EN DJÄVUL TILL TIDNINGSMAN

EN DJÄVUL TILL TIDNINGSMAN

Solen lyste in på Daniels sovrum och irriterade honom så att han slängde
täcket över huvudet och mumlade.
- Vad är det för mening att stiga upp?
Den senaste tiden hade väl inte varit så ljus för Daniel. Hans älskade tidning
Svartviksbladet, hade inte gått med vinst någon gång, men nu var det rent värre tidningen var nästan konkursfärdigt.
Det var ju inte bättre att det fanns två tidningar i den här lilla staden.
Daniel hade alltid tyckt illa om chefredaktören, på tidningen Korrespondenten.
Kanske var det både ilska och avundsjuka, för den tidningen sålde mycket bättre.
Men han hade försökt med allt, det var bara så att två tidningar i en sådan liten stad, det var en för mycket.
När Daniel kom till tidningen möttes han av Louise som var hans redaktions- sekreterare, lite mer än det kanske. Ja, det fanns väl ingen som inte visste att de hyste varma känslor för varandra.
Räkningarna blev till stora högar och Louise sa.
- Får inte intressenterna betalt så kommer de att anmoda rätten att du faller i personlig konkurs.
Daniel svarade.
- Jag vet, men vad ska jag göra?
Louise gick hem lite tidigare och Daniel stannade kvar för att sörja lite över den tidning han alltid hade drömt om. Han tänkte tillbaka på den tid då det i alla fall gick runt.
Plötsligt knackade det på dörren och Daniel sa stig in.
Alf, sättaren stod i dörröppningen och undrade om han fick tala några ord med Daniel.
- Visst det går väl bra.
Alf han stod där lite tvehågsen och kunde liksom inte hitta de riktiga orden.
Men till slut så utbrast han.
- Jag vill säga upp mig!
- När hade du tänkt att gå frågade Daniel.
- Jag hade tänkt att gå med en gång. Jag har inte fått någon lön på sex veckor.
Jag måste i alla fall äta, ingen kan klara sig på att inte ha några pengar.
- Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att detta är slut, sa Daniel.

Kvällen gick han hade tänkt mer och mer på det här och hittade väl inte någon riktig lösning. Till slut tog han bilen och körde till Svartviksbron. Han tittade länge ner på vattnet där ner ungefär 80 meter ner.
- Ja, är det slut så är det.
Precis när han hade tänkt att hoppa hörde han en man som sa.
- Det blir inte bättre för att du hoppar. Tänk på dina vänner och dina nära och kära.
Daniel liksom förstod inte hur han plötsligt stod där.
- Vad gör du här på Svartviksbron, frågade Daniel?
- Jag hade tänkt att se om du verkligen skulle sätta detta i verket.
Kom nu så tar vi en fika vid Tratten.
När de satt där med sin fika sa mannen.
- Varför tänkte du hoppa har du det så besvärligt? Ja, allt är åt pepparn.
- Är det inte du som äger tidningen Svartviksbladet?
- Jo, men den är på ruinens brant.
Det var verkligen ett sammanträffande sa mannen. Jag har alltid tyckt om tidningar
i hela mitt liv. Jag har varit sättare och är ganska så bra på det om jag själv får säga det.
Jag har lite idéer som kanske kunde få tidningen på fötter.
- Jag har skulder som måste betalas.
- Hur mycket är det på, sa mannen.
- Ja, det är väl ungefär 30.000 kronor.
- Jaha, det skulle jag nog kunna ordna.
- Menar du att du kan låna mig 30.000 kronor?
- Ja, det skulle väl inte vara omöjligt.

Kommande dag träffade Daniel, Louise på kontoret och undrade hur i alla världen Daniel hade fått tag i 30.000 kronor.
- Det ska jag tala om, Ludvig här fixade det åt mig. Han är sättare och har lite idéer hur vi kan få tidningen på fötter igen.
Louise undrade om Ludvig kunde med den här sättnings- maskinen.
- Lite gammalmodig men det ska nog gå bra med lite förändringar.
Mannen satte sig vid maskinen och började skriva ut något till kommande upplaga.
Louise och Daniel hade satt sig på kontoret och de hade inte ens hunnit dricka upp sitt kaffe, förrän mannen kom in och visa rubrikerna.
Landstingsråd ertappades hos kvinna, frun var med.
Tidningen började sälja mer och de fick in många prenumerationer och det verkade vara väldigt uppåt.
Mannen kom åter igen med en rubrik. Tidningen Korrespondenten i lågor.
- Det kan väl inte stämma , sa Daniel.
- Kolla med polisen så får du höra, sa mannen.
Det bekräftades från polishåll att det var en brand i tidningens lokaler.
Daniel frågade.
- Vem upptäckte branden?
- Det var en äldre man som ringde in och han sa att han tyckes se lågor flamma upp
i tidningens lokaler.
- Väldigt märkligt, sa Daniel.

Den ena storyn efter den andra uppdagades väldigt tidigt och det var alltid så att mannen kom in och avslöjade storyn. Daniel tyckte det var väldig lustigt att mannen visste alltid i förväg vad som skulle hända.
Han började misstänka att det kanske var han som iscensatte alla dessa olyckor och elände som hade uppenbarats väldigt ofta sen han kom hit till tidningen.
I för sig hade Daniel inte tycks så illa om det, för tidningen gick bra nu och efter ombyggnaden som Korrespondenten hade gjort, ville till och med Korrespondenten köpa Daniels, Svartviksbladet.

En kväll hade dem jobbat mycket och mannen hade suttit och satt många rubriker.
Plötsligt står han inne i Daniels kontor och säger att han vill ha något för vad han har gjort för tidningen. Daniel tyckte naturligtvis att han skulle ha något för sin insats.
- Ja, vad vill du ha då, frågade Daniel.
Mannen svarade.
- Jag skulle vilja ha din själ.
- Va, vill du ha min själ, den är då inte den bästa, ska jag säga.
- Då ska du se min, svarade mannen.
- Du skojar bara va, sa Daniel?
- Nej, jag har inte varit så här allvarlig på länge.
- Vi skriver ett litet kontrakt, att när du lämnar detta jordiska så ska
jag överta din själ.
Ja, det är bara att skriva under.
Daniel skrattade och trodde inte sina öron.
- Du menar väl inte på fullaste allvar att jag ska skriva på något sådant,helvetet det finns inte!
- Ja, men då är det väl inte farligt att skriva under det här kontraktet.
Daniel tvekade och undrade faktiskt om han var djävulen själv.
- Nej, jag skriver inte under, punkt slut.
Mannen gick då till sättnings maskinen och skrev en rubrik.
En ung dam Louise Vettström var inblandad i en trafikolycka i dag.
Utgången är oviss.
Den rubriken visade han sen för Daniel.
Daniel blev rasande och försökte på alla vis förgöra den här mannen.
Han till och med sköt med revolver mot mannen, men de gjorde ingen verkan.

Nu var goda råd dyra. Mannen hade försvunnit och Daniel gav sig av till Louise lägenhet. Ingen Louise. Han frågade grannen och hon visste inte vart hon hade tagit vägen.
När han tänkte tillbaka hade mannen skrivit att olyckan hände på
Pelletsvägen.
Daniel körde tillbaka till tidningen och satte sig vid sättaren.
Mannen hade gjort några ändringar, men Daniel hade på något sätt
luskat ut detta innan, hur han skrev.
Daniel skrev.
- Bilolyckan på Pelletsvägen kunde ha blivit en väldigt otäck olycka om inte flickan hade haft så stort mod att hon kunde köra mellan två bilar.
När polisen tittade in i den andra bilen fanns där ingen förare.

När allt hade lagt sig och det var som vanligt igen. Så pratade Daniel och Louise om vad som hade hänt.
Det var lustigt, men tror du att han verkligen var där nere ifrån?
- Jag vet inte, svarade Daniel. Men han var en djävul till tidningsman


Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk