En saknad dotter

Ryggsäcken var tung. För varje steg hon tog slog den henne hårt i ryggen och remmarna skar in i hennes axlar. Hon längtade in i värmen och kände att hon behövde en kopp kaffe.
Gatorna låg tomma. Människor sov bakom neddragna rullgardiner. En gul katt smög längst efter husväggen. Stannade upp och tittade på henne med vaksamma ögon. Kurade ihop sig och markerade.
”Rör mig inte!”
Hon passerade kaféet där de brukade sitta. Tätt tillsammans. Viskande i förtrolighet. Samtal som stannade mellan dem. Glädjen i deras röster.
– Var är du?
Hon lät rösten studsa mellan husväggarna. Kände hur magen drog ihop sig som i kramp.
Målmedvetet fortsatte hon framåt. Det sved bakom ögonlocken. Längtan. Saknaden.

Utanför huset där Miriam bott stannade hon. De röda gardinerna hängde fortfarande kvar. En glasvas med en blomma i svart konstsiden stod på fönsterbrädet. Det var mörkt bakom den smutsiga glasrutan.
Utanför porten stod en cykel slarvigt uppställd. I cykelkorgen hade det samlats några vissna löv. Cykeln var blå och sadeln sliten. Hon såg att den var olåst och frestades av tanken att ta den. Trampa iväg över bron som gick över den mörka strömmen. Bort från kvarter som påminde om henne.
Hon stod kvar och blundade. Såg lägenheten framför sig. Den svarta soffan där de kurat ihop sig under filten som hade ett mönster med hästar. Hållit de prickiga temuggarna mellan händerna, knaprat skorpor och borstat ner smulorna på golvet.

Hon hade plockat ihop alla böcker hon fått av Miriam. De låg i ryggsäcken och hon ville lämna dem tillbaka. Kunde inte längre öppna de hårda pärmarna och låta orden strömma mot henne. Ord som de delat och pratat omkring. Orkade inte.
Hon visste inte till vem hon skulle lämna dem. Ångrade plötsligt att hon gått den långa vägen för att stå utanför ett nedsläckt fönster.

Hon slog in portkoden. Hoppades att den inte ändrats sedan hon var där sist. 1 3 7 9, det knäppte till i dörrlåset och hon sköt upp dörren med foten. Gick in och lät den tunga dörren sakta stängas bakom hennes rygg.
Det luktade gammalt matos i trapphuset. En radio stod på och ljudet av morgonens nyheter trängde ut genom den massiva dörren av fanerad ek. Ett barn grät och en kvinna hostade.
Staden hade vaknat till liv.
Hon gick uppför trappan. Smög sig fram till dörren.
"Ingen reklam tack." Miriams barnsliga handstil på ett slarvigt tillklippt papper. Tejpen hade släppt i kanterna och hon tryckte till den med tummen.
Lade örat mot dörren och lyssnade. Allt var lugnt och stilla. Försiktigt lade hon handen på det blanka dörrhandtaget och tryckte ner det. Låst. Vad annat hade hon väntat sig?
Hon krängde av sig ryggsäcken. Plockade upp böckerna och lade dem i en prydlig trave framför dörren.
”Kanske” tänkte hon när hon gick, ”kanske kommer hon tillbaka. Om hon ser böckerna.
Jag är ju ändå hennes mamma.”

Innerst inne visste hon att tanken var omöjlig. Miriam hade flytt och skulle aldrig se bokhögen framför den ljusbruna dörren. Börjat om någon annan stans dit ingen objuden var välkommen. Hon hade klippt den osynliga navelsträngen. En navelsträng som en gång varit fylld av pulserande varmt blod.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk