Ambivalens i paradiset

Åren har gått och jag fyllde 62 år i år. Och ett främlingsskap människor emellan utbreder sig i vardagens tvetydighet och mångtydighet. Och med främlingskapet kommer det att det är som om att ingen känner mig och jag känner ingen, förens vi haft mer kontakt med varandra, i den ensamma, ambivalenta och mångtydiga idyll vi lever i. Detta är inget problem egentligen. Jag har traskat omkring här på denna jord, på denna planet som vi lever på, i snart 63 år. Och ändå är jag som en främling bland andra. Jag har varit med om flera gånger att kvinnor sagt att jag är en konstig människa som måste ha en massa problem!? Detta är som sagt inget problem. Det är något man får försöka leva med. Andras förfrämligande av andra människor de knappt inte känner som de projicerar på vilt främmande människor!? Sånt kan människor sitta och tycka till om fast de inte ens har träffat personen ifråga som de har en massa åsikter om. Men det har väckt funderingar kring vad det innebär att vara människa. Jag har försökt förkovra mig, läsa på och studera intensivt vad det innebär att vara människa. Bok efter bok har jag läst. Jag har skrivit minst ett tjugotal diktsamlingar och flera essäer och noveller i syfte att försöka komma fram till vem jag är, vilka människor är, och vad det innebär egentligen att vara människa. Ett utforskande vad identitet innebär. För att bidra med en annorlunda syn och sida av livet. Jag har plöjt igenom flera encyklopedier. Jag har läst både bibeln och koranen. Men inget annat än Guds försyn, nåd och kärlek har hjälpt. Jag är än mer konfunderad numera såhär i 62 års åldern kring min identitet. Är jag svensk? I mitt pass står det att jag är svensk medborgare. Är jag världsmedborgare? Kommer jag och härstammar ifrån Nordamerika egentligen? Eller har jag finskt påbrå? Är jag min politiska identitet det jag röstar på? Är jag mitt yrke och yrkesroll? Är jag mina intressen? Jag har en del fritidsintressen som jag gärna utövar på helger. Jag gillar att fiska. Med flugfiske spö och att det sker på fiskens villkor. Jag är en ganska troende människa. Men är jag verkligen kristen? Jag är döpt men gör det mig kristen för dens skull? Rimligtvis borde jag kalla mig kristnad hedning då jag är född, döpt och uppvuxen i Sverige, norden och Skandinavien. Vad innebär det egentligen att vara människa? Finns det ett riktigt sätt att vara människa på? Ju äldre jag blivit desto mer frågetecken har uppdagats i mina funderingar. Jag minns nästan inte ett dyft mer än lösa fragment av mina första levnadsår i barn och ungdomen. Men jag har blivit förtalad så många gånger att jag tappat räkningen på de tillfällen av baktaleri jag råkat ut för. Jag har varit med om en del andra hemskheter också men de flesta av dem har jag förträngt. En man frågade mig häromdagen om jag haft några kompisar. Och jag svarade att nog har jag haft kompisar förr om åren under skoltiden. Men sedan har jag flyttat flera gånger till flera olika städer, och de jag umgicks med då förr om åren har jag kommit ifrån. Vi umgås inte så mycket numera. Visst det händer jag att hör av mig till någon då och då med epost. Men mer än så är det inte. Jag lever helt ensamen numera men klarar mig ganska bra själv. För en tid sedan hade jag en kontakt med en myndighet och en handläggare som måste ha varit ganska romantiskt lagd sa när jag sa till henne att jag nog skulle klara mig själv så mycket som möjligt, att det fick jag inte menade hon på. Hon skulle se till att jag fick besök av det sociala några gånger varje vecka. Det skulle vara för att bryta isoleringen som en del menar på. Som om jag bett om det!? Hade hon en immunitet från att bli kritiserad och bedömd själv hur hon skött sitt arbete? Och det väckte en fundering hos mig – Är ensamhet något positivt och eftersträvansvärt eller en svår börda man vill undvika? Tydligen har jag barn också. Har jag blivit informerad om via epost och muntligt av en föredetta arbetskollega. Det måste vara från några syndfulla ungdomstillfällen det härstammar ifrån för mycket länge sedan. Det hade jag glömt bort. Men jag har ingen kontakt med de barnen numera som omtalas som att jag är förälder åt dem. Och lika bra är kanske det. De är sannolikt vuxna numera och har sina egna liv att leva. Taleptox skrev Den 20250530 <+> Ur Provokatörens återkomst och andra noveller

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Med en satirisk underton. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till konstnärliga skönlitterära fiktioner. En del texter är berättelser jag tänkt ut.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 48 publicerade verk