En gammal dörr berättar

Här är en lite annorlunda novell. Roligt att fantisera lite. Vet aldrig vad som händer innan jag börjar skriva. Nå, hoppas den ändå kan uppskattas.

Eldslågorna slår emot mig. Det bränns. Hjälp – Kan ingen hjälpa mig! Jag hör röster.
”Men, varför eldar du upp den där. Den ser väl fin ut. Går den inte att använda?” En kvinnas röst.
”Nä, inget att ha; vi kan ju inte spara allt,” säger en man, han låter ganska barsk.
”Larva dig inte. Den ser både fin och användbar ut. Ta bort den från elden. Jag vill ha den,” kvinnan låter mycket bestämd.
Två händer tar tag i mig; drar mig ut ur de hemska lågorna. Det svider där elden har bränt mig. Nu ligger jag bredvid, kan pusta ut. Det var nära ögat. Jag har varit med om mycket men det här var nog det värsta. Det ryker fortfarande lite om mig, men inget som inte går att åtgärda.
”Mmm, den är ju jättefin. Vad är den gjord av? Är det ek? Ser bastant ut. Ta in den i källaren, jag ska fixa till den. Sedan får vi se vad vi kan göra med den. Undrar vad den skulle kunna berätta. Hur gammal tror du att den är?”
”Ingen aning, tycker den är mest en dörr, bara en vanlig gammal dörr”.
De skulle bara veta. När blev jag till? Måste försöka minnas. Jo, visst ja. Eken som jag blev gjord av var redan två hundra år gammal. Växte upp på Öland. Då var det förbjudet att hugga ner kronans träd. Jag blev fälld en mörk natt i november. Det låg redan snö på marken; blev släpad efter en häst till bonden. Han klöv stocken i två delar och lät delarna ligga över vintern. Måste torka, sa han. Sedan började han såga till bräder. Ganska tjocka, det var tur för annars hade jag nog blivit värre åtgången i lågorna. Plankorna hyvlades och bearbetades. Sattes ihop och blev en vacker dörr. Smeden hjälpte till att göra järnbeslagen.
Bonden satte in mig i den nya ladan han byggde. Där satt jag under många år, säkert 150. Under den tiden var det bonden och de som arbetade på gården som öppnade och stängde mig. Ja, det var viktigt att stänga mig varje kväll. Fast, just det, en gång hade drängen smugit sig in. Hade bondens hustru med sig. De stängde dörren och jag hörde hur de stönade och knarrade. Efter en stund smög hustrun tillbaka. Drängen kom lite efter, gick utan att stänga mig. Efter drängen kom Brums, hästen. Gick bara ut i sommaren. På morgonen var det stor uppståndelse. Hästen var försvunnen och jag stod öppen. Bonden var helt ursinnig. Nå, Bums kom själv tillbaka och nio månader senare fick bonden en liten son. Han var nöjd.
En dag kom gårdens nya ägare. Lyfte bort mig från ladan. Inspekterade mig noga. Började plocka isär mig. Gjorde en ny dörr med fina speglar. Men huvuddelen var mitt gamla jag. Runt om målades jag blå med ockra i speglarna. Det som då var högsta modet här på Öland. Alla finare hus skulle ha en vacker dörr, vackrare och mer fantasifull än grannen, men samtidigt skulle den vara stilig. Nu blev jag entrédörr till huvudboningshuset.
Grannarna kom och berömde mig. Tyckte att det var en fantastiskt snygg dörr och var ett smycke för hela huset. Där satt jag och välkomnade både husfolket och gäster. Sa farväl när de lämnade huset. Ända till en dag när en man i uniform kom och släpade ut bonden. Bonden skrek att han inte gjort något. Strax därefter kom en svart vagn, bar ut husmodern i en bår och körde iväg.
Huset blev tyst, ingen brydde sig om att öppna eller stänga mig, än mindre att låsa mig om natten. Folk började komma smygande när det var mörkt. De bar ut det ena efter det andra av saker som fanns. När det inte fanns något kvar blev huset övergivet. Fönster hade slagits sönder och vinden slet i mig hela tiden, än slog den igen mig och än öppnades jag av vinddraget.
En man med en kärra som han gick och drog på kom fram till mig en dag. Mannen stod och tittade på mig. Såg sig omkring. Lyfte av mig från gångjärnen och la upp mig på kärran. Hela dagen gick han och drog omkring på mig. På kvällen lassade han av mig, ställde mig mot en vägg inne i ett skjul. Där fick jag stå i mörkret. Kände hur fukten sakta kröp upp i mina fibrer. Kändes allt mer ruttet att bara stå där, inte göra det jag var till för.
”Arthur, har du något jag kan använda eller göra som ett bord?” frågar en röst.
”Se efter i skjulet där. Kanske finns det något du kan använda,” säger mannen som tog mig med på sin kärra.
En kvinna kommer in. Ser sig omkring i det fuktiga halvdunklet. Efter en stund kommer hon fram, ser på mig.
”Kan jag ta den här gamla dörren, Arthur?” hör jag hur hon frågar.
”Ja visst. Den har stått där länge. Ingen som velat köpa det gamla skrället. Men du måste nog göra något så den blir jämn, ta bort de där speglarna eller täcka över den.”
Jag blir utsläpad, lagd på ett par bockar. Jag hör hur de lyfter upp någonting och så blir det något som läggs över mig. Spikar börjar hamras in. De klär in mig i något, någon form av tunt trä eller vad det är. De sågar till det som spikats på.
Aj, aj – kan de inte såga lite försiktigare? De behöver väl inte såga i mig samtidigt. Så kommer färgen fram igen, nu på det där de klätt in mig i. Ja, ja, det är väl okey. Vad som helst, bara jag slipper stå och ruttna i ett fuktigt skjul.
”Blir ett bra bord med de där bockarna under. Hjälper du mig att ställa det på gräsmattan framför huset? Vi ska ha gäster i övermorgon.”
En duk läggs över mig, det dukas upp och jag hör hur roligt alla har. De dricker och äter och dricker igen. Skönt att få användas till något igen, även om jag inte välkomnar och säger farväl till folk. Eller jo, kanske gör jag det nu också.
Kalaset är slut, eller gästerna är slut. De flesta har somnat in. Sommarnatten är skön och alla har fått alltför mycket att dricka. Skönt att vara ett bord, även om jag är en dörr.
”He, he, du var mig allt ett skönt litet stycke. Kom hit, får jag titta på dig. Men ohh, så fina tuttar du har.” Jag hör hur ett tyg rivs itu. Hur någon börjar suga och slafsa.
”Nej, sluta, din fulla djävul. Mig ska du inte få, ditt äckel. Sluta, stopp, hjälp, nej, nej.”
En kropp lyfts upp och slängs ner på mig. Nu är det mer tyg som rivs och slits. Så en kropp till som dunsar ner på mig.
”Nej, nej, sluta.” kvinnan som ligger underst kastar sig av och an, försöker slänga av mannen.
”Nu ska jag allt ta dig ditt lilla stycke.”
”Aj, aj, du gör illa mig. Aj, aj, du får inte. Nej, nej, aj.”
”Oh, oh, ahh, ja. Trång är du men nu, ahh, ahh. Ja, ja…”
De skuffas och skumpar på mig. Kvinnan vrider sig, mannen håller henne ner mot mig, jag kan känna hur hon är fjättrad under honom. Så slutar de röra sig.
”Snyft, snyft, du är ett svin. Vad ska det bli av mig nu efter det här. Åhh jag ska döda dig ditt svin,” hör jag hur kvinnan ömsom snyftar, gråter och slår på honom.
”He, he, du var mig allt en vild toka. Men skön var du, fina tuttar och en trång mutta. Nu måste jag sova.”
Han går iväg, kvar är kvinnan, som bara snyftar och gråter. Det går en stund, hon kryper ner från mig. Letar bland bestick och porslin som ramlat ner på marken. Hon hittar något. Smyger sig iväg, efter mannen. Vart är hon på väg?
”Iiiiii, ajjjjj, hjälp, hjälp, ajjjj,” hörs från huset. Kvinnan kommer rusande ut. Har en kniv i handen. Det droppar rött blod från kniven. Hon kommer fram till mig. Lutar sig mot mig.
”Nu har han fått, nu kan han aldrig mer våldta någon. Kan inte leva, det är slut med mig.” jag känner stöten när hon med kraft kör in den långa vassa kniven rakt i sitt hjärta. Hon rycker till några gånger och sedan blir hon tyst och stilla.
Det dröjer till morgonen när de övriga vaknar till liv. Sakta börjar de förstå vad som hänt. De ser kvinnan som ligger död vid mig med kniven i sitt bröst. Någon kommer ut från huset och skriker.
”Arthur är död, ligger helt blodig här inne. Naken och hans…hans… är avskuren.”
Mitt liv som bord tog slut den natten. Någon bar in mig i skjulet igen. Lika fuktigt och mörkt som tidigare. Det måste ha gått några år, inte många som var inne och såg mig.
En dag kommer en kvinna in i skjulet.
”Peter, vi måste städa upp det här. Massor med gammal bråte. Jag vill göra iordning det här lilla huset så vi kan ha det som förvaring.”
Allt i skjulet, och jag med, slängs ut på gårdsplanen. Det mesta slängs upp på en kärra och körs iväg. Jag blir liggande kvar.
”Den här dörren, eller vad det är, ser fin ut. Om man tar bort det här som någon spikat på så kan det nog användas som en dörr igen, tror du inte?” säger kvinnan.
”Tja, vet inte. Vi får se. Låter den ligga så får vi se. Vi ska ju göra ett bål till Valborg. Då får vi elda upp allt skräp,” säger han som heter Peter.
Jag blir liggande. Det börjar snöa, kallt och eländigt att ligga platt ner. Peter kommer, lyfter upp mig bär iväg bort till en hög med allt det andra från skjulet. Vad ska han göra nu? Han börjar sticka in tidningspapper underst i högen. Häller på någon vätska och sätter en tändsticka till.
”Marie, kom nu. Nu tänder jag Valborgselden. Nu är det vår, nu ska vi elda,” ropar Peter…

nilskjell

Att skriva är ett sätt att få utlopp för sina tankar. Jag skriver många olika saker, allt från faktaböcker till erotik. Allt är lika roligt att skriva; att formulera ord till meningar, meningar till stycken och allt till en längre sammanhängande text. Oftast börjar skrivandet med en vag idé, sedan för berättelsen oftast ett eget liv. Jag vet inte från början vart det tar vägen. På gott och ont. Hoppas du hittar något du gillar, säkert ett och annat du inte gillar.
Nilskjell är medlem sedan 2023 Nilskjell har 72 publicerade verk