Ett liv

Järnvägsstationen bär tydliga spår av traktens hårda klimat. Solen och höststormarna, som skoningslöst sveper fram över de trädlösa markerna, har krävt sin tribut. På byggnadens södra sida flagnar målarfärgen och de förr så vita gavlarna, har med tiden grånat och fläckats av mögel. Det lutande taket saknar några tegelpannor och den svarta skorstenen sin huv.
Årets sommar har varit lång och het. Folk och fä har plågats av värmen och stickande insekter.

På perrongens enda skuggiga plats sitter en äldre man i en korgstol. Stolen har luckor där flätningen släppt och längs ena benet har rottingen korvat sig och lämnat stommen bar.
Mannen sitter bekvämt tillbakalutad med utsträckta ben. Den väl använda kepsen är tillbakaskjuten och lämnar pannan bar.
Med lätt darrande händer, stoppar han omsorgsfullt sin kära pipa. Tobaken luktar gott och mannen njuter av ögonblicket. Han tänder med en svavelsticka och drar ett djupt första bloss. Röken skingras endast långsamt i den stillastående luften. Tystnaden bryts av några Pilfinkar, som kivas om bästa platsen på den gamla stationsklockan.

Vid första anblicken ser det ut som om mannen väntar på nästa tåg. Men det kommer inga fler, för järnvägslinjen är sedan länge nedlagd. När tågen slutade komma, avfolkades bygden i snabb takt. Först järnvägen, sedan posten och banken. Numera bor här mest gamlingar, som inte vill eller kan flytta, till livligare trakter. Byns återstående innevånare blir allt mer isolerade, i en tillvaro där någon framtid inte längre existerar.

Mannens blick följer spåren söderut. De går rakt ett par hundra meter innan de med en graciös böj, försvinner ur sikte bakom Sotarberget. Berget lär ha fått sitt namn efter en försmådd sotarlärling, som kastat sig utför den branta bergssidan.
Rälsens blanka ovansida har med åren mattats och antagit en smutsgrå färg. Växtligheten i den förorenade marken är sparsam. Några tistlar och fläckar av gräs, lutar sig behagfullt mot de söndervittrade syllarna. Förfallet kommer att fortsätta, om inte någon rikare kommun längs linjen, anlägger en cykelväg för turister på banvallen. Turisterna skulle i vilket fall inte stanna för att utforska den här byn. Den enda sevärdheten här är byns original Anton, som berättar ekivoka historier för alla han träffar på.

Mannen tycker om att sitta här, ensam med sina tankar. Han har trots allt ägnat större delen av sitt arbetsliv åt järnvägen. Först som allmän hjälpreda, vilket innebar städning och kaffekokning. Efter några år fick han lära sig sälja biljetter, och det blev hans huvudsakliga syssla. De sista åren vikarierade han, jämsides med biljettförsäljningen, för stinsen. Denne gick i ett anfall av djup depression ut i träskmarkerna och kom aldrig tillbaka. Stinsen var pedant och renlevnadsmänniska, så ingen blev särskilt förvånad. En riktig tråkmåns.

När mannen sålde biljetter kände han alla resenärer vid namn och samtalade livligt med dem tills tåget kom. Utom när Emily stod framför biljettluckan. Då rodnade han och fick knappt fram ett ord. Stammande önskade han lycklig resa och fick alltid ett bländande leende till svar. När Emily gått ut på perrongen förbannade han sin blygsel och önskade att han vore mer framåt när det gällde kvinnor. Det blev till slut Emily som fick ta initiativet. De blev snabbt ett lyckligt par och bröllopet gick av stapeln efter något år.
Bröllopet blev en minnesvärd tillställning, där hans älskade Emily var den naturliga huvudpersonen. Hon var helt underbar, klädd i skimrande vitt, med slöja och en vacker brudkrona, arvegods efter mormodern. När prästen högtidligt förkunnade att de nu var man och hustru, tårades hans ögon av lycka.

Elva månader efter bröllopet föddes lilla Anne. Emily strålade av moderslycka och tillsammans var de tre en harmonisk familj. Dagarna fylldes av omsorgen till det lilla flickebarnet. Anne växte upp till en förtjusande liten tös. Hon hade fått moderns ljusa hår och blåa ögon. Hennes sinnelag var milt och i allt var hon, i deras ögon, en ängel.
Emily ängslades ibland, och menade att vi hade det allt för bra. Sådan lycka kan inte vara för evigt. Hon anade inte hur rätt hon skulle få.

Åren gick och den första skoldagen närmade sig. Emily hade köpt nya kläder och skor till Anne, för att hon skulle vara fin vid sitt första möte med fröken, och skolkamraterna. De följde båda sin dotter till skolan, för att gemensamt få uppleva den här viktiga dagen i Annes liv. Allt gick bra och efter den första veckan hade hon anpassat sig till skolans rutiner. Hemma pratade hon oavbrutet, om allt som hänt under dagen.

Det första skolåret var snart till ända. Anne var en duktig elev och fick ofta beröm av lärarinnan. Familjen var lycklig och enad, tills den dagen då prästen stod i förstugan. Han luktade alkohol, men det gjorde han ofta, så de brydde sig inte nämnvärt.
Orden tycktes fastna i halsen, när han under stor vånda berättade, att deras dotter råkat ut för en olycka. Barnen hade lekt vid kvarnen, den mest förbjudna platsen av alla. Anne hade fallit i kvarndammen, och när personalen äntligen fått upp henne var det försent.
Sorgen och saknaden efter vår lilla dotter var stor. Emily blev tyst och inbunden. Hennes hälsa bröts långsamt ner och efter några år gav hon upp. Begravningen hölls i stillhet, med endast de närmast anhöriga närvarande.

Mannen kisade mot solen, vars gassande strålar nu tagit kommandot över den skuggiga platsen. En plötslig vindil, får damm och fjolårslöv, att dansa över perrongen. Han reser sig mödosamt och grinar lite illa när gikten gör sig påmind. När han passerar stationsklockan, som stannat på fem i tolv, känner han ett stygn av saknad. Klockan hade alltid varit hans skötebarn, dagligen ompysslad och ruckad, för att alltid visa rätt tid.
Han genar genom väntsalen, där stegen ekar i den tomma tystnaden. Lätt haltande följer han den dammiga vägen mot hemmet. Vid horisonten syns ett blåsvart band, kanske ett löfte om kommande regn.

Lars Ek

Jag heter Lars Ek och är född 1941 i Norrköping. Jag har alltid tyckt om att berätta och skriva. Det är dock först nu, efter pensioneringen, som jag har tagit tag i mitt intresse. Mitt skrivande riktar sig främst mot humoristiska kåserier och korta noveller. ?>
Lars Ek är medlem sedan 2015 Lars Ek har 11 publicerade verk