn funderade han? En sådan betydelselös en som jag har minsann dragit ett ansvarsfullt lass lite vid sidan om och skrivit viktiga anteckningar från tillvarons baksida om hur förskräcklig och förjävlig världen har blivit. Kanske kunde jag få något litterärt pris mumlade han för sig själv. Jag har i alla fall skrivit 2–3 insändare per månad och på en 15 år blir det en faslig massa artiklar att trycka ihop till en bok. Han räknade på sina urklipp och fick ihop det till 350 insändare han skrivit genom åren. Det skulle kunna bli en bok på minst 350 sidor!? Tänkte han nöjt för sig själv. Texter som inte hade funnits förut men nu fanns till förfogande skrivna för läsare i olika åldrar. Han intalade sig för sig själv att han skrev för andras skull och inte för sin egen skull. Någon grafoman var han verkligen inte ansåg han. Det hade han läst om att det fanns författare som ansåg att det fanns de som kallades så. Men han visste inte riktigt vad en grafoman var.
Han ville bara bidra med kritik och synpunkter på sådant som hände i dagens värld. Räckte det då inte med att ha publicerat dem i lokal dagspress under dessa 15 år? Nej han ville få dem i tryck och ge ut en bok med samtliga med. Det skulle bli hans verk, hans livsverk han kunde hoppas på att han skulle kunna bli ihågkommen för något i alla fall. Sitt eget liv tänkte han var inte mycket att lägga någon vikt vid. Vad hade en sådan betydelselös en som jag åstadkommit i mitt liv som var värt att komma ihåg tänkte han? Nej bortglömd önskade han bli men sin bok längtade han efter att den skulle han kunna bli ihågkommen för. Det var anteckningarna han tyckte var det viktiga att de blev ihågkomna. Han hade redan tänkt ut titel på boken ”En betydelselös människas anteckningar” och han tyckte den titeln var riktigt bra, den kände han sig nöjd med. Dagen efter satte han sig vid sitt skrivbord och satte ihop ett manus av sina urklippta insändare. Det skulle han skicka till flera olika berömda kända förlag. De ville säkert ge ut hans som han tyckte förträffliga insändare som behandlade så viktiga ämnen om dagens värld. Efter några veckor efter att han skickat iväg sitt manus till flera förlag kom det svar från några av dem. Han hade blivit refuserad av samtliga. De skrev att hans texter inte höll måttet i jämförelse med övrig utgiven litteratur men att han skulle skriva på och träna mer på sitt skrivande och se upp med sin dåliga stavning. Herr Humble blev så nedstämd av beskedet från förlagen att han beslutade sig för att i sin dator radera samtliga sina texter och de han sparat ifrån urklipp ifrån insändare han skrivit valde han att kasta in i kaminen och eldade upp. Så slutade en historia med en man som lyckades bli publicerad i insändare i tidningar men inte i bokform och sedan lyckades med att bränna upp sina alster. Men han hade glömt att det han skickat in i insändare fanns sparat hos den lokala pressen. Och därmed blev hans möjlighet att bli ihågkommen för sina texter ändå möjlig. En vecka senare efter besked om att han blivit refuserad somnade han in en vacker natt och gick bort en naturlig död. Här slutar denna korta berättelse om en man som vigde sina sista år i sitt liv åt att kritisera samhället han vuxit upp i och jobbat för i hela sitt liv.

20190603
Taleptox

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk