Ett hus av trä någonstans mellan Helsingborg och Stockholm men absolut i en lövskog.

Ibland kan ljuset hindra. Då får det elimineras. Kanske av en avskärmande vägg eller en mörkläggande gardin. Huvudsaken de kan tas bort då ljuset inte längre stör. Allt för att se klart från livets horisont. För att kunna skriva fritt.

De bastanta trähuset låg på vänster sida en bit uppför en backe i en ljusskimrande lövskog.
Det var den eviga tiden i ljus.
Hand i hand nådde de trapporna som ledde till ingången då de kommit upp för den lätta backen.
Den var förutbestämd. Därför lätt.
Det hela började för några år sedan.
En av de gånger de sågs på stadens mötesplats för de annorlunda.
Bland rummen hade de genast fått syn på varandra när de sökande vandrade i natten.
De sökte en vän. En partner.
En vän och partner framför andra.
Den rätta.
Den att lita på.
På avstånd hade de betraktat ibland inte medvetna om det själv tills denna speciella kväll då det hela skulle ta en vändning.
Ensamheten, själens, skulle ikväll få en ljus öppning som ingen av dem kunde stänga.
Detta insåg först han sedan hon då han sakta närmade sig.
Hon satt på en soffa.
Glad för dunklet som rådde då hon var rädd att ljuset skulle ha avslöjat henne totalt.
Hon hade ingen beredskap mot detta.
Den äkta känslan var hennes överman och hon välkomnade den.
Välkomnade gjorde hon också den stund då hon märkte att han närmade sig henne i dunklet.
Efter många år av uppmärksamhet verkade han ha sett henne och han vågade närma sig.
Hade bestämt sig.
Ty det var han som måste bestämma då hon var den mest utsatta.
Det visste de båda.
Hon kom alltid ensam.
Han alltid med några vänner.
Men just denna kväll hade hon en följeslagare.
Hot våld och arrogans var hans namn och han slog sig ner bredvid henne som vanligt.
Nära.
Beredd att ta över.
Hindra livet när han kände behov av det.
Han representerade dem alla.
Männen i hennes liv.
Hade många ansikten och många namn.
Hans utseende var mångdubbelt och det gick inte att fastställa hans härkomst.
Men han fanns och han representerade dem alla där han slog sig ner bredvid henne i soffan med en attityd av ägande.
Härska genom hot om fara som egentligen mest var hans egen rädsla.

I dunklet till den mjuka musiken och de varma tonerna blandat med en annan verklighet verkade han nu ha uppmärksammat henne och närmade sig med en försiktighet som bara kunde krönas med framgång.
Han rörde vid hennes axel med sin egen hud.
Varm och mjuk som den hud den rörde vid och berörde.
I tystnad talade de samma språk och vågade knappt tro att det var sant.
Han kom nära och ville göra det.
Äntligen var han här.
Äntligen hade han sett henne så som hon länge hade sett honom.
Betraktat honom på avstånd med allt större hopp vid varje tillfälle.
Fortfarande var det han som hade att visa sina avsikter.
Ta initiativ.
Hon var redan klar.
Hade redan bestämt sig och det visste han.
Därför vågade han föra sina läppar mot hennes mun.
Mjukt.
I deras första kyss vilken de båda besvarade i den tidiga natten.
Väl medvetna om att de inte var ensamma började de samtala lågmält.
Faran som gjorde henne sällskap denna kväll verkade mista några av sina styrkor då den kände att här fanns auktoritet.
Fanns någon som visste vad han ville och gjorde det.
Utan att kalkylera med eventuella problem.
Här fanns någon som kände igen kärleken när den slog följe längs vägen.
Fanns två som hade känt igen kärleken och som bjöd in den.
Utan rädsla då de väntat länge.
Efter en stund av samförstånd bad han få följa henne till tåget då det var sent och natten långt liden mot dag.
Glad och trygg lät hon sig följas av den för henne ännu mycket okända mannen.
Kvar i soffan fick hennes följeslagare sitta ensam med sig själv.
Böjd under skam och förtryckets tunga bila hade han inte makt att motsätta sig det som utspelades framför hans ögon denna mycket speciella natt.

De kom ut i en stad som för tillfället nästan hade tystnat.
Den väntade på att morgon skulle infinna sig.
Det skulle dröja ett tag.
Sida vid sida gick de och de hade mycket att prata om.
Han märkte snart att här var det ingen risk för utnyttjande av hanns ställning eller hans godhet.
Hon var äkta.
Lika äkta som kyssen han nyss fått besvarad i ett ögonblick då han gav den en chans att tala.
I ett ögonblick då han vågade ta ett trappsteg ner för att gå henne till mötes.
Han hade lagt märke till henne länge och alltid undrat vem hon var och vad hon gjorde där.
Hon hade på ett något vilset sätt tagit del av rummen med musik tal och teater.
Bland de utklädda bar hon alltid egna kläder och mötte alla med klar och fast blick.
Så hade hon även mött honom första gången.
Det var han inte van vid.
Det betydde hon inte visste vem han var.
Nu skulle hon få veta det och han var beredd att ge henne all tid hon behövde.
Därför frågade han om hon ville följa med till hans hem då det låg alldeles i närheten.
Hon kunde invänta morgon där.
De visste båda hon skulle svara ja.
Det fanns inget annat svar och hon behövde heller inte förklara vad hennes närvaro i hans hem inte skulle innebära.
I spänd förväntan undrade hon i stället för sig själv hur hans hem kunde se ut.
Hur bodde den man som för länge sedan vunnit hennes kärlek.

De närmade sig en lövskog.
Ovanför backen till vänster inne bland lövträden låg ett hus i ljust trä med en smal trappa som ledde upp till en öppen dörr.
Det var bara att stiga in då hon redan var välkommen.
Ett hem personligt och naturligt inrett mötte henne.
Musikinstrument och böcker stod överallt och på de varma trägolven låg trasmattor med svarta inslag.
En stenspis i köket vittnade om att detta var ett gammalt hus.
Nu var det i hans ägo.
Det hade två våningar och fönster åt alla väderstreck.
Hon kände sig redan hemma men det sa hon inte utan frågade om han kunde spela cello och varför han inte hade något husdjur.
De skulle passa bra här i ett hus av trä i en lövskog.
Både cellon och husdjuret.
Han ville visa henne övervåningen och på väg mot trappan mötte hon husdjuret.
Hon såg att det var en mink med brun och glänsande päls.
Förvåningen över henne tilltog hos honom när han såg djuret genast visa en tillgivenhet som det bekräftade genom att närma sig hennes fötter.
- Har du en mink sa hon, det var ovanligt. Den är fin.
På övervåningen fanns ljus i överflöd.
Instrument och böcker levde sina egna liv.
Han kunde spela dem alla.
De skrivna orden var hans och de födde evighet av gemenskap.
Inbjudan till ett trähus någonstans mellan Helsingborg och Stockholm men absolut i en lövskog denna sommarnatt blev början till ett nytt liv för henne och ett nytt liv för honom.
Ett nytt liv för dem båda.
Tillsammans.
De vågade låta sig beröras av mjuk hud och en besvarad kyss.
Och kanske var det i en tid då städerna ännu inte hade stigit ur havet.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk