Ensam på Mars

I en liten rymdbas på Mars satt astronauten Alex ensam vid sina kontroller, kämpande med varje andetag. Det hade gått två veckor sedan han anlände till den röda planeten, helt ensam, och nu visade det sig att de livsuppehållande systemen börjat svikta.

Planetens ödsliga landskap sträckte sig till synes oändligt utanför det runda fönstret, röda sanddyner och svarta klippor stod som tysta vittnen till planetens skönhet och grymhet. Den röda sanden tycktes tränga in överallt, smyga sig in i varje skrymsle och vrå av rymdbasen, som en konstant påminnelse om planetens oförutsägbara natur.

Med vissheten att allt hopp om överlevnad var ute öppnade Alex en videolänk till jorden för att prata med sin älskade flickvän, Sofia, som befann sig i sommarstugan. Alex kastade en blick på Mars ödsliga landskap, med de oändliga vidderna och de otaliga branta klipporna, som stod i skarp kontrast till de mjuka kullarna och den lugna skönheten på jorden.

När bilden av Sofia fyllde skärmen kände Alex en våg av lättnad och sorg över att se hennes bekanta leende.

"Sofia," viskade Alex, kämpande för att få fram orden medan hans bröst kändes allt tyngre.

"Alex, vad är det?" frågade Sofia, hennes röst fylld av oro när hon såg hur ansträngd han såg ut.

"De livsuppehållande systemen här uppe, de fungerar inte som de ska," förklarade Alex, kämpande för varje andetag. "Jag vet att jag inte kommer att överleva."

Sofias ögon fylldes med tårar när hon hörde de hjärtskärande orden. "Nej, det kan inte vara sant," viskade hon. "Vi måste hitta ett sätt att rädda dig."

Men Alex skakade sakta på huvudet. "Det finns inget sätt, Sofia. Jag är fast här och det finns inget jag kan göra."

Tystnaden som följde var tung av sorg och förtvivlan. Trots avståndet mellan dem kände de sig ändå närmare varandra än någonsin tidigare.

"Solen skiner så vackert här vid sommarstugan," sa Sofia plötsligt, kämpande för att hålla tillbaka sina tårar. "Jag ska gå ner och simma lite senare vid bryggan. Du vet hur mycket jag älskar att simma när vädret är så här fint."

Alex kände en smula tröst i hennes ord när han tänkte på henne vid bryggan, omgiven av naturens skönhet. "Jag kan nästan se det framför mig," svarade han mjukt. "Jag är glad att du kan njuta av den vackra dagen."

"Japp, jag med," sa Sofia plötsligt med en märklig ton. "Hejdå."

Innan Alex hann svara lade hon på, lämnade honom ensam i tystnaden på rymdbasen. Han stirrade förvånat på skärmen innan han insåg vad som hänt. Ett litet leende spelade över hans läppar trots den svåra situationen. Trots allt, även om avslutet var märkligt, var det typiskt Sofia att vara så oförutsägbar och unik.

Avalon S

Noveller av alla de slag. Skriver för att roa.
Avalon S är medlem sedan 2023 Avalon S har 12 publicerade verk