Fast vindskydd... (2)

Den andra vandringen de gjorde tillsammans kom egentligen först.
Och den kan inte kallas en vandring, utan måste kallas en resa, då den gjordes med bil.
En ljusomgiven vårdag i april.
Färden gick mot norr på en rak autostrada.
Förbi en gammal ek på en åker och förbi ett kloster som låg gömt bland höga träd till vänster om vägen.
En klockstapel av trä på gården,
var det enda som syntes för den som hade skarp blick och nyfiket sinne...

Båda var utrustade med det.
Skarp blick och nyfiket sinne.
Därför hade de upptäckt varandra i en till synes omöjlig miljö som tärde på livet och gjorde sanning till lögn, i en strid ström av drömmar.
Det var inte ovanligt att människor försvann in i sig själv, för att aldrig komma tillbaka.
Återvände aldrig till sin egen boning, sin egen kropp.
De var för evigt förlorade om de var utan tro, hopp och kärlek.
Framförallt utan kärlek.
Som det där med pepparkakorna de bakade till jul.
Stora hjärtan med vit sockerkristyr i kringlig bård runt hjärtkanten.
Ett rött snöre i ett hål, gjorde det möjligt hänga hjärtat i det slutna fönstret för den som ville.
Det ville inte han.
Han la det i bröstfickan närmast sitt eget hjärta och tänkte på henne när han sakta åt upp det på kvällen.
Då hade det redan brustit i sin skörhet.
Det röda snörets hål vidgades, när hjärtat sakta brast.
Han hade ovarliga händer.
Nu satt de där i hennes svarta lilla bil, med taklucka som kunde öppnas när det var varmt, och var på väg till staden med slott och domkyrka.
Höga torn och tinnar.
Drömmen var komma till en kyrka och han förvånades när det lät sig göras efter lite om och men.
Med övertalning och en del skepsis av betraktarna på plats.
På en plats där hoppet för länge sen fått vingar.
På väg mot den stora Domen, väldig i sin glans och kraft, passerade de ett mentalt sjukhus till höger om vägen och ett fängelse till vänster.
Där hade de redan varit, så de körde förbi utan att ta notis.
Michael Jackson sjöng;
I will be there, ackompanjerad en barnkör.
Bilarna körde förbi som om ingenting hänt.
Vad visste de om livet i all sin skörhet.

Hon letade parkeringsplats och fann en nära kyrkan.
Betalade med mynt och vred på knappen.
Hörde ljudet när de nådde botten.
Den röda visaren kom upp och visade två timmars tid.
De var givna två timmar bland höga valv, gravkamrar med synliga kistor och kroppar av marmor. Kyrkbänkar och atmosfär på helig mark, van att beträdas av människor när de ville tillbe.
Det ville han.
Han ville tillbe och skriva sitt namn i den uppslagna gästboken på ett bord invid de ljusbruna svängdörrarna med grön sammet, på sina båda mötande kanter.
Han fick skriva sitt namn i boken.
De skrev båda sina namn i den väl använda boken, fint, bredvid varandra.
Namn och datum och att de tyckte kyrkan var bland det finaste som fanns i staden.
De tände ljus.
Han kysste det och gjorde tecken av ett kors, innan det sattes i den stora ljusgloben.
Hon blev förvånad över hans allvar och hans tro.
En tro lika äkta som han själv var äkta.
Förvånad över allt det vackra, med ett lugn inte vanligt hos honom, gick han vid hennes sida.
Hänförd lät han henne gång på gång veta; han var så tacksam över att äntligen ha fått komma till en kyrka.
Två timmar tickar fort när de används i en byggnad så vacker som denna.

De påbörjar resan tillbaka till en annan byggnad, där sanning blir lögn varje dag.
Där alla blir förvånade när två vita duvor kommer flygande mitt på dagen under en promenad på grus.
Det hade ingen trott.
Det hade ingen tänkt sig att se, så de såg det inte heller.
Ty de flög mycket högt, duvorna.
Med varsin olivkvist visade de vägen mot ett hållbart samhälle.
Det lilla fick sin stora betydelse och lade grund till gemensamma vandringar mot fasta vinskydd.
Och detta under en lång tid framöver.
Något de flesta skulle bli varse.
I alla fall de som inte rymde från livet...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk