Ett märkligt möte

Himlen är gråsvart. Ett dovt muller hörs följt av en kraftig bländande blixt. Sedan återvänder mörkret som om det skulle ha legat på lurpass och bilens svaga strålkastare söker återigen att flämtande lysa upp vägen framför mig. Det skrapar till under bilen. Hjulen studsar till i den blöta och sliriga leran. Med stadig hand försöker jag hålla mig kvar på vägen. Hela eftermiddagen har en gråmulen himmel legat över södra Transsylvanien, känd för historien om Dracula av Bram Stoke. Det oavbrutna regnandet har fått bilen att flera gånger tappa väggreppet och kana ner i diket.
För ett ögonblick försvinner mina tankar iväg till en tid höljt i historiens dunkel. Slutet av 1400-talet. Konstantinopel hade fallit och turkarna trängde österifrån in i Europa. Som en del i en kristen försvarspakt stred en prins Vlad och hans Drakorder mot en nästan övermäktig fiende. Något personligt inträffade som fick den gamle förkämpen att tvivla …

Ett plötsligt ryck. Bilens ena framhjul har tappat väggreppet och glider rakt ner i diket. Tystnad. Bara vindens sus och det smattrande regnet hörs genom den otäta sidorutan. När chocken släppt, fångar hörseln upp ett svagt ylande. ”Vargar?”. Samlar snabbt ihop tankarna för att inse det fruktlösa i att omedelbart ta mig upp på vägen. Väljer att ännu en gång ta ner hela bilen helt i diket för att, med bakhjulsdriften, pressa mig upp.
Plockar fram de stora gummistövlarna bakom sätet, öppnar bildörren och kliver ut. Regnet öser ner som från en vidöppen kran. En kraftig iskylig vind rycker tag i jackan och vrider den ett kvarts varv. Med stor beslutsamhet trycker jag igen bildörren och trevar mig sakta bakåt till bagageluckan. Det iskalla regnet svider mot ansiktet. Med hjälp av båda armarna trycker jag sakta upp luckan, gräver ur mörkret fram två avnötta brädor. Med en i var hand lyckas jag till sist få dit dem framför båda bakhjulen.
En gren knäcks bakom ryggen! Snurrar snabbt runt. Totalt mörker. Pulsen rusar och blicken flackar hjälplöst ut i tomheten. Sekunderna tickar sakta. Efter en stunds tystnad tar jag mig beslutsamt in i bilen. Vrider om tändningsnyckeln. Motorn mullrar igång igen. Nu gäller det att med ett lätt lyft på kopplingen. Några evighetslånga minuter senare ligger jag åter på vägen och med ett lätt tryck på gasen rullande tar mig från platsen.

Dagen innan hade jag varit på väg med tåg från Bukarest mot det lilla samhället Curtea de Arges. Platsen ligger vid randen av den stora bergskedjan, Karpaterna. Från tågvagnens fönster kunde jag med förnöjsamhet konstatera hur väl ordnad denna del av världen var när det gäller skönhet och storhet. Både järn- och landsvägen slingrade sig smidigt uppför den transsylvaniska bergskammen med en vidunderlig utsikt över gröna välvuxna dalar, dimhöljda och spetsiga bergstoppar, små pittoreska bergsbyar och över allt detta lyste den mildaste och mest livsbejakande solen.

I min kupé satt två andra personer, en kvinnlig student på väg hem från universitetet i Bukarest och en äldre präst brådstörtat kallad till samhället av en kollega. Studenten frågade vart jag var på väg. När jag svarade henne, blev de båda förstummade. Flickan sänkte sin blick och prästen mumlade något troligen på rumänska. Min häpnad över reaktionen fick mig att i tysthet söka efter en inre förklaring till deras beteende.
Vad skrämde dem? Varför hade prästen så bråttom till det samhälle jag var på väg till? I dess närhet fanns bara en flera hundra år gammal ruin tillhörande den historiske prins Vlad Tepes. Modellen för Bram Stokes roman om Dracula. Ingen kan väl tro på fantasifiguren absurt!! Troligen är det bara någon olycka som hänt. Men varför regerade även den kvinnliga studenten? Kände hon den som möjligen förolyckats eller…

Tidigt på kvällen anlände vi till Curtea de Arges som för drygt hundra år sedan var en medelstor by. Platsen låg insvept i en liten dalgång med den transsylvaniska bergskedjan som en beskyddad filt. Ända tills tåget hade stannat till vid perrongen var det lugnt och stilla. Stationshuset såg ut att vara från förra sekelskiftet och sedan dess nödtorftigt underhållen. På nedre planet låg allt som hörde till; biljettförsäljning, godsmottagning och vänthall. Det övre planet såg väl så ombonat ut. Tåget hade knappt hunnit stanna till ordentligt förrän jag, med ryggsäcken i ena armen och med ett lätt kliv, landade på asfalten.
Skymningen hade börjat falla mellan de mäktiga bergsmassiven medan det fåtalet resenärer som här steg av förbluffande snabbt fördes iväg av de väntande. Någonting verkade skrämma dem! Det var lätt att se i blickarna hos några av de som väntade. Framme vid biljettluckan frågade jag försiktigt, både på engelska och ryska, efter vägen till ortens värdshus. Med en osäker och skrämd blick verkade hon först inte vilja veta av mig. Med större kraft återupprepade frågan och då gav hon mig adressen på en snabbt nedklottrad lapp.
Luckan bommades igen med en smäll. Runt mig var det plötsligt öde. Strax därefter nedsläckt. Bilden av det vackra och undersköna landskapet hade bryskt och utan större hänsyn ryckts ur mina tankar, varför? Några regndroppar började försiktigt falla, medan jag promenerade genom samhället för att på något vis finna den nedklottrade adressen. Solen, den mjuka och livsbejakande tingesten, var som helt försvunnen.

Med en olustkänsla rörde jag mig längs de gamla kullerstensbelagda gränderna, förbi flera igenbommade butiker, mellan det fåtalet svagt upplysta gatlyktorna och över de närmast öde torgen. Husen var i mörkt trä byggda på granitsten. Allt verkade gammal, slitet och dåligt underhållet. En och annan fönsterlucka hängde och skavde hjälplöst på ett gångjärn. Minsta vindpust fick den att gnälla och slå mot den spruckna stenväggen.
Medan jag ensam och med en mycket vaksam blick försökte orientera mig framåt kände jag hela tiden en blick i nacken. Snodde blixtsnabbt runt, för att i ögonvrån överraska någon som raskt smällde igen luckan. Vart befann jag mig? Hur kunde byn verka så främmande och ogästvänlig? Något skrämde byn. Traskade allt snabbare vidare. Efter att ha valsat runt den innersta stadskärnan ett flertal tillfällen, fick jag så syn på en lite avsides byggnad med den i dessa trakter så välbekanta symbolen för värdshus. Detta måste vara "platsen"? Har inte kunnat observera skylten på någon annan byggnad. Så ensligt belägen i utkanten av samhällets äldre centrala delar. Hur gammal är huset, kanske så där tre-fyra hundra år. Det fanns en tid då alla byar skulle ha ett värdshus för kringresande. En trygg plats för de som kom med vagn från en avlägsen plats och efter att ha tagit sig igenom bergspass och djupa mörka skogar.

Väl över tröskeln fick jag en härlig upplevelse av att tiden hade stått still. Säkert var det en liknande syn, med bardisken vid ena hörnet, de stadiga borden längs de mörka stenväggarna, det oslipade golvet och brinnande flämtande lyktor och en sprakande brasa i ett av hörnen, som mötte Jonathan Harker, en av Bram Stoke's huvudfigurer i romanen ”Dracula”, när han tog in på ett värdshus med samma namn 1897. Bokens miljö, liksom den groteskt beskrivna sägnen om den blodsugande vampyren Dracula, var hämtad från dessa trakter.
Raskt går jag fram till en man som verkade vara värdshusvärden och frågade om en plats för natten. Det var snabbt ordnat. Vilken turist skulle frivilligt sätta sin fot i detta avlägsna och tydligen uppskrämda samhälle? Frågade sedan om någon visste den exakta vägen till den gamla bortglömda ruinen. Hans vänliga uppsyn förbyttes snabbt mot en stelt förskrämd tom blick. ”Vart har jag hamnat?” Är folket verkligen så uppskrämda för en så gammal medeltida sägen.

Innan jag gick och satte mig vid ett av långborden vid brasan beställde jag mat. En ung dam kom och tog snabbt upp beställningen. Hennes steg ekade stumt på det kraftiga trägolvet. Hon var klädd i enkel dress i tagel med olika gråa nyanser. Håret var uppsatt med en slarvigt satt knut i nacken. Säkert har hon arbetat här under hela dagen. Det var nu kvällskymning och luftens lätta råhet kändes även här inne fastän brasan längts in i rummet höll den kyliga rodnaden borta.
När maten dukats fram satt jag hela kvällen och njöt av traktens delikatesser, medan tankarna rörde sig i andra banor, folkets skräck, det ödsliga samhället och förstås morgondagens resa. Den sprakande elden värmde. Dit eldens sken inte nådda var belysningen dämpad. Längs väggarna satt små gaslampor. Elektriciteten hade ännu inte nått dessa ensliga trakter.

Nästa morgon ägnande jag några timmar till att vandra runt i samhället för att försöka finna en möjlighet att ta mig fram till ruinen. Här och var där någon skylt som kunde ha en koppling till verkstad eller transport dök upp, gick jag in för att försöka hyra eller i sämsta fall köpa en lättare jeep. Några timmar och ett otaligt besök senare lyckades jag friköpa en ”sämre” begagnade sovjetiska Lada. Efter att för honom ha berättat vad bilen skulle användas till, ansåg han det för mig klokast i att resa härifrån och glömma tanken på besöket vid ruinen. Men, hade jag kommit så här långt så skulle inte något skrockfullt hindra mig.
Det var nu middagstid varför det gällde att snabbt komma iväg. Resan skulle säkert ta lång tid, om jag nu över huvud taget skulle finna platsen. Väl tillbaka på värdshuset märkte jag hur alla stirrade på mig. Tydligen hade värden yppat min resa för någon som sedan såg till att alla gäster visste detta. Vid disken kändes allt väldigt påträngande. Någon mumlade något på det lokala språket och överlämnade ett litet silverkors. En annan sänkte blicken och verkade be en tyst bön. Men herre gud kände mig verkligen som huvudpersonen i Bram Stoke’s Dracula.

Tidig eftermiddag, ett hällregn, som pågått alltsedan avresan från Curtea, har övergått i ett svagt duggande. Bilen kränger och dunsar hårt mot den hårda jorden. Rullar nu fram på en smal och svårforcerad bergsrygg. Över hela området vilar en gråsvart himmel. En fuktig råhet tränger in genom de små gliporna i sidofönstren. Snabbt greppar jag min tjocka vindjacka och kränger den mödosamt på mig. Bilens utrymme medger inte några större rörelser.
Under de senaste timmarna har jag passerat förbi eller genom några få gårdar utan att upptäcka det minsta tecken på mänskligt liv. Ödsligheten får mig att igen tänka på Bram Stoke's roman och Jonathan Harkers nertecknade upplevelser av sin färd till greve Draculas borg, samma svåra väg, samma disiga och ödsliga landskap. Boken beskrev verkligen miljön nervigt autentiskt. Varför gav jag mig verkligen av ensam på denna resa? Nyfikenhet och sökandet efter att prova min förmåga har alltid varit min drivkraft. Jag älskar också att få vara med om resa till spännande platser.
Snabbt slår jag bort tankarna och koncentrera mig på vad som nu väntar mig. Det framför liggande bergslandskapets nedre del är helt dolt av den tjocka mjölkvita dimman. På de närbelägna höjderna syns några till synes övergivna gårdshus. Något har fått befolkningen att överge området. Marken är trots allt mycket bördig, den höga bergsluften frisk och landskapet naturskönt. Snart ska jag nog vara framme, kanske bakom nästa krön.

Sakta börjar skymningen sänkas. Den tilltagande kvällskylan får mig att än en gång försöka ordna med varmluftsreglaget. Medan jag sitter framåtlutad mot instrumentpanelen och i mörkret fixar med reglaget tvingas jag snabbt sätta foten på bromsen. Utan någon rimlig förklaring upphörde plötsligt vägen bakom krönet. På hög höjd ovanför ser jag nu ner mot borgruinen som helt dominera omgivningen. Ser en mörk, halvt nedfallen och svårtillgänglig ruin. Fullmåne, tänk att detta skulle inträffa just denna kväll.
Parkerar bilen väl låst och gömd i ett buskage, plockar ur bagageluckan och börjar röra mig i riktning mot ruinen. Det mesta, utom en stor ficklampa (som är försedd med nya batterier) och min stora "djungelkniv", ligger sedan avresan från Sverige nerpackat i ryggsäcken. Framför mig väntar en lång, blöt och mödosam skogsvandring. Möjligen kan det röra sig om någon dryg halvkilometer fram till klippan som borgen vilade på. Sedan får jag försöka hitta en lämplig avsats att klättra upp den sista branta biten.

På väg genom den snåriga skogen börjar regnet åter vräka ner, samtidigt som en pinande vind ligger på från norr. De nerkylda regndropparna svider till på mina rodnande kinder. Med ett lätt handgrepp drar jag åt luvan rund ansiktet och fortsätter oförtrutet vidare. Mörkret faller snabbt. Trots att jag hade tänkt genomföra resan under sensommaren blev det inte av förrän nu i oktober. Med en tung utandning konstaterar jag det omöjliga att hinna fram till branten innan rullgardinen helt dragits ner. Då och då får jag användning av djungelkniven som smidigt rensar upp min väg. Med hjälp av en kompass, som stadigt ligger i den vänstra handen, orienterar jag mig framåt, rakt norrut.

Efter en dryg halvtimmes vandring hörs ett svagt ylande. Stelnar till. Förlorar för ett ögonblick orienteringen och börjar famla mig framåt in i en allt tätare vegetation. Instinktivt söker jag skydd mot det okända. Väl till sans konstaterar jag snabbt att ”det” rör sig i min riktning. Med uppbjuden inre styrka fortsätter jag forcerat framåt. Måhända hinner jag fram innan förföljarna kommit i kapp mig. Det blir en kamp mot tiden.
Utan förvarning stöter jag efter en obestämd tid plötsligt mot något hårt och vasst. Jag är framme vid bergsklippan. Med förlorat tidsbegrepp och en puls som alltför länge legat över min normala, har jag på något vis lyckats hitta fram. En smal slingrande stig som genom åren nästan helt vuxit igen, får mig att något varva ner och samla kraft. Vad som nu återstår är den sista strapatsfyllda och riskabla branta vandringen uppåt. Kastar en svepande blick upp mot klipphällens mäktiga ruin – totalt mörker. Endast ruinens kala skugga flämtar då och då till i månljuset.

Med några djupa andetag tar jag de första kliven uppåt, väl medveten om risken att trampa fel och kana neråt. Snåren, som slingrar sig runt fotsulorna, blir allt tätare. Plötsligt hör jag hur tjutet från mina följeslagare finns någonstans i närheten. Pulsen rusar iväg och värmen stiger mot huvudet. Jag måste hålla mig samlad. Får inte tappa besinningen och ge upp. I en rasande takt fortsätter jag uppåt längs stigen. Halkar ibland till utan att kana ner allt för mycket.
Efter någon kvarts desperata rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt. En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen. Byter spår och springer uppför trappavsatsen. Känner att någon står bakom mig. I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen och faller handlöst mot marken. Ögonblicket innan jag förlorar medvetandet känner jag att någon försöker ta tag i mig, men tappar greppet…

En kylig men frisk vind känns på mina kinder. Ett milt morgonljus tränger in under mina ögonlock medan jag yrvaken kommer till sans igen. Känner lätt värk i bakhuvudet av fallet. Ett plötsligt ljud av en dörrknackning får mig med ett ryck sätta mig upp och med vidöppna ögon se hur en stor ekdörr sakta skjuts upp.
En äldre man kliver in med en stor frukostbricka. Smidigt placerar han den på ett runt bord vid ett fönster på vid gavel. God morgon ärade främling, framför han med kall och kylig röst samtidigt som ett svagt leende syns på läpparna. Jag fann dig liggandes på stigen upp till min borg. Varför du låg där vet jag inte, men det skulle bli kallt under natten varför jag bar in dig. Men det här är väl inte borgruinen, kontrade jag retoriskt utan att riktigt tänka mig för. Den har ju varit övergiven sedan flera hundra år. Den äldre mannen svarar inte, utan drar något på mungipan, för att sedan lämna mig ensam kvar i rummet. Vem var han egentligen?
Till det yttre såg mannen rätt gammal ut med ett ansikte fylld av rynkor. Håret var grått och bakåt kammat. Ögonen var smala, liksom den nära nog obefintliga munnen. Hans ansikte var likblekt, men ändå utstrålande han en makalös inre livskraft. Påminde mig om en elegant godsherre från filmer jag sett. Aldrig mött någon. Fick en märklig känsla av att jag var bekant för honom. Slog ifrån tanken. Trots sitt i övrigt magert utseende rörde han sig med en ungdomlig spänst.

Drygt en halvtimme förflyter innan jag bestämmer mig för att kliva upp. På stolen bredvid hänger en upplagd morgonrock av kraftig mink. Såg dyrbar ut. Vem har råd med en sådan här? Befinner jag mig i en närliggande by till ruinen? Eller i samhället Curtea, fast det är lite för långt bort med tanke på bilresan. Kan någon ha följt efter mig? Vad hände egentligen på stigen i natt? Drar på mig rocken. Vid stolsbenet finnar jag ett par tofflor. Kliver i dem. Känner hur tårna bara myser. Går sakta fram till den uppdukade frukosten. Medan jag tar för mig av det varma nybakade brödet och smuttar på ett exotiskt smakfullt te av pressad apelsinolja tror jag och kryddnejlika, letar sig en svag livsbejakande ljusstrimma från det öppna fönstret tvärs över bordet och ända fram till sängkanten. "Det börjar ljusna, alltid en tröst", tänker jag medan maten på brickan sakta avnjuts.
Rummet jag befinner mig i är sparsamt möblerad i gammal Rokokostil; kraftigt virke med enklare sniderier. Större delen av golvet täcks av en till synes dyrbar persisk matta. På väggarna hänger några målade landskapsmotiv samt ett porträtt av någon betydelsefull medeltida person. Vid en närmare betraktelse finner jag motivet föreställa prins Vlad, den man som skulle ha ägd den borgruin som jag var på väg att besöka, förunderligt! Varför hänger den här, om inte detta är. Nej, kan omöjligt vara den gamla ruinen?! ”

Efter frukosten måste jag bara finna svar på alla frågor. Öppnar en till synes olåst dörr och finner där utanför en svagt belyst korridor. Det enda ljusskenet kommer från hallen nedanför. Medan jag vandrar fram till nedfarten, som består av en stor, bred stentrappa, finner jag väggarna prydda med ett flertal besynnerliga porträtt över andra historiska personligheter. Vilka de är funderar jag inte så värst mycket över för stunden.
En bit bort finns stentrappan och sakta börjar jag promenera ner mot den stora slottshallen. Varje steg ekar över hela den näraliggande omgivningen. Allt tyst och övergivet men ändå inte, värmen från gaslamporna på väggen ger salen värme. Väl nere finner jag en av dörrarna stå på glänt. Ett varmt sken strömmar ut och ger, som kontrast till den i övrigt dunkla miljön, ett välkomnande intryck. I samma ögonblick som jag tar i handtaget, hör jag återigen den gamle mannens röst: Stig på, käre främling, och känn dig välkommen!

Rummet är ett stort hembibliotek, med böcker i fyra rader längs tre av dess väggar. Fjärde väggen består av ett jättestort fönster. Mitt i rummet, två stora fåtöljer i brunt läder samt, mellan dessa, ett mindre bord i mörk bok. I ena av fåtöljen sitter den äldre mannen klädd i en vinröd sammetsrock och med en stor tung bok i knäet. Var frukosten till belåtenhet, min käre främling, frågar han med varm stämma. Javisst, precis vad jag behöver efter den långa dagen igår, kontrar jag med ett svalt leende.
Blicken stelnar. Hans ansikte verkar på något vis mycket bekant. Söker febrilt i minnet efter vart jag sett det. Under alla år som jag rest för att forska kring ökända platser, mestadels i östra Europa liksom denna resa, har jag träffat många äldre män. Såg jag honom i Curtea De Arges, byn jag övernattade i före sista biten till den övergivna borgruinen?

Varsågod och sitt ner i fåtöljen, du ser fortfarande trött ut, uppmanar han mig med en hypnotiskt mjuk röst. Medan jag sakta och mjukt sätter mig tillrätta, serverade han mig en kopp varmt kaffe med en något kryddad doft. Känner hela tiden av hans blick. Otäck men samtidigt varm. Känner mig obekväm. Beror det på doften av vaxljus som lyser upp rummet? Hoppas det vill sig väl smaka, framhäver han med ett varmare leende på läpparna. Det är bryggt med örter från trakten och faktiskt mycket hälsosamt. Ändå lite svårt att uppfatta vad han säger. Rösten är trött och lite rispig. Känner mig själv lite torr i halsen. Uppfattar då att det känns lite instängt och fuktigt inomhus, ja inte så mycket här i biblioteket. Dammet som ligger lite här och var går förstås inte helt att dölja. Fast det är avtorkat runt omkring mig. Nyplockade blommor på bordet? Det var ju en kylig fuktig sensommarkväll igår? Eller var det bara här i trakten? I Bucharest var det varmare med lätta moln på himlen några dagar tidigare, känns lite avlägset.

Efter en stunds olidlig tystnad ber han mig berätta om mig. Han verkar själv inte så pigg på att säga något om hur jag kan ha kommit hit. Avvaktar något. Tystnad. När jag som 25åring kom till Stockholm visste jag inte vad jag ville. Trött på tristessen i min hemstad. Såg att mannen rörde lite på munnen. Vad sysslande han med i sin ungdom? Studerade vid något universitet eller bodde i huvudstaden, nej här finns ingen annan än han. Familj? Godsägare har ju personal, eller så hade han det förut. Känner att något är märkligt med honom. Stirrar en stund på hans uttryckslösa ansikte. Kan väl fortsätta med den engelska jag fick med mig från skoltiden. Han verkar ha tålamod när jag hela tiden söker efter ord. Hur är hans? De få ord jag hört har haft en märklig ålderdomlig österländsk brytning.

Ett par timmar går. Plötsligt reser han sig upp och går fram till öppna spisen. Lägger på några vedstockar. Sprakar till. Började nu berätta om sig själv. Han hade under yngre år brukat resa runt till Europas storstäder. Ville komma ifrån något. Började med tiden tycka om att se sig om. Men norrut inte längre än till den danska gränsen. Hört talas om landet på andra sidan havet.
Varför var jag här? Frågar han mig och verkar förvänta sig något mer än bara dagens resa. På dagarna arbetade jag i Stockholm inom hemtjänsten. Efter en tid tog jag en kvällskurs i fotografering. En hobby från skoltiden. Pappa hade också ett mörkerrum att framkalla sina filmrullar. En hobby i släkten? Mitt fotointresse och spänningen med att resa runt i östra Europa. Hade tågluffat med en kvinnlig vän som unga gör efter gymnasiet, fast jag var dryga tjugofem år. Spänning och en önskan att stå på egna ben är nog allas drivkraft. Att bara hoppa av vid någon spontan station. Pröva språket. Våga lära känna andra människor man inte möter hemma.

Ser att han lyssnar nyfiket. Högra ögonbrynet rycker till något knappt märkbart. Ena mungipan drar sig. Fortsätter. Ibland möter man som i storstäderna Prag och Budapest andra ”luffare”. Man språkas vid, sitter en stund vid ett kafébord, möts i en biljettkö när det är dags att dra vidare eller på ett Youth Hostel.
Hela tiden har jag och den gamle mannen märkligt nog använt engelska som de flesta i samhället jag kom ifrån tidigt föregående morgon knappt förstod. Och nu satt jag med honom här i utmarken. Vem var han egentligen? Och, när jag för ett ögonblick tänkte efter, så bröt han med en blandning av öst slaviskt och en ålderdomlig brittisk accent. Något man bara kan ha lärt sig om man en tid bott i London?

För ett ögonblick hade jag stannat upp. Då som en gentleman ursäktade han sig med att fråga, hur det kom sig att jag var just här och nu. Fortsatte att berätta om min andra tågresa. Efter båt över Östersjön och via Polen samt Ukraina kom jag med tiden när till Svarta havet. Såg på hans blick och berättade om mitt besök hos en spillra av estlandssvenskar som fortfarande bodde i sin by vid Dnepr flodens utlopp. Nåja, ättlingar till dem. Det fick mig att stanna två dagar för att få njuta av deras svenska och ett behagligt varmt klimat.
Han hade nu lyft sina händer och höll dem mot varandra vid hakan, som man gör när något verkligen har fångat ens nyfikenhet. Såg hans smala leende. Kände instinktivt att han förstod hur kallt det kunde vara i norr. Efter några timmars stopp i hamnstaden Odessa drog jag vidare västerut mot Rumänien. Var förstås nyfiken på det land vars den mytomspunna historien om… stannade upp. Hade läst boken om Dracula av Bram Stoke.

Kände hans kyliga blick. Stramt sammanbiten. Avbröt han mig. Eller valde han att bryta in. Också han var bekant med historien. Började berätta hur väl han hade… Vårt samtal, eller sammanträffande, bröts plötsligt av att jag såg hur det snabbt började skymma utanför bibliotekets mörkt draperade fönster. Bordslampans fotogenljus flämtade till. Kände en svag kylig känsla nudda min vänstra skuldra. Det var tydligen dags för en enkle supé i ett näraliggande rum.
Den äldre mannen reste sig långsamt upp genom att stödja armbågarna mot stolens karmar. Följde honom ett halvt steg bakom när vi gick ut i den stora hallen. Tystnad medan han visade mig vägen nedför en tung halvtrappa. Stegen ekade. Belysningen halvskum. Verkade vara ensamma i huset. Tyckte mig ändå skymta något i de mörkaste delarna av hallen. De fåtaliga fotogenlamporna kunde lätt framskapa inbillade skuggor som… rörde något sig längre bort. Inget hördes utom ljudet av våra steg mot det tunga stengolvet.

En halvtimme senare, efter en enkel måltid, satt vi åter mitt emot varandra i biblioteket. Väntade på att han skulle säga något. Kände mig inte helt bekväm trots hans uppenbara försök. Ansträngt leende. Vänlighet. Ombonade gästrum. Lugnande väldoftande te. Avvaktande lyssnande. Rumänien?! Sa han knappt hörbart. Just ja, under min andra rundresa österut anlände jag till Bucharest med tåg via Moldavien. En bekant brevvän mötte upp mig. Hon hade ordnat en bil, som för övrigt tillhörde hennes bror, och följde med mig norrut till slottet Bran, som enligt turist… avbröts av en grymtning. Första tecknet på en viss irritation från den gamle mannen. Sen råkade han nämna om sin vistelse där, men tystnade. Kände av en viss yrsel samtidigt som han gav mig en blick att fortsätta. Bran var den mest kände platsen där Bram Stokes romanfigur, eller var det på Internet jag hade läst… Vlad Tepes?! Som stred mot turkarnas försök att efter Konstantinopels fall 1453 erövra Europa.

Kände hans avvaktande otålighet och fortsatte. Efter Rumänien reste jag sedan tillbaka hem till Sverige via polska Krakow och Warszawa. Nu verkade han ha tröttnat något på att bara lyssna. Började själv berätta om sitt senaste besök i Krakow våren 1945. Nyfiken av att själv få uppleva slutet på ytterligare ett krig i Europa. Vad menade han med det? Uppleva …
Något fångade hans tankar. Reste sig upp. Försvann ut från biblioteket. Tiden verkade stå helt still. Behövde besöka en toalett. Hade suttit har flera timmar. Stod nu ute i hallen. Bakom trappan ner till den stora porten. En liten stängd dörr. Oansenlig. Flämtande fackla skymtade att dörren inte var helt stängd. Såg hans skugga. Hörde en nyckel vridas om. Skyndade vidare. Behövde toalett. Vart gick dörren? Vad hände egentligen inne i biblioteket? Varför försvann han plötsligt? Tillbaka efter besöket kände jag hans mörka ögon riva ett hål ovanför bröstet. Hans mörka gestalt vila bakåtlutad. Utan någon anledning fortsatte han berätta om sig själv. Ofta med djupa suckar och allt mer djupt nedsjunken i den till synes stora fåtöljen.

Senare på kvällen berättade han om förlusten. Besökte Rom hos en medarbetare till Påven Clemens VII. Men det var ju under 1500-talet, tänkte jag. Oro låg i luften. Senare kom den tyst-romerska kejsarens trupper. Stor förstörelse av stadens centrala delar, men då hade Vlad redan rest hem. Hade fått budskap om sin hustrus sjukdom. Så det var inte som Bram Stoke självmord efter ett falskt budskap om prisens död vid Konstantinopels fall? Efter de orden blev det tyst. Dödstyst. Hörde bara min andning. Var vaksam. Började känna oro i magen. Tyckte inte om det jag inte hörde.
Då och då hade han begivit sig ner till Curtea. Kände sig aldrig riktigt välkommen. Folket håller fortfarande fast vid den gamla folksägnen och försöker skrämma iväg mig med kors, vitlök och vigvatten, muttrar han lågmält och uppgivet. Första tiden kände jag mig oerhört förorättad, men numera bryr jag mig inte längre om det. Jag minns särskilt en händelse i slutet av förra seklet, fortsatte han. Förra seklet? Hur gammal var han egentligen eller… Det bara snurrade i mitt huvud?

Hans detaljrika med inlevelse berättande tillsammans med porträttet i mitt sovrum, får mig att bli mer än övertygad om att detta verkligen är den man som för omvärlden mera är känd som Bram Stoke's "Dracula", men ändå inte. Logiskt och mänskligt är det inte möjligt att leva så länge. Javisst hade han själv läst boken när den kom ut men beskrev den verkligen honom? Sitter jag och pratar med en galning. Befinner jag mig ändå inte i den näraliggande byn. Kan mannen verkligen vara så tokstollig fast det vi pratade om, hur kan han vara så insatt? Vi samtalar till och från ända fram till sen kväll. Avbryts bara med en utsökt middag i ett litet kök på nedre våningen, eller en vandring nedanför borgen. Fåglarna hälsade oss välkomna. Vem tillagade maten? Såg aldrig någon.
Fram emot midnatt, när det slutligen blir dags att skiljas åt, framför han sin stora belåtenhet över vår trevliga och öppenhjärtiga samvaro säger han: Du ska veta att jag gärna vill hålla en brevkontakt med dig och kanske någon gång i framtiden komma till Stockholm på besök. Lämnade honom kvar i biblioteket och gick åter upp till det rum jag vaknade i. Tomt och ödsligt. Är jag och mannen ensamma här?

Svårt att somna den natten, eller snarare tidigt på morgonen. Allt vad vi hade samtalat om snurrade runt i huvudet. Mötte jag prins Vlad Tepes som Stoke skrev i romanen Dracula? Kan vara svårt att föreställa sig att en person kan ha levt ända sedan 1400-talet. Men ändå. Och vi hade samtalat en hel dag och in mot natten om både det förgångna och dagens moderna insikter; som miljöförstöringen, Internet och mänsklighetens sökande efter något annat är tron på en gud. Slutligen, fram emot morgontimmarna, somnar jag av utmattning. Mina påfrestningar under hitresan och de långa samtalen har tagit ordentligt på mina krafter.

Kan inte ha sovit så pass länge, innan jag vaknar av att jag fryser om överkroppen. När jag så slår upp ögonen upptäcker jag till min förvåning att jag ligger på stigen nedanför borgruinen. Det sved på högra handleden. Måste ha repat den i fallet. Vänta jag skar mig på något vasst i mannens kök. Hans blick stelnade då till. Eller, nej kan också vara från en varg som jag hörde före jag svimmade. ”Har jag verkligen drömt om mötet med prins Vlad?", Var min första direkta tanke.
Efter en kvarts funderande medan solen sökte sig upp vid horisonten kom jag till insikt att en hel dag hade förflutit sedan ankomsten till platsen. Jag kan inte ha legat här ett helt dygn utan att ha vaknat till liv. Till slut bestämmer jag mig för att ändå bege mig upp till borgen för att med egna ögon förstå vad som kan ha hänt. Jag plockar upp ryggsäcken och fortsätter uppåt. Väl där blir det enda som möter mig en av tiden mycket förfallen ruin. Vandrar runt och verkar på något vis vara bekant med vissa delar av platsen. Plockar fram mina båda kameror, tar både ett flertal svartvita och färgdiabilder. Därefter sätter jag mig ner och skissar av platsen så gott jag kan. Plötsligt får jag en underlig känsla av att vara iakttagen. Märkligt.

Efter att ha gjort vad som ansetts nödvändigt samlar jag ihop mina prylar och vänder ner mot bilen igen. Luften känns frisk och klar. Mina tidigare följeslagare, vargarna, varken syns eller hörs till. Däremot fångar min hörsel upp ett fågelkvitter. Solen värmer behagligt medan jag långsamt rör mig ner från berget. Någon timme senare har jag kommit ner till bilen för att konstatera att ingenting har hänt den. Slänger in ryggsäcken i bagageluckan och sätter mig vid förarsätet och kör sedan lugnt därifrån. Resan hem går som tidigare via samhället Curtea de Arges, tåg via Bukarest och sedan norrut mot Polen. Tre dagar senare rullar tåget från Malmö in mot Stockholm central, där en bror och några vänner väntar in mig. Några vykort och ett kort samtal från Bukarest hade jag ändå hunnit med.

Drygt två månader efter hemkomsten sitter jag vid min dator och försöker avsluta mina anteckningar från den märkliga och dramatiska upplevelsen i Karpaterna, Rumänien. Klockan är drygt halv två på eftermiddagen då jag hör att posten dimper ner genom min brevlåda. Jag går först in i köket för att sätta på en kanna te, ställer fram lite fikabröd och går sedan fram till ytterdörren för att plocka upp vad som hamnat på min dörrmatta. Räkningar, reklam, ett brev från CSN och, vad nu då ett litet märkligt vitt kuvert postad från utlandet.
Klarar inte att vänta med att sätta mig i soffan, utan sprätter försiktigt upp brevet med en av mina nycklar. Så står jag då där helt förstummad medan jag snabbt läser igenom brevets innehåll. Jag kommer att få besök snart. Prins Vlad önskar komma på ett besök och gör det om en månad…

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk