Ensamhet

Tankar om ensamhet

Det luktar inte gran, inte hyacint, inte glögg eller saffransbullar. Det är som om alla har glömt att det snart är jul. Det luktar bara rengöringsmedel och stekt ägg. Det enda som är annorlunda är att personalen verkar ännu mer stressad. Nu har inte Britta varit utomhus på en månad och fyra dagar. Personalen brukade komma in till henne och säga: Idag vill du väl inte gå ut? Det är så himla tråkigt väder! Det snöar och blåser. Gud så hemskt! Så du vill väl stanna inne? Det är väl skönast. Och det är så halt! Då är det ju så tråkigt att gå ut. Eller hur? Vi ställer in promenaden idag.”
Jaså. Nu igen suckar hon. Men hon tänker inte be om en liten promenad. Det skulle kännas alldeles för jobbigt att få ett nekande svar. Sist hade Ellinor sagt: Ja vi får se om vi har tid idag. Var glad att du slipper gå ut! Det är så himla tråkigt väder. Det är ju så himla halt överallt. Jag skulle vara glad om jag slapp gå ut! Och så har jag ju ont i ryggen också. Så du förstår kanske att vi inte kan gå ut idag.”
Bortförklaringar. Tjatar de om vädret idag igen blir jag tokig! tänker hon. Sist när det var soligt sa Ellinor: ”Idag kan vi gå en sväng runt kvarteret. Det är ju skönt med lite sol. Det här var väl ett äventyr! Du fick ju gå extra länge idag.”
Ja, tjugo minuter kanske. Och det var inte nåt äventyr alls! Kan de inte förstå att man kanske vill gå i affärer och titta på kläder och sådant. Fast man har i och för sig inte råd att köpa några. Men ändå. Man vill komma ut även fast man är en gammal värdelös kärring. Det var ingen ide att visa att man var deprimerad. Då fick man bara en massa vitaminer. ”Nu blir du snart pigg och glad igen. Och imorgon är det ju bingo igen. Då kanske de blir du som vinner apelsinen. Det låter väl härligt.” Jo säkert. Jag är inte helt imbecill. Inte än. Men idag ska hon inte gnälla. Idag kommer väl Lydia och barnen och hälsar på. Då måste man vara på bra humör. Någon knackar på dörren.
”God morgon vännen.” säger Camilla glatt. ”Nu är det frukost. En barnkör ska snart komma och sjunga julsånger och några ska spela dragspel.”
Usch då. Det låter inget vidare. Helst skulle hon vilja ligga kvar och sova. Det finns ändå inget vettigt att se fram emot här. Det skulle i så fall vara hunden. Ibland kom en liten pudel till boendet. Det var alltid trevligt. Då blev alla på bättre humör. Det märkte man tydligt. Men nu har hon inte sett Leo på ett tag. Bara de inte slutar med det. Det vore fruktansvärt tråkigt! Det gäller bara att hoppas på det bästa. I natt kom hon på det. Att jag inte tänkt på det tidigare! Jag ska sova. Det är det enda som är roligt. För då kanske man drömmer nåt roligt. Det var det bästa hon kunde komma på att göra nu. Att bara sova och drömma. Att glömma allt trist. Förra natten hade hon drömt att en dam kom och hämtade henne med bilen. ”Nu ska vi ut en sväng.” sa hon. ”Vi ska åka i flera timmar.” Hon hade känt sig väldigt glad i drömmen. Äntligen hände det något! Och de åkte iväg en sväng. De åkte på en smal och gropig grusväg. Vad spännande, tänkte hon. Vad ska hända nu, vart är vi påväg? Hon har för sig att personen hette Majgull Axelsson. Eller kanske Bodil Jönsson. Jag är galen. Hur kan man drömma något sådant! De åkte till en stor affär. Där var det fullt med folk. Nån säger: Nu ska vi gå på en föreläsning om August Strindberg. Alla måste gå dit. Sen mindes hon inge mer av den drömmen. Hur kan man drömma sådär? Otroligt! Hennes barnbarn Alec skulle säga: ”It is because you want to get friends with her. You want a soul mate.” Alec sa konstiga saker ibland. Han bor i Indiana i Usa. Dottern flyttade dit för femton år sedan. Tänk om man kunde åka dit över julen.

Nu är det alltså dagen före jul. Det gör nästan att allt känns ännu dystrare på boendet. Det borde vara glatt och fullt med barn. Man borde umgås med familjen. Men nej, dom har nog inte tid att komma. Fast kanske ändå. Man får hoppas på det bästa.

Nu i natt läser hon Tio tankar om tid, av Bodil Jönsson. Eller försöker läsa. Hon har läst den flera gånger förut. Tio tankar om tid. Vilken underlig bok: Till exempel kapitel fem: Närvaro och härvaro.
”För några år sedan såg jag på en konstutställning, en etsning av Helena Plato. Motivet var inget märkvärdigt, några pelare bara. Härvarande, klack det till i mig. Och så gick jag fram och såg vad den hette: Närvarande. Den hänger sedan dess precis innanför dörren hemma hos mig. ”Här är jag, tänker jag när jag ser den. ”Här är jag, nu. Kan man också säga nu har man alltid med sig? Kanske. När det är som bäst har man åtminstone med sig sitt eget nu. Jag får ha mitt eget nu mer ostört.”
Majgull Axelsson har hon också läst böcker av. Till exempel Orättvisans ansikten. Där läste hon om männi9skor med mycket låga inkomster i början på 90-talet. Ja du får gärna komma hit, så ska jag berätta hur det känns att inte ha några pengar. tänkte hon då.

Hennes sista katt hade hetat Bodil Jönsson. Det var en liten grå katt. Hon har hört om någon som hade en höna som hette Marianne Runström. Så då kan väl en katt också ha både för- och efternamn.

”Vi sitter väl bra här. Eller hur mamma?” Jens låter helt säker på det. Inte behöver de väl åka till nåt fik? De kan lika gärna fika här. ”Jodå. Det går bra.” säger Britta. Hon får svårt att dölja sin besvikelse. Här ruttnar man snart bort. Att åka till ett lugnt och trevligt kafe hade varit trevligt. Men det är klart, de orkar väl inte ta med henne ut. Det kan man inte begära. Inte ens av sin äldsta son. Vad synd. Hon som hade sett fram emot det. Att få komma ut lite i friska luften. Men inte då. De har ju så fina bullar med sig så det vore ju helt onödigt att åka iväg någonstans. Helt onödigt..
Några barn går förbi ute på gården. Flera små tomtar skuttar omkring. Ingen snö än så länge, bara regn och blask. Ingen julstämning alls. Fy så deprimerande, tänker hon.
”Jag vill åka hem nu pappa.” säger Jonatan. Han har redan ledsnat. Men Ellen ser lite gladare ut. Hon säger allvarligt:
”Nu har jag ledsnat på rosa kläder förstår du farmor. Så nu vill jag ha blåa kläder i julklapp.”
Jaha ja. Det var värst. Då duger man tydligen, eftersom man kan få julklappar av mig. Men det kan de glömma. Finns inga pengar till det.
”Näe vi ska väl ge oss iväg. Tack för idag mamma. Vi har lite bråttom idag. Ungarna har så många aktiviteter nuförtiden.” säger Jens.
”Jaha. Det gör inget. Åk ni.” svarar hon. Det känns som om hon är långt borta. Ingenting angår henne längre.
”Vi ska resa till Sonja och Alec över nyår. Vi skickar kort till dig mamma.” säger Jens innan de går.

Fortsättning följer. Skriv en kommentar om du vill läsa fortsättningen.

Jeanette Jansson

Hej! Jag är 46 år och har skrivit många noveller. Jag är synskadad.
Jeanette Jansson är medlem sedan 2016 Jeanette Jansson har 14 publicerade verk