Ett möte med Passageraren

En mulen sommardag i början av augusti stod jag fattig och väntade på bussen på en busshållplats i centrala delen av vår stad. Flera andra bussar från andra linjer passerade på båda sidor av vägen i båda riktningarna och stannade till och några passagerare klev på bussen och andra klev av. En man jag kände igen från andra dagar klev av bussen vid busshållplats mitt emot på andra sidan gatan. Han gick sedan tvärs över gatan och satte sig på bänk bredvid mig. Han hälsade vänligt och nickade med huvudet utan att säga något och satte sig sedan tystlåten bredvid mig. Jag satt och lyssnade på musik i mina hörlurar till min smartphone. Men kunde inte höra ett hej ifrån honom och jag sa hallå. Han ingav ett ödmjukt sätt. Han var i den yngre pensionsåldern. Eventuellt hade han precis blivit 65 eller något mer och var pensionär. Med långt stripigt hår i nacken i något som liknade en mullet frisyr och mittbena med en kort lugg framtill i pannan. En yvig spretig lite längre mustasch prydde hans överläpp. Jag hade sett honom flera gånger förut vid lite olika hållplatser och jag funderade på om han var ute och åkte bara sådär eller om han uträttade något ärende på stan eller skulle åka till sitt jobb eller bara besöka en bekant? Han hade synts till ute i ytterområde också några gånger när jag varit till ett köpcentrum utanför stan. Han kunde komma med en buss från stan och sedan klev han av och gick över till motsatta sidan för att därifrån åka in till stan åter från hållplats på andra sidan gatan. Oftast var han ensamen. Han var klädd i slitna kläder med hål på både byxben och hål på armbågar på en mörkblå kavaj. Han gick i svarta skor utan strumpor men det var sommar och det fanns sannolikt ett skäl till att han inte bar strumpor i att det var varmt ute. Han såg fattig ut och hade det säkert svårt med vedermödor här i livet. Jag satt och funderade på om det var lägligt att säga några ord till mannen och vad skulle man kunna säga till en sådan som han? Jag kom att tänka på några råd en god vän som heter Jakob till mig gett mig för en tid sedan om att man vid samtal med andra måste anpassa sig till hur andra tänker. Jag hade insett när jag var yngre att vi människor tänker väldigt olika, och när han min vän Jakob upptäckte det hade han berättat var det en mycket smärtsam process han gick igenom under en tid. Denne vän sa till mig för flera år sedan ”Man måste veta hur dom tänker”, när jag frågade varför en del relationer gick så snett och blev konfliktfyllda. Men varför måste man anpassa sig till andra människors sätt att tänka? Är det bra? Sker det en utveckling av relationer med det? Är sådant så viktigt? Vad händer om 2 människor som träffas båda anpassar sig till varandra? En del de pratar på med andra de träffar på helt plötsligt på stan som om de känt varandra i flera år när de alldeles nyss har träffats. Sådant är svårt att relatera till. Att förtroligheter skapar främlingsskap är en känd egenskap sedan Herman Broch skrev om det på 1930 talet. Jag var alldeles för ensamen, och tillbakadragen och inte alls så utåtriktad som en del andra att jag kontaktade vem som helst hade jag kommit fram till. Jag harklade mig och funderade vidare på vad jag kunde säga. En grupp med yngre personer kom gående på trottoar och de ställde sig och väntade på buss såg det ut som på busshållplats alldeles bredvid där jag satt. De samtalade och umgicks som om de känt varandra utan och innan i flera år. Hur mycket vet vi egentligen om varandra? I dagens värld när en hel del av intima, privata uppgifter, och sådant som människor gärna vill hålla för sig själva inte diskuteras bland oss i grupp till exempel där samtalen som bygger på det senaste populära som kallas att ”snacka skit” ofta är ytliga och uppspeedade? Vad vet vi mer ingående och nyanserat om varandras yrkestitel, privatekonomi, privatliv, relationer etc.? Hur vi klarar av tillvarons svårigheter och vedermödor? Vad visste jag om till exempel Passageraren med stort P som satt sig bredvid mig på en busshållplats? Vem var han? Vad hade han jobbat med? Hade han familj och barn? Hur många fanns det som hette likadant namn som han hette? Av mitt namn finns det minst ca 250 st. som heter likadant med olika mellannamn och olika personnummer. Var det likadant med honom? Jag ville inte av hänsyn fråga honom om det. Men vad kunde man prata med honom om? Måste man säga något till honom? Kunde man prata om vädret till exempel? Att prata om vädret är aldrig fel någonsin i någon tid, och kommer alltid att vara ett bra samtalsämne. Vi hade väl suttit på samma bänk en 10 minuter och jag kunde inte komma på något lämpligt att säga till honom. Räckte det med ett leende? Väntade han också på bussen? Skulle han tycka att det såg vänligt ut om jag log mot honom? Eller skulle han uppfatta det som ett hån, och illvilligt utspel? Sådant är svårt att ha kännedom om hur andra ska reagera på ett beteende. Något av det svåraste som finns är att betrakta sig själv och se sig själv och hur vi människor uppfattas av andra, när vi enbart ser andra människor det första vi ser när vi tittar. till exempel hade jag ingen aning om hur jag uppfattades? Jag hade noterat att det vid flera tillfällen i det förflutna hade andra människor antagit lite hur som helst som det passade deras situation och identitet att de uppfattade mig på ett sätt som jag inte delade och ansåg stämma och vara sant. Varför kunde det bli så? Vad ansåg han till exempel om socialkompetens och socialhjälp från andra människor ute på stan? Behövde han hjälp med något till exempel? Hade han någon egen moral? Var han som en del kallar rättshaverist? En människa som alltid måste ha rätt betyder det, som om det skulle vara något fel att vilja alltid ha rätt och vara rättfärdig!? Varför är att vara rättshaverist något felaktigt och som en del menar på något psykologiskt dåligt? Jag nynnade sedan på The Passenger av Iggy Pop som rullade på i musikspelaren i min smartphone, han som egentligen heter Jim Osterberg, i hopp om att väcka mannens intresse och att han skulle tilltala mig med några ord. Men inte!? Han sa inte ett knyst och jag tänkte på att han kände sig nog inte som the Passenger av Iggy Pop!? Hade han ens hört den låten förut? Han var lite äldre och den låten var ifrån skivan Lust for Life från 1977. Möjligheten att han hört låten fanns. Om han lyssnade på musik? En text som för övrigt delvis bygger på en dikt av Jim Morrison som inte många i dagens värld känner till. Iggy Pop lät sig delvis inspireras av en dikt. Mannen på busshållplatsen som idag såg ut att vara en 65 år kan ha varit en 25 år när Iggy Pop sjöng och spelade in den låten 1977? Men poemet som låttexten delvis bygger på är ifrån en diktsamling som heter The Lords från 1969!? Sådant hade jag inte vetat idag utan att kunna googla med Google och läsa kunskaper om vår historia. Men nu har jag googlat om låten The Passenger utav Iggy Pop och då fick jag fram via Wikipedia att den texten delvis bygger på en dikt. Vad skulle vi ta oss till om inte Google och Wikipedia inte fanns? Vi står i tacksamhetsskuld till dem och jag har flera gånger donerat pengar till Wikipedia för att den tjänsten ska kunna fortsätta existera. Jag kom sedan att tänka på att jag kunde prata med Passageraren om att donera pengar med mannen på busshållplatsen. Men han kanske skulle uppfatta det felaktigt och ta illa vid sig att jag började prata om pengar? Om han själv var i behov av finansiell hjälp? Var fick han sin inkomst ifrån? Pensionsmyndigheten? Jag ville inte fråga och om han verkligen var 65 år fyllda var inte så solklart och jag ville heller inte fråga honom om legitimation för att kunna fortsätta samtalet. Han kunde ju ta illa upp om jag frågade om det!? Det är detta med ett intensivt identifikationsarbete och intensiva studier av tillvaron som genomsyrar hela vårt samhälle i dagens värld. Hur mycket går inte ut på att fastställa människors korrekta identitet!? Man får visa leg både här och där hos olika verksamheter och det finns sannolikt skäl till det. Personnummer, namn, adress, inkomstuppgifter, bostadsförhållanden, familjesituation, ip adress, etc., Men jag var likväl inte på rak arm säker på vad jag skulle samtala med Passageraren om? Har vi kommit dithän i vårt samhälle att vi förfrämligat oss så ifrån varandra att vi vet hur vi ska bete oss som individer i oss själva, men inte hur vi ska bete oss mot andra människor vad det gäller samtalsämnen? För att det finns så många samtalsämnen som vi anser vara tabu? Eller om det är så att vi inbillar oss det? Detta med att kunna prata på om ditten och datten som så vackert kallas att ”snacka skit” utan att det blir tillknäppt och konstlat? Jag plockade fram en cigarett och vände mig så småningom efter en 10 minuters tystnad till Passageraren och frågade ”Har du eld?”. Han vände på huvudet och skakade nekande på det. Jag undrade varför han inte svarat mig istället för att skaka på huvudet? Var han stum tänkte jag? Jag frågade en gång till om han hade eld? Men han fortsatte att skaka på huvudet. Jag provade en tredje gång och sa ”Tredje gången gillt. Säg något din tråkige djävel!? Har du eld?” Denna gång vände sig mannen om och höjde sin arm och slog till mig med fullkraft på kinden. Jag blev ledsen och när jag suttit där en stund oförstående inför hans reaktion, yttrade sig en tredje person och kvinna i pensionsåldern som stått bredvid utan att jag sett det innan ”Kära lilla flicka. Han är min man. Vi är gifta och barnlösa. Han är välkänd här på stan. Han hatar att bli kallad tråkig djävel. Han kallas mannen utan tunga. Dom skar av honom den när han var 1 år gammal.” Jag tittade på kvinnan och sa ”Ni får allra ödmjukast ursäkta mig. Jag är ingen flicka. Jag är en fattig människa av det manliga könet”. Kvinnan sa då. ”Du såg så ung ut och som en tjej. Jag har sett dig på foto och den jag pratade med sa att det var en tjej på det fotot.” Mannen öppnade då munnen och stack ut en tunga och sa på ren svenska ”Hörru psykdåren, Du ser rik ut. Ge mig en slant. Vi är inte barnlösa. Hon ljuger. Jag behöver dem till våra barnbarn. Jag har inte pratat på 40 år. Känn dig blåst. Lyssna inte på den där. Jag heter Gene Simmons och de kallar mig Mannen med tungan. Ska du ha en kyss, eller? Jag är Gud kanske. Jag kommer leva för alltid. Du ropade ut det högt. Snart är du död!? Jag såg vad du gjorde och jag ska hämnas på dig jag svär. Det vi hör är sällan sant, men det vi ser är oftare sant. Vi vet bara inte vem förövaren verkligen var”. Kvinnan öppnade munnen och sa ”Nu är han i farten igen. Den lögnaren. Lyssna inte på den där. Han heter inte Gene, han heter Arne. och lyssna på mig. Han är bara min pensionerade man och en mytoman i mängden. Han kallas psykdåren av en del och knäppgöken av andra”. Och jag tänkte; Jag hade kunnat slagit tillbaka, men jag valde att inte slå tillbaka av hänsyn mot honom. Jag förhöll mig självbehärskad. Han såg äldre ut dessutom och äldre människor som levt ett långt liv bör man ta hänsyn till. Jag tänkte vidare; Kloka människor finns det inte gott om, men de som är intelligenta och får långt liv numera är det fler utav. Och en del som utan att slå tillbaka när de blir slagna är vidsynta, lyssnar och är ödmjuka, har numera chansen att alltid bli gammal på denna vår jord.

20170822
20171018

Taleptox

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till skönlitterära fiktioner.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 18 publicerade verk