Publicerat
Kategori: Drama noveller

En sista dans

Sent på kvällen. Restaurangen har fyllts på. I baren sitter det unga tjejer och killar, mestadels tonåringar, medan några par svänger runt på dansgolvet. En lokal orkester spelar tafatt bland annat "Imagine" av John Lennon och några ABBA-hits. Är det vad de tänker om modern västerländsk musik? Eller vad de tror att ungdomarna vill dansa till? 90-tal och inga modernare låtar?

Innan kvällen är slut besöker jag baren. Vill gärna få några ord med några yngre Narvabor. De enda som troligen kan någon engelska. Hur är livet här? Vad gör man på fritiden? Hur tänker man om närmaste framtiden? Vid disken beställer jag en "Martini". Vet inte riktigt hur jag ska börja prata med dem. Lite försiktig får man ändå vara som ensam västerlänning en sen fredagskväll. På TV-apparaten en hockeylandskamp mellan Sverige och OSS (Oberoende Staters Samvälde, efterföljaren till Sovjetunionen). Svårt att inte visa vilket lag som har mina sympatier. Några unga tjejer märker det. Börjar flockas runt mig. Med tydlig distinkt hållning håller jag dem till en början på behörigt avstånd.

Plötsligt står jag på dansgolvet med en förtjusande ung rödhårig tjej med vackra djupblå ögon. Märkligt men spännande. Ensam ung svensk håller om en yngre rysk kvinna på en restaurang i en estnisk gränsstad en fredagskväll. Känner hennes värme. Fingrar glider uppför skjortkragen. Fernando av ABBA. Tonerna rör sig märkligt i det avskilda hörnet av restaurangen. Började med att hon höll kvar min hand. Händer över min axel. Mina runt hennes midja. Hennes pekfinger glider över örsnibben. Kysser ömt hennes tumme. Känner hennes andedräkt i min nacke när hon lutar sitt huvud mot mig.

Midnatt. Dags att dra sig tillbaka. Nästa morgon en sista cykeltur runt staden innan resan tillbaka till Tallinn. Natalia vill just nu annat. Vi sitter nära varandra i baren och försöker föra ett samtal. Hon är här med några kompisar. Inget att göra hemma, fast så är det ju även i Sverige. Känner doften av alkohol runt mig. Lite väl högljudd för mina öron. Får fråga om några gånger. Lider av försämrad hörsel sedan en trafikolycka som liten.

Börjar skruva på mig. Trötthet och alkoholen börjar ta över alltmer. Inte för att jag tagit mer än ett par glas Martini men det blev aldrig så mycket mat. Natalia ser hur jag börjar avsluta kvällen och frågar på mycket knagglig engelska om hon får följa mig till hotellrummet. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, är att följa med till väst eller kortsiktigt, till hotellrummet och tömma dig på pengar. Det finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit för dem idag, gäller det att vara mycket vaksam. Något år senare skulle det bli våldsamma kravaller mellan proryssar och polisen. Esterna kämpar för sin nyvunna frihet från Ryssland. Ekonomi med till en början fritt fall. Ryssarnas plötsliga utanförskap. Utan längre bakgrund i Estland, saknad kunskap i estniska och sedda som inkräktare. Ovanpå detta en skenande arbetslöshet i den rysktalande befolkningen.

Med ett klart och tydligt avsked promenerar jag ensam genom parken och tillbaka till hotellet. Natalia. 15 år inte mer skulle jag tro. Trevlig. Ömsint eller längtansfull? Känner fortfarande hennes varma mjuka händer som rörde vid mina fingrar när jag tog farväl. Vad tänkte hon egentligen? Den ibland sänkte blicken fick mig att tänka, unga kvinnor nära ryska gränsen har nog bara en familj och hemarbete på sin lott. Gav mig en snabbt nedklottrad lapp. Hennes namn och telefonnummer. Såg på den på väg tillbaka till hotellet (kanske för att ändå höra av mig). Försvann efter hemkomsten till Sverige. Oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt eller om hon följde med mig till rummet? Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den lilla alkoholmängden i kroppen, somnar jag nästan omgående.

Vaknar av svår hunger. Blev inte mycket att äta under gårdagskvällen. Tänkte ta cykeln ut på jakt efter frukost. Personalen i foajén har bytts under morgonen. Kvinnan i receptionen är i samspråk med några hotellgäster. Pekar mot andra änden av korridoren. Vägen till hotellets restaurang? Följer efter och helt riktigt, innanför glasdörrarna finns ett utrymme med några fyrkantiga bord som har de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna. Inväntar serveringspersonalen. Tar en kvart innan någon kommer ut för att ta upp beställning.

Efter en enkel frukost av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, går jag upp till mitt rum. Dags att bege sig till stationen. Om någon timme ska tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrar jag ner till foajén. Hämtar ut cykeln och lämnar rumsnyckeln. Återigen på Alexander Puskini, en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapar fortfarande ödsligt tomt.

Mitt tåg är redan på väg in. Grindarna runt stationsbyggnaden på väg att stängas av några beväpnade gränsvakter. Med cykeln i ena handen rusar jag i full fart uppför trapporna och in i vänthallen. Inser snabbt att kön till enda biljettluckan är alltför lång. Får köpa på tåget istället. Helt oväntat, rycks huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormar en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Vad är nu på gång? Kommer jag att hinna med tåget? Det tåg jag skulle ta till Tallinn har precis passerat gränsen i sin färd från Moskva. De estniska myndigheterna vill med maktmedel demonstrera att Narva numera är en gränsstad till Ryssland. Köper ändå biljetten i luckan. Håller samtidigt ett vakande öga över min cykel. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, ser jag hur ryssar är både förbannade och uppgivna. I årtionden hade de varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt. Nu behandlas de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Mina sympatier ligger ändå hos dessa gränssoldater. Äntligen får de visa sin lojalitet mot sin egen republik.

Passkontrollen är klar. Dags att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisas till chefskonduktören, som står längre fram på perrongen. Inga cyklar på mitt tåg, blir svaret. Vad ska nu hända? Kan ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som har klivit upp på vagnsstegen, ser snabbt mitt problem och hjälper mig upp cykeln längst bak.

Väl ombord, ser jag att det är en liggvagn med täta britsar. Står med ryggsäcken i ena handen och söker plats. Får ett tydligt bevis för att även ryssar kan visa ett älskvärt beteende. Någon flyttar sin packning. En annan lyfter upp min ryggsäck på en hylla. Tåget har sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen. Konduktören erbjuder mig ett glas te för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blir, medan tåget avlägsnar sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Har svårt att släppa Natalia. Kysste mig faktiskt ömt i trapphuset ut från restaurangen. Som jag besvarade. Med teckenspråk och min ordlista blir det ett mycket enkelt men angenämt samtal med passagerarna om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland.

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 155. Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck