Publicerat
Kategori: Drama noveller

En meter och nittiofem centimeter.

Den skinande diskbänken blänkte i solljuset. I skåpen stod allt prydligt på sina platser. Han var noga med att inget stod framme. Många skulle beteckna honom som en pedant men det var ingen åsikt han delade. Han tyckte bara att han ville ha ordning och reda, och vad var det för fel med det? Han hade påbörjat förberedelserna för flera veckor sedan men nu sista veckan hade det nästan blivit lite stressigt. Igår hade han tvättat och strukit alla sina kläder. Först hade han tänkt att han skulle ha finkostymen på sig men han hade aldrig trivts med att klä upp sig. Nä, det fick va med det. Han tog på sig ett par löst sittande jeans och en ljusblå skjorta. Utanpå skjortan hade han sin favorittröja med V-ringning och långa ärmar. Det var enkelt men ändå tillräckligt propert för tillfället. Han tog en sista titt i tvättkorgen som skulle vara tom. Men till sin stora besvikelse såg han att på botten av korgen låg en ensam svart strumpa. Av någon outgrundlig anledning hade den inte följt med sin partner till vattenkarusellens renande åktur. Det skavde i honom. Han kunde inte låta den vara och det fanns ingen tid till att tvätta upp den. Han stod en lång stund och bara tittade på den. Kanske hoppades han på att den skulle försvinna framför hans ögon, men det gjorde den inte. Han böjde sig ner och tog upp den. Han luktade på den i hopp om att den kanske skulle kunna passera som nästan nytvättad. Men inte en chans i världen att den klarade testet. Han gick in i sovrummet och fram till byrån. Han drog ut den översta lådan och började leta bland de övriga icke ont anande strumporna. Efter en stunds letande hittade han makan till den andre ensamma sockan. Resolut tog han de båda och gick ut i köket. Under loppet av maximalt fem sekunder tvekade han över om det var rätt beslut, sen slängde han dem båda i skräppåsen. Han knöt noggrant ihop påsen och gick ut för att slänga den. Ute vid soptunnan stod han en stund och tittade upp mot himlen. Han var ganska nöjd med livet som varit. Han hade inte så mycket att klaga på. Men nu kände han att hans tid likt ett timglas börjat rinna ut. Problemen började hopa sig och det var helt enkelt inte roligt. Han kände att det inte fanns någon mening längre. Han gick tillbaka in i huset. Han hade sett till så att dörren var olåst och han hade hängt in nycklarna i det lilla nyckelskåpet som satt på väggen till höger om ytterdörren. Med raska steg tog han trapporna upp till andra våningen där det fanns en avsatts där man kunde se ut över det stora vardagsrummet. Han ryckte hårt i det slitstarka repet. Ett högkvalitativt rep gjort av hundraprocentigt hampagarn. Det kändes stabilt, det borde hålla. Träbalken som repet var fastknutet i var rejäl och hade suttit där sedan 1893 så nog skulle den klara av det här. Det kunde naturligtvis finnas rötangrepp som han inte hade upptäckt, men att det skulle ha gått så långt så att balken inte skulle hålla såg han inte som troligt. Han hade googlat fram hur han skulle göra snaran och hade nu bilderna framför sig på laptopen. De visade steg för steg hur man skulle gå till väga. När han efter en stund hade den färdiga snaran framför sig så höll han upp den och betraktade den stolt. Som allt annat han tar sig för så vill han göra detta ordentligt och grundligt. Han provade att få den över huvudet men hålet var för litet. Han drog ut den en aning och provade igen. Nu gled den över utan problem och han spände åt snaran. Jodå, det skulle nog bli bra. Han lossade på den och tog av den igen. Han stod på avsatsen uppe på andra våningen och tittade ner i vardagsrummet. Hans blick föll på den stora klockan. Det var då det slog honom. Sommartid! I natt var det dags att ändra klockorna. Han hade glömt bort det. Det skulle innebära att när de hittar honom skulle alla klockorna visa en timme fel, fanken också. Han gick ner igen. Ändrade den stora klockan i vardagsrummet och gav sig sen ut på en jakt efter alla andra tänkbara klockor så som i mikron, klockradio, stereon och armbandsur. Nu stod han åter på avsatsen i hopp om att han hade kommit ihåg alla klockor han hade. Han tittade ut över rummet igen. Det var nog nästan fem meter från avsatsen och ner till golvet. Han hade gjort repet så pass långt att enligt hans beräkningar så skulle han falla exakt en meter och nittiofem centimeter innan repet var fullt sträckt, det skulle då vara tillräckligt för att bryta nacken på honom. Om nu inte fallet skulle vara tillräckligt för att det ska uppstå en sådan kraft att bryta nacken då skulle han istället långsamt strypas till döds. Han hoppades i alla fall att rycket inte skulle bli så hårt att huvudet gick av, det hade varit hemskt för den stackaren som skulle hitta honom. Han hade tänk igenom allt noga och ordnat med allt. Han hade skrivit ett långt brev med utförliga beskrivningar om hur han ville ha saker och ting ordnat. Under de senaste veckorna hade han gått igenom alla möjliga konton som han hade på nätet och avslutat dem ett efter ett, och de var många. Det var säkert så att några konton hade han glömt bort, men det fick vara som det var med den saken. Som till exempel alla nätbutiker, det kan man för tusan inte hålla reda på. Han var nöjd med att han städat upp efter sig innan han avslutade det hela. Han vill inte lämna någon röra efter sig som kunde skapa problem. Hans blick föll på brevet som stod på spiselkransen och han log nöjt. Han klättrade över på andra sidan av räcket. Han tog repet och la snaran över sitt huvud. Han drog åt och vred så att han hade knuten lite på sidan. Han tittade ner och såg att han speglades i den stora tevens svarta skärm.
Han stelnade till när han såg reflektionen av mannen på avsatsen. Han såg sig själv stå med snaran om halsen. Det var bara sekunder kvar innan han skulle ta det sista steget utan återvändo. Var detta verkligen den enda utvägen? Hade han övervägt alla möjligheter? Han började tvivla. Kanske det inte var det här han ville göra. Han kände hur tanken på att leva kanske inte behövde vara så jobbig trots allt. Började han ångra sitt beslut? Han ville leva. Han ville inte dö. Han började se möjligheterna i stället för bara problemen. Han var på väg att göra sitt livs misstag. Uppfylld av glädje av sin nya insikt tar han tag om snaran och ska befria sin hals från den då han känner hur han sakta börjar glida med sockorna på den hala kanten han stod på. De fina sockorna med röda renar som han fått i julklapp av sin mamma. Han undrade om hon visste hur hala de kunde vara på ett lackat furugolv. Han försöker greppa ledstången. Fingertopparna slog mot det blanklackerade träräcket i ett sista desperat försök att hålla sig kvar på avsatsen. Han famlade förtvivlat och försöker återfinna balansen. Men det är försent. De renprydda hemmastickade sockorna gled sakta över kanten. Han föll. Han föll den helt korrekt utmätta längden. Precis den längden som han bestämt skulle bli idealisk för att knäcka hans nacke. Och han hade rätt. Det var perfekt uträknat och gick som planerat.
Exakt 1 meter och 95 centimeter tills döden inträffade.

Började skriva ganska sent i livet men efter att ha funnit tjusningen i det kan jag inte sluta. Det har blivit både dikter, noveller och en spänningsroman. Inget är utgivet och det är inte min intention i nuläget. Jag skriver för att det ger mig glädje.
Ronnie Olsson är medlem sedan 81.2 Ronnie Olsson har 9 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson