Publicerat
Kategori: Romantik noveller

FABIAN PÅ ÖN

En enveten nordostlig vind pinade de låga buskarna ut på ön och på avstånd hördes en gök gala. Om en fågel kunde trotsa vädret en kylig vårdag så skulle väl Fabian ta sig ut ur stugan.
Han började ta på sig sina varma kläder, först sina långkalsonger, något för korta, sedan en varm termodress som han var tvungen att ta fram bland sina vinterkläder vilka egentligen var undanlagda inför sommarens ankomst. Han valde mellan graningekängor och långskaftade stövlar en stund men det fick bli stövlarna som var lättare att ta av och på när han kom fram till Märit.
Märit hade sin stuga två kilometer ut mot väster, eller rättare sagt på andra sidan ön. Ön var inte stort mer än två kilometer åt något håll.
Ett ihållande regn piskade Fabian i ansiktet när han steg ut på förstubron, han fällde upp kragen mot undersidan av sydvästen och började gå in mot skogen med vinden i ryggen.
Han behövde inte komma långt in i den skyddande skogen förrän vindens kraft började avta och känslan av en stundande vår kändes. På marken i gläntorna växte en matta av vitsippor, där fanns flera andra blommor som Fabian inte kände namnet på. Lite längre in i skogen fanns en berghäll där det spirade styvmorsviol i små skrevor. Fabian kom att tänka på jordens resurser och vad liten en styvmorsviol förbrukade, för inte kunde det väl finnas så mycket näring i dom små skrevorna i berget.
Skogen börjad glesna några hundra meter innan Märits hus, som låg helt i lä från den nordostliga vinden. Fabian tittade upp mot himlen, där små flikar av blått skymtade genom molnen och som ett trollslag upphörde regnet samtidigt som han fick se Märit i fönstret. Hjärtat börjad slå snabbare och det var inte på grund av promenaden genom skogen.
Fabian ställde stövlarna i hallen som han alltid gjort när han hälsade på Märit, han tog av sig termodress och sydväst och hängde upp på galgar, vattnet droppade ner på tidningar som Märit brett ut under klädhängaren som hon alltid gjort vid dåligt väder.
Ja rutinerna var lika dag från dag och år från år. Det var alltid Fabian som hälsade på hos Märit, ja nästan alltid, någon gång om året kom Märit och hälsade på Fabian i hans jaktstuga som bara bestod av ett rum med en kamin i mitten där man kunde koka kaffe och i nödfall steka ett ägg eller två, annars åt Fabian sin middag tillsammans med Märit i hennes hus som hade ett riktigt kök samt vardagsrum och flera sovrum.
Fabian satte sig ner vid köksbordet som var dukat med finporslin och vita linneservetter, han sneglade på spisen och kände doften av mat. Idag var det söndag med slottsstek kokta skalade potatis och äppelsylt som Märit kokat själv, men Fabian hade hjälpt henne ner med äpplena i höstas.
Märit ställde fram karotterna med mat på bordet gick sedan och hämtade en flaska rödvin, hällde upp två glas innan hon satte sig.
Fabian visste att Märit hade varit i stan och handlat dagen innan så nu satt han och väntade på att hon skulle berätta om stadsbesöket som hon brukade göra, men idag såg han lite av tveksamhet i hennes ansikte.
De åt en stund under tystnad och var inne på sitt andra glas när Märit började prata om stadsbesöket. Hon berättade om vilka affärer hon handlat i och att systemet var öppet på lördagarna nu, så hon kunde fylla på sitt vinförråd, sedan kom hon till vilka människor hon träffat, bland annat hade hon träffat Kjell, en gammal skolkamrat som nyligen blivit änkling. Sedan kom det som gjorde Fabian orolig och ledsen. Märit pratade om att det skulle behövas en karl i hennes hus, det började bli ensamt på kvällarna och nätterna.
Fabians tankar började fara iväg han hörde inte längre vad Märit pratade om, han såg sig själv ensam i sin jaktstuga han såg Kjell och Märit sitta här och äta söndagsmiddag och skratta, här fanns inte längre plats för honom.
Fabian blev irriterad på sig själv, varför kan jag aldrig komma mig för, varför har jag inte frågat, jag har ju tänkt att någon gång skall jag fråga om vi skulle flytta ihop, men jag har aldrig vågat och nu är det försent.
Fabian satt innesluten i en dimmaj sorgen kändes djupt inne i kroppen.
Genom dimman hörde han Märit höja rösten, hör du inte vad jag säger, vill du eller vill du inte flytta. Fabian kämpade sig igenom dimman för att lyssna.
Märit upprepade igen samma sak. Vill du flytta hit, vi delar ju ändå så mycket redan.
Nu fattade Fabian vad Märit sagt, han reste sig från stolen gick runt till Märit kramade om henne och viskade Ja Ja.
Märit sköt honom ifrån sig och bad honom skynda sig hem och hämta lite klädombyte sedan skynda sig tillbaka, sen lade hon till, under tiden bäddar jag rent i dubbelsängen.
Vägen mellan huset och jaktstugan och tillbaka har väl aldrig varit så lätt att gå för Fabian.

Jag är en glad pensionär som bor på Teneriffa vintertid och sjunger samt skriver
Ove Aronsson är medlem sedan 2019 Ove Aronsson har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson