En speciell gåva.

En speciell gåva

Maria berättar om den bästa dagen i sitt liv. Den har verkligen förändrat hennes liv.

Jag såg plötsligt dödsannonsen i tidningen en dag i juni. Där stod att Jane hade avlidit i en ålder av 79 år. Så oerhört sorgligt, tänkte jag. Fast hon var förstås rätt gammal. Jag läste dödsannonsen flera gånger. Jag ville inte fatta att det var sant. Hon hade verkat så ensam, eller så inbillade jag mig bara det.

Jag hade velat träffa henne fler gånger. Det hade varit en så speciell och annorlunda
upplevelse att prata med Jane. En spännande upplevelse. Jag hade redan då tyckt att hon verkat ledsen och ensam. Tydligen hade hon inga anhöriga. Jag och Niclas satt ute och åt frukost när jag såg annonsen. Försökte få i mig lite ägg och bacon men det gick inget vidare.
”Vad är det?” säger han oroligt? ”Har du sett ett spöke eller?”
”Nä inte riktigt.” Fast lite rätt hade han.

Ingen kunde berätta spökhistorier som min farmor. Så vi barn lyssnade på
henne med skräckblandad förtjusning. Varje sommar var vi där och i hennes stora gamla hus
lyssnade vi på hennes oändliga historier. Tog dom aldrig slut? ”Ni har
väl hört om den lilla pojken som blev begravd levande, inmurad i väggen
väggen precis här.”
”Nu överdriver du nog lite farmor.” sa vi då, fast vi älskade att lyssna på hennes historier.
”Det är den pojken som knackar på dörren här varje natt som ni kanske har hört.”
Jo, det hade vi nog hört när vi tänkte efter. Gud så kusligt. ”Really
spooky.” sa min bror till mig en kväll. Han var förstås inte det minsta rädd. Vem
tror han att han lurar!
”I kväll ska ni få höra nåt förfärligt spännande.” kunde hon säga. Då
var det ofta mörkt och kallt ute. En kall höstkväll.
Ja farmor kunde verkligen skrämma oss när vi var små.

Jag bestämde mig för att besöka ett medium. Jag hade varit nyfiken på det länge. Det verkade spännande. När jag ringde henne sa hon. ”Jag vet vem som tagit din röda tröja som du
saknat så mycket.” Oj då! Jag blev helt paff. Det här skulle verkligen
bli intressant! I will make my life extraordinary. Tänkte jag. Idag
blir en dag att minnas.

Jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Fick ta bussen dit. Hon bodde
en bit utanför stan, det kändes väldigt långt. Enda ute i Skogstorp.
Har knappt varit såhär långt ut på vischan förut. Bussen masade sig
fram och stannade på flera onödiga ställen tyckte jag. Var den tvungen
att stanna hela tiden.

Jag vet inte vad jag väntat mig, men inte det här i alla fall. Hon ser
granskande på mig, som om jag varit en sällsynt fjäril eller en
exotisk fågel.
”Hej, jag heter Maria.” säger jag och känner att halsen är alldeles torr. Att jag blev så nervös plötsligt!
”Kom in och känn dig som hemma!” sa Jane glatt.
Så befinner jag mig i ett stort ljust vardagsrum. Det var tavlor
överallt på väggarna. Hon har säkert målat de flesta av dem, tänkte
jag. De flesta föreställde vinterlandskap.
”Nej jag har inte målat dem.” sa hon. Usch, det här kändes redan spooky.
En uppstoppad falk glor på mig från en bokhylla i det stora
vardagsrummet. Det gjorde ju inte saken bättre.
Hon sitter i sin rullstol och ser bräcklig ut. Fast det kanske hon
inte är. Det är jag som inbillar mig.
”Vad vill du prata om?” undrar hon efter en stund.
”Jadu? Just nu kommer jag inte på nåt”. säger jag. Jag känner mig
lite blyg.
Jag tänker att det är en väldigt speciell gåva man fått, att kunna se andar.
”Du har en släkting här som vill ta hand om dig.” sa Jane.
”Den här damen målade fina tavlor och tyckte om att sticka.”
Nu dör jag nästan! Tänkte jag. Hur kan hon veta det? Jag vet precis
vem hon pratar om. Mormor. Hon älskade att sticka och även att leka
med oss barn. Hon hade alltid någon stickning på gång.
”Hon lekte ofta med dig i skogen.” fortsätter Jane. ”Ni var där
väldigt mycket på somrarna. Så har jag även en liten tjej här. Hon
ritade teckningar till dig när hon var yngre. Hennes namn börjar på
L tror jag.”
”Hur vet du det?” säger jag hest. Får knappt fram ett ord.
Det är min lillasyster Linnea som Jane har fått kontakt med.
Det känns kusligt. Jag blir helt mållös. Det är inte klokt! Hur
sjutton kunde man få kontakt med någon som har dött. Ofattbart!
”Hon finns här självligt runt omkring dig hela tiden. Hon vill att du
ska vara glad.”
Lätt för henne att säga. Varför lämnade hon oss? Jag frågar Jane om
hon vet något om det. Fast det kan hon väl inte göra.
”Kan inte svara på det. När någon dör är tiden inne för det.”
Jaha. Det blev man inte klokare av. Det är redan tio år sedan hon lämnade oss.

Vi märkte ju att hon var deprimerad. Men tänkte väl att det går över.
Det kan inte vara så farligt. Ibland kunde hon få den där glasartade
blicken. Då satt hon bara och stirrade med den där konstiga blicken. Då gick det nästan inte att nå henne. Undrar nu vad hon tänkte på. Det gör för ont att tänka på det.
Jag kunde inte föreställa mig vad hon
tänkte på.
För det mesta var hon väldigt livlig och glad. Det var bara ibland hon försvann in i sig själv.
”Mamma, vad är det för mening med att jag finns. Ingen vill vara med
mig. Fatta det! Har aldrig nån att vara med.
Så sa hon en gång. Jag tänkte bara att hon var fånig. Jag var en
självupptagen tonåring. Får inte tänka på det nu. Det känns för
hemskt. ”Tänk vad roligt jag skulle haft med mina systrar.” sa hon flera gånger. Hon sa det ofta minns jag nu.

Vi hade knappt vågat berätta det för henne. Att hon fötts nästan fyra
månader för tidigt. Fast hon visste förstås om det. Alla har rätt att
få veta allt. Jag minns hur små trillingarna varit. Vi trodde knappt
att någon av dem skulle överleva. Men Linnea var pigg hela tiden, de andra två tjejerna dog strax efter födseln. Jag minns att jag tyckte att hon var som en liten docka. Då var jag sju år.

Visst märkte jag att hon var deprimerad ibland men tänkte att det nog går över. Jag var en självupptagen tonåring då. ”Ingen vill vara med mig. Fatta det!” sa hon en gång.
Jag tänkte att hon får väl hitta på nåt kul att göra istället för att klaga. Nu fattar jag inte hur jag kunnat tänka så. Att jag varit så elak. Så en dag när jag kom hem från skolan, jag minns det väldigt tydligt, - det var alldeles tyst. Mamma och pappa var på jobbet. Linnea
brukade vara hemma. Hon brukade sitta och glo på sitt rum. Så gick jag in
till henne. Hon hade ett stort rum. Jag kunde inte tro att det var sant! Då hängde hon från taket. Hon hade gjort det alldeles själv.
Hon hade faktiskt hängt sig! Det tog lång tid innan jag fattade att det var sant. Jag
började gråta hysteriskt. Ringde mamma på jobbet och berättade det.
Jag lät så konstig sa hon. Fick inte fram ett ord. Så hon åkte hem
direkt och hittade mig storgråtande på golvet i Linneas rum. Jag som knappt tyckt om
min syster, tänkte jag förut ibland. Så hemsk jag varit! Har säkert
varit elak också. Hon var ju bara tolv år!

”Du ska inte vara ledsen, säger din syster. Hon har det bra nu.”
Jag började nästan gråta. Hur kunde Jane veta det här?
När jag ska resa mig och gå säger hon: Jaha, det blir fyrahundra kronor.
Shit, tänkte jag. Välsigt dyrt. När jag lännar fram en femhundring och
hon vill ge mig pengarna tillbaka säger jag:
”No sweetheart, keep the change.”

Jag skyndar mig hem. När jag kommit av bussen springer jag hem som om jag har bråttom. Tänk
om nåt spöke följer efter mig. Men isåfall är det bara snälla spöken.

”Så du hade en lillasyster?” säger Niclas. Det var tydligen det han
tyckte var mest intressant när jag berättat om mitt möte med Jane.
”Ja. Det går inte en dag utan att jag undrar, vad kunde jag ha gjort
annorlunda? Ibland tycker jag nästan att det var elakt av henne. Var
vi så hemska! Hon borde ha kunnat prata med oss.”
Jag börjar gråta. Han lägger armen om mig. Försöker trösta mig. Men jag vill vara ledsen en
stund. Det känns skönt. Jag har inte berättat om det här för någon förut. Allt sorgligt kom tillbaka. Det går aldrig att glömma. Saknaden är så oändligt stor. Saknaden är liksom ett tillstånd. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon är borta. Jag måste inse det. Jag
önskar bara att vi hade pratat mer. Nu har jag ingen syster längre!
Det var skönt att berätta allt. Men det är onödigt att vara ledsen nu.
Linnea finns alltid här. Jag känner hennes närvaro ibland. Hon är här och mår bra. Det är det viktigaste. Jag måste tänka så nu.

Jeanette Jansson

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk