Publicerat 22.01.2019
Kategori: Spänning noveller

Ett sövande sus

Den snöblandade blåstens bitande kyla slår som rakblad i ansiktet, det piskar o piskar. Och mörkt är det, så otroligt mörkt att jag inte ser ens en meter framför mina fötter. Mina bara blåaktiga fötter som är prydda av glittrande iskristaller. Det är så fint. Paniken jag haft byts ut mot ett tomt och varmt lugnt. Allt jag hör är ett milt sus från blåsten. Benen viker sig under mig och jag faller ner på knä. Jag tar fram mina händer för att kolla ner på dom. Knogarna är blå-lila och dom skakar något fruktansvärt mycket. Ena lillfingret ser lite krokigt ut, men det känns inget. Inget känns över huvudtaget längre. Jag bara är här och nu och jag är lugn även fast min kropp krampar och skakar. I mitt sinne har jag funnit ett lugn i detta fruktansvärda. Mina tårar rinner utan att jag gör ett ljud. Rinner som ett iskallt vattenfall och landar på mina ben, glider fridfullt ned för mitt bröst. Varför gråter jag? Jag mår ju bra? Jag slipper känna någonting! Är inte det bra? Många tankar flyger förbi i mitt huvud. Men jag glömmer dom lika snabbt som jag tänkt dom. Hit har jag kommit för att stanna. Mitt i en skog jag inte känner till, med ett virvlande av snörök runt omkring mig, ett sövande sus av blåsten och ett stort belåtet leende på läpparna. Jag försöker röra mina fötter men det går inte. Vad gör det? Jag bara sitter och ler och tittar på snön som viner omkring mig. Mitt långa hår som bara för en stund sedan virvlat runt likt snö, ligger nu stelt och platt mot min bara rygg. Jag lutar mig mot något hårt bakom mig. Här ska jag ligga, här ska jag vara. Jag och det sövande suset.

Vafanjossey

Skulle vilja påstå att jag är omtänksam, bra lyssnare och har en vilja att hjälpa så många jag kan. Gillar att spåna iväg i djupa funderingar.
Vafanjossey är medlem sedan 2019 Vafanjossey har 16 publicerade verk