En natt i parken

Går sakta hem genom natten på en ensam gata i det centrala Nyfors, önskar nästan att tiden stått stilla. Kvällen har varit lång, närmast outhärdlig, och vissa av de saker som hänt kommer aldrig att suddas ut från hans minne. Huden på hans slätrakade kinder bränner röd. Fukten i den kyliga luften gör att hans andedräkt bolmar ut i tunna, vita moln som skimrar sjukligt gula i gatlyktans artificiella sken. Han har utnyttjat människor i natt, och han ångrar det djupt.

Det finns ingenting som kan hindra tankarna som flyter likt korkar genom hans av vin och gin simmiga skalle; de tränger sig in genom smala springor och dörrar han egentligen inte vill öppna.

De har gjort honom till ett monster.

Allihop har de gjort honom till ett monster.

Och aldrig mer skall han vara som andra pojkar.

Med håret bakåtstruket över den unga hjässan och en flera timmar gammal prilla fastklistrad under läppen föreställer han sig att han är Jocke Berg för femton år sedan, på den tiden han fortfarande vandrade de tysta gatorna i Eskilstuna. Bara ett fyllo vore dum nog att ge sig ut i de här kvarteren vid den här tidpunkten idag, och han är säker på att Jocke själv skulle ha avrått honom från vansinnesfärden om han funnits på plats. Men så är inte fallet. Jocke Berg bor i en fin lya i Vasastaden numera och kan inte rädda honom ifall han råkar illa ut. Det är han naturligtvis fullt medveten om, och det är ju en del av anledningen till att han gett sig ut i natten överhuvudtaget.

Han måste rensa tankarna. Försöka räta ut den förvirrade massan av underliga ord som klumpar sig i hans hjärna, försöka urskilja det genuina från det fiktiva. Det är svårt. Men har man varit med om det förr kan man göra det igen.

Han hoppar lojt över en nedklottrad parkbänk. Viker av mot viadukten i slutet av Norra Brogatan, som ska ta honom till Nyforsparken. Ännu ett dumdristigt drag på en idiotisk nattvandring, men samtidigt vet han att detta är någonting han måste göra.

För att rena sitt samvete.

För att glömma.

Parken är lika mörk som han hoppats, och förmodligen gömmer sig flera skumma typer i närheten – typer som kan ge honom den hjälpen en avlägsen förebild inte kan erbjuda. Inte för att han någonsin skulle be någon förebild om det han nu söker; de skulle ändå aldrig ställa upp.

Han slår sig ned på gungan på lekplatsen och gräver med ena foten i sanden. Det vildvuxna gräset har för länge sedan frusit och blivit täckt av snölager efter snölager. Det är mitt i december och han är nitton år.

Nu hör han hur det prasslar i snåren alldeles intill honom, snett till vänster. En rysning letar sig nedför hans böjda ryggrad. Han vill inte finna sig med en kniv i ryggen, eller med ett hål i skallen där en kula just passerat, men han måste göra detta för att glömma en blåslagen flicka med trasiga underbyxor som för bara ett par timmar sedan låg orörlig under honom.

Aldrig mer ska spriten få ta överhanden.

Nu skall han ta sitt straff för allt det han gjort.

Pipeline Karlsson

Jag är en glad och kreativ kvinna på nästan 30 år, och jag har skrivit berättelser sedan jag var knappt 7. Jag bor tillsammans med min mysiga, men mycket bestämda katt, Luna. För tillfället skriver jag på diverse roman- och novellprojekt som jag planerar att ge ut via Amazon Kindle, men jag skriver även en del poesi och fan-fiction. Jag är även amatörillustratör/-konstnär, och mina bilder kan ses på min sida på DeviantArt (användarnamn Haadogei). För uppdateringar: @HaadogeiPipe på Twitter.
Pipeline Karlsson är medlem sedan 2015 Pipeline Karlsson har 6 publicerade verk