Fast vindskydd... (1)

För det var i en tidig vår de bestämde sig.
Bestämde sig för både det ena och andra.
Det ena var att hålla ihop och lära känna varandra.
Det andra var att lyfta sina ryggsäckar och bege sig ut på vandring.
De skulle söka efter ett fast vindskydd...

Planering var viktigt.
Det tog några dagar men var roligt och meningsfullt.
Varma kläder för nattens kyla.
Kokkärl.
Bränsle i tät och säker flaska.
Torrskaffning.
Bröd.
Smör.
Rökt korv smakade bra på smörgås till kokkaffet.
Vid soluppgången.
För det var vid soluppgången.
Tidigt, när fåglar och småkryp vaknade, som de skulle äta sin frukost tillsammans.
De var båda av den morgonpigga sorten och de var var båda av den kvällströtta, vilken var en av anledningarna till deras vänskap.
Det tog inte lång tid att upptäcka denna viktiga likhet.
Vilket var en likhet som övervägde en myckenhet av olikheter.
Det skulle visa sig i det långa loppet.
Olikheter fanns många.
Alldeles för många för att överhuvudtaget bygga vänskap och kärlek.
Utifrån sett.
Men det var inte intressant här.
Här gällde inre värderingar.
Känslor av osynlig samhörighet som inte lät sig förklaras.
De fanns i tystnaden och visade sig i de möten som efterhand blev tätare och tätare.
Och nu skulle de planera för en vandringshelg i spirande vår.
Vitsippor bland torra vinterlöv.
Barrskogsdoft och en och annan Vintergäck längs med vandringsvägen.
De skulle hålla sig till närmiljö och det fanns gott om fina snitslade vandringsleder.
En del långa och andra mer behagligt korta.
Längs med alla leder fanns ett eller ett par fasta, säkra vindskydd.
Terrängen var djup och mustig med tät skog, berg och dalar, mossbelupna stenar och en och annan runsten.
De beslutade sig för en kort vandringsled som började i hemmaskogen.
Den slutade vid en liten sjö och ett fast vinskydd.
Tryggt och säkert.
Hade de tur skulle det finnas abborre i den lilla sjön.
Den skulle bli dagens sista måltid i den småkyliga kvällen.
Tystnad och koltrastsång enda sällskap.
Han var bra på att tälja pinnar och göra upp värmande eld.
Hon var bra på att leda, finna väg och sondera terräng.
Hon visste vad som behövdes vid ett tillfälligt läger med fast vindskydd...

De började sin vandring.
Nådde tänkta vindskydd.
Hon ordnade inför första natten med granris under värmande liggunderlag och med sovsäckar som stod emot en smygande köld.
Han tog fram sitt fiskespö, täljde några pinnar av sälg, gjorde upp eld och grillade fisk.
Trötta av sin första vandring somnade de hand i hand tätt tillsammans i mörkblå sovsäckar av värmande dun.
I skymningen som sänkte sig och vars skörhet endast bröts av en och annan fågels sång och annat småljud, vilade de trygga.
När mörkret sakta tog sin, för tillfället självklara plats, banade de så väg för ett liv tillsammans.
Ett liv där frågorna alltid skulle finnas vara fler än svaren...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk