Flickan och gubben med den hemska hemlighet i källaren

Flickan såg att gubben i skåpbilen sken upp av att ha hittat henne. "Du var svårare att hitta än osynligt bläck på papper som inte tryckts upp än" Sa den tunhårriga gubben och skrockade åt sitt egna skämt. "Va?" Sa den blonda 10-åriga Harriet.  "Jag såg dig tidigare, men sen sprang du in bland husen och försvann. Trodde inte man kunde tappa bort någon i ett villaområde. Vad virrar du runt för" Svarade han. "Jag jagar farmor" Hon höll händerna i sommarklänningens fickor, det syntas att hon var en pojkflicka som egentligen ville få bära något som var lättare att busa i. Hon hade kompromissat fram med föräldrarna att åtminstone få köpa klänning med fickor, en liten seger som hon tänkte göra det yttersta av. "Hon måste vara en snabb tant" Gubben blev synligt nervös. "Är hon i närheten" "Ja, hon är snabb. Eller, nej på ett sätt är hon inte i närheten. Hon är död. Men hon sa att om spöken finns då skulle hon spöka. Men inte som något läskigt, hon skulle spöka som en vit katt med en svart prick i pannan. Jag såg katten, men hon sprang iväg." "Spöken, men vad spännande". Sa gubben lättad. "Ja, pappa tror inte på spöken. Men jag tror på spöken för dom finns." Gubben skrattade.  "Jag har precis en sådan katt hemma hos mig. Hoppa in i bilen så ska jag visa dig. Hon är så snäll så." Hon tog emot en muffin av gubben, och klev in i skåpbilen. När hon öppnade dörren slank en hårig vit blixt in mellan hennes fötter och in i fordonet.  "Farmor!" Sa hon precis som kreaturet hoppade upp och stal muffinsen ur hennes hand. Bakverkstjuven myglade snabbt in bland möblerna i bilens bakdel, och gömde sig under en gedigen byrålåda. Flickan kom efter och sträckte in handen under möbeln.   "Ge tillbaks muffinsen! Din bajs-katt gjord av bajs, kiss-farmor gjord av kiss" Muttrade hon för sig själv, medan gubben startade bilen.  "Vad gör du" "Du ska ju se katten hemma hos mig" "Men vi har ju katten här!" "Det finns ju flera katter som ser ut sådär. Hur vet du att din farmor är just den katten?" "För att farmor också brukade stjäla bakverk från mig" "Du ska ändå få se min katt. Han är gulligare" "Var det inte en hon" "Nej, du hörde fel. Har alltid varit en han. Sätt dig ner och ta på säkerhetsbältet" Han klappade sätet brevidvid sig med ena handen medan han backade långsamt. Hon löd och han gasade på. >>Du kör som en biltjuv som har bråttom med att nå pärleporten, innan Sankte Per hinner anmäla tjänstebilen som stulen<< brukade Farmor säga till Pappa när han körde så där snabbt och ryckigt. Farmor brukade få andra vuxna att le eller skratta när hon sa sådant tokigt och krånligt.  "Du kör som Sankte Per" Sa Harriet, mer kunde hon inte återge på rak arm. "Tack" Sa han lite tvekande. Tolkade det efter en stunds eftertanke som att hon försökte kalla hans körande för änglalikt eller gudomligt. Harriet blev nöjd över det också. Att få folk att skratta var bara en annan nyans av att göra dom glada, >>våra skämt ska vara kompisar med komplimanger, inte polare med pikande - det är inte roligt på riktigt om man har roligt på någons bekostnad<< brukade också farmor säga. De åkte länge, ut från stadsbebyggelsen, nådde tillslut en ensam byggnad intill en idyllisk sjö - platsen gubben kallade hem (men som flickan misstänkte var en sommarstuga). Hans hus var stort och fint men lite förfallet. Huvudbyggnaden var mycket gammal, med ett modernt garage som nybyggts till att sitta ihop med huset. Harriet tänkte sig en robot byggd av gammal rostig klockmeckanik, som köper till ett glänsade modernt elektroniskt bihang.  "Ditt hus är som en robot som är gammal och ny samtidigt" "Du menar nygammal" Gubben stängde garageporten med ett tryck på nyckelknippan.   "Ja, Farmor brukade säga att min hjärna är snabbare än min mun. Och att alla andras hjärnor är jättelångsamma jämfört med min mun. Hon hoppade ut ur bilen, gubben gick bak till byrålådan och väsnades.  "Så får du inte säga" Harriet lös upp av glädje av att få tillrättavisa gubben för de fula orden som kom ur hans mun. Han drog ut handen från under möbeln och sög surt på sitt blödande finger. Han bestämde sig för att låta katten få hållas där så länge (noterade mentalt att han behövde slå ihjäl odjuret efter att han hanterat flickan). "Vad är det" Sa Harriet och pekade på toppen av en mycket hög hylla som stod nära men inte riktigt intill väggen (som om gubben gett upp ambitionen att städa precis framför mållinjen). Han klev ur bilen och följde hennes finger med blicken.   "'Det är den 'Saliga Stollen Staffans Hammare', i alla fall om man ska tro lurendrejaren som min Mamma gav alldeles för mycket pengar till"   "Smakar den hamburgare" Sa hon ögnandes den gotiska krigshammaren i metall med alla dess dödliga spetsar och fulsnygga inristningar.  "Va?"  "Du har ju haft ketchup på den." "Ha, ja det är nog mer sannolikt ketchup än blod. Min mamma fick höra att den skulle ha tillhört ett inofficiellt helgon för länge sedan. En superkristen tönt som levt innan Sverige blev kristet. Innan den stolliga fann Jesus hade han jobbat med att sälja slavar, men i och med att han blev troende släppte han sina slavar fria. Försökte övertyga alla andra slavägare omkring sig att göra det samma. När dom inte lyssnade ska han ha slagit in skallen på dom med den där hammaren, och frigjort slavarna själv. Det hela har nog aldrig ägt rum. Det tros vara en saga, en blandning av Staffan Stalledräng, som faktiskt var svensk spridare av kristendomen -  och kyrkofadern Gregorios av Nyssa som hävdade att allt slaveri var okristerligt och skulle avskaffas på religiös grund. Men den här berättelsen är historieförfalskande, de tidiga kristna var i regel inte motståndare till slav-" "Du är tråkig" Sa Harriet, som hade börjat studera hans nyckelkedja istället för att lyssna. Fanns många spännande nycklar som hängde där på bältet, hon fantiserade om alla platser de kunde gå till. Han skrattade. "Om den korta sumeringen av hammaren var trist, då skulle ha träffat min mamma. Hon brukade babbla på om den. Försökte skrämma upp mig, om jag gjorde onda saker inför hammaren skulle den Saliga Stollen se det och straffa mig. Tur nog är hon maskmat nu, mina studier av queerteorins tänkare har räddat mig från hennes förlegade syn på rätt och fel. Kom så ska jag bjuda på något. För övrigt, ge mig din mobil så ska jag leta reda på en laddare till den". Harriet förstod inte allt han sa, men var rädd att han skulle förklara om hon ställde kontrollfrågor - hon nickade därför bara glatt. De gick in i köket och gubben plockade fram ytterligare en muffin. "Smaka du på den här. Om du blir trött av paltkoma så tänkte jag att vi kan mysa lite i min säng. I det här fina vädret kan jag tänka mig att det är varmt i den där klänningen" Inte heller den här muffinsen fick Harriet äta. Farmor-katten kom springades ut ur garaget och hoppade upp mot gubben, rev handen hållande muffinsen. Bakverket föll till marken, där katten slet den i bitar. Sen slank den vidare som en oljad blixt, gubben sparkade mot djuret men missade. Harriet sprang efter, gubben sa fler ord som man inte fick säga och gick för att förbinda sin blodiga hand. Han satte på musik i högtalare för att distrahera sig själv från smärtan. Katten-farmor ledde Harriet ner i källaren. Hon hann tillslut ikapp djur-spöket, Farmor hade gömt sig under en bokhylla som stod intill vägen. Harriet tänkte inte ge sig inför den tekniken igen. Med undantag för någon bok av Judith Butler och Alfred Kinsey, var hyllan nästan helt tom. Gubben hade nog bara ställt den där för syn skull. Tomma bokhyllor kan ofta vara lätta, relativt lätta. Det var tungt jobb för en 10-åring, men efter lite flåsande fick hon ut bokhyllan från väggen, och precis som väntat övergav farmor-katten gömstället när hon insåg att Harriet skulle kunna angripa gömmet med en arm från vardera håll. Harriet tappade fokus från den flyende katten, hon hittade något där bakom. En dörr som bokhyllan gömt. Vad spännande, tänkte hon. När hon öppnade såg hon en bur i det hemliga rummet, en bur med en äldre flicka i. Såg ut att vara omkring 14, det här var inte spännande längre. Det var obehagligt. Tjejen var naken och sov. "Hur mår du" Sa Harriet och travade försiktigt närmare." Flickan öppnade ögonen och såg ut att anstränga sig för att inte skrika. "Du måste ringa polis. Ta dig härifrån, han är farlig. Ring polis. Berätta att jag är här". Då fattade Harriet, farmor hade varnat henne för 'troll som via magi fått mänsklig skepnad'. Monster från urskogen som förklädde sig till äckliga gubbar, lockade med barn hem till sig med godis och gåvor - för att sedan göra fruktansvärda saker med barnen. Harriet nickade till svar på uppmaningen att hjälpa till. Det satt ett hänglås över burens öppning. Flickan bar blåmärken och brännmärken. Trots att hennes kropp var ung, såg hennes själ ut att ha åldrats årtusenden av det hon varit med om. Katt-farmor slickade tröstande stackarns fingrar genom gallret och jamade medlidsamt. Harriet bestämde sig för att inte ta sig härifrån förens hon befriat flickan. Intill buren låg hennes kläder i en hög. Däri hittade Harriet en berlock med en bild av flickan, fotoredigerad till att se ut att kyssa en kändis - berlocken la Harriet i fickan. Hon visste inte riktigt vad som försegick, men hon visste att det fick inte fortsätta. Att om hon lämnade flickan ensam i huset kunde gubben tänkas göra något med henne för att dölja sina spår. Berlocken tog hon både med sig för att bevisa att för vuxenvärlden hon hittat något, men också som ett tyst löfte till sig själv att inte svika flickan. Musiken från övervåningen hade stannat upp upptäckte Harriet. Hon rusade ut ur rummet. Övervägde om hon skulle försöka ställa bokhyllan till rätta, beslutade att gubben kanske skulle hinna ner dit innan hon hann fullborda det projektet. Hon tog sig istället upp till övervåningen, mötte gubben i trappen. "Vad gjorde du här nere" "Letade efter katten. Men hon var inte här." Tänk om berlocken föll ur fickan, hon stoppade händerna i fickorna och slöt sin högerhand runt den. "Bra" Hon tittade på nyckelknippan och försökte febrilt komma på en ursäkt för att låna den. Kanske hängde nycklarna till buren där. "Kan jag få tillbaka min mobil" "Nej, den har jag satt på laddning. Låt den sitta ett tag. Den dog precis när jag satte in den, så måste få laddas upp" "Men den hade ju typ halva strömen kvar?" "Mätningen av batteriets måste ha gått sönder" "Kan du inte visa mig katten du har, den som också kunde vara farmor." "Hon tycks ha sprungit ut ur huset för tillfället." "Ska vi inte ut och leta efter honom" "Just ja, han menade jag. Nej han klarar sig." Gubben tog ett till steg ner för trappan. "Vad vill du göra då" Harriet försökte att inte låta stressad. "Tja, det jag sa förut. Att vi badar ihop" "Det låter bra" "Badkaret är här nere" Han tog ett till steg. "Nej vänta, jag kom på att jag ätit nyligen. Då får man inte bada" "Det är bara i sjöar och hav, i badkar kan man alltid bada" Han tog ett till steg. "Bada är tråkigt. Vi gör något annat. Vad som helst annat. Det luktar här nere. Och det finns spöken i källare, elaka spöken. Jag vill bort från spökena." Hon började gråta. Det plågsamma medlidandet hon kände inför flickan i buren släppte hon lös, då kom tårarna och så låtsades hon att det var pågrund av spökskräck. Något infernaliskt tändes i gubbens blick. "Nej, vi ska leka i källaren." "Snälla, inte det. Vad som helst annat." Han log som vargen ler mot det närsynta fåret som tror sig hälsa på vallhunden. "Vi kan leka där uppe, men på ett villkor. Jag får bestämma vad och hur vi ska leka. Jag får bli enväldig lekledare, du måste göra allt jag säger. Gå med på att göra exakt det jag säger. Oavsett vad det är!" Flickan hade aldrig trott att man kunde bli så rädd av en erbjudan att leka. Inte ens när Farmor berättat sina läskigaste skräckhistorier om demoner och djävlar, hade de varit lika läskiga som det här förslaget att ha kul på gubbens villkor. Hon såg djävulskapet i hans ögon, trollet skulle använda sin makt för att göra hemska saker med henne - kanske äta upp henne. Hon visste att troll var skadeglada, Farmor hade också sagt att de åt barn. Om hon struntade i nycklarna, då skulle hon kunna försöka springa förbi gubben. Polisen skulle hinna hit snabbt. Men hon hade ju inte kvar mobilen, om gubben var smart så hade han tagit ur batterierna och gömt dom. Även om han inte gjort det och bara låtsats att mobilen dött, visste hon inte vilket rum den laddades i. Hon skulle behöva lämna både flickan och mobilen i huset. Sedan hitta en vuxen med en telefon, övertyga dom att ringa polisen. Men tänk om hon inte hittade en vuxen snabbt nog, om polisen trodde att hon inbillat sig eller hittat på - vuxna avfärdade ofta Harriets erfarenheter. Vad skulle hinna hända med flickan i källaren under tiden? Om gubben var smart skulle han se till att ta med henne i skåpbilen, köra till en sjö långt bort från sitt hem och slänga i henne. Alternativt elda upp henne, och mala ner benmassan till pulver han slängde i sopporna - eller bara äta henne. Eller kanske skulle han inte göra något av det, kanske skulle han bara försöka hinna med att ha så roligt på hennes bekostnad som möjligt innan han åkte fast. Berlockens kanter skar smärtsamt in handen när hon knöt nävarna allt hårdare i tvekan. "Okej. Vi kan leka på dina villkor" Han böjde sig fram och la sina läppar på hennes nacke, som om trollet provsmakade henne. Hon pressade undan honom och han kunde läsa vämjelsen i hennes ansikte. "Vi är nog för nyktra för det här bägge två. Du ska se att det blir lättare med lite vuxendrycka i dig." Hon gick med honom upp till sovrummet, med ett snabbt stopp vid kylen där han hämtade sockrad alkhol för henne och öl åt sig. Ställde alkoholen på nattygsbordet inne i sovrummet, med en öl i ena handen tog han sedan av sig tröjan och byxorna. Han tänkte nog förvandlas till sin riktiga trollform, till ett enormt groteskt monster. Ville inte riva sönder kläderna när han började transformeras - antog Harriet var anledningen till att han klädde av sig. "ska du inte ta lite" Han räckte fram en cider till henne där hon stod i dörröppningen till sovrumet. Hon skakade på huvudet. Han lyfte upp henne, och la ner henne på sängen. "Ta av dig klänningen." Hon skakade på huvudet. Hon såg för sitt inre hur hans mun skulle öppnas sig stor nog för att svälja henne hel. Ville nog inte få med klänningen magen bara. Kläderna var en tunn sköld mellan henne och den äckliga gubben "Ta av dig klänningen." Tårarna rann tysta ner för hennens kinder den här gången, hon vägrade klä av sig. Gubben insåg att han skulle behöva bli våldsam. Han såg sig inte som en sentimental man, men även för honom tog det emot att slå barn. Han blev sur över att hon tvingade honom till det här, han behövde vara några fler glas bort från verkligheten för att orka med bestyret av att aga. Tömde ölen och vände sig mot nattygsbordet för att ta en till. Harriet tog upp ena handen ur fickan, slängde berlocken mot fönstret. Den gav ifrån sig ett högt ljud vid kollisionen och föll sedan ner bakom elementet. Han vände sig mot fönstret. "Jag tänker inte klä av mig när han ser" "Vilken han" "Mannen som tittade in i fönstret, såg du honom inte?" Gardinerna hängde för, men glipan mellan dom utgjorde ett tänkbart utrymme för någon som stod riktigt nära att speja igenom. "Nej, men jag kan ha hört honom" Sa Gubben och tog på sig en morgonrock och ett par tofflor. Byxorna med sitt besvärjliga bälte tog för lång tid att ta på sig, därför lämnade han det bakom sig när han sprang ut i köket för att hämtade en kökskniv. Spejaren skulle inte komma härifrån levande, han begav sig ut genom bakdörren för att leta runt huset. Harriet hoppade ner från sängen, tog loss nyckelknippan och prang med den i handen ner till källaren. Flickan ur buren kramade henne gråtandes när hon öppnade. Hon hade dittills bara lärt sig känna ångest och dödslängtan när buren öppnades. Harriet förklarade situationen i snabba viskningar. De sprang upp för trappan, gubben kom då in efter att ha sökt sig trött. Han förstod kanske att hon iscensatt ljudet från fönstret och ljugit ihop spejaren - eventuellt hade han tänkt leta efter fienden inne i huset. Kanske hade han förlikat sig med att ha blivit upptäckt och ville bara roa sig med Harriet innan polisen kom dit. Vilket som var han arg nu, och blev rasande av att se de två. Dom sprang tillbaka samma väg som Harriet kommit ursprungligen, ut mot garaget. Harriet hade aldrig kört bil förut, men det var nog säkrare att försöka (bilnyckeln satt på knippan) än att stanna här. Hoppeligen hade flickan övningskört eller lärt sig någon teori. Harriet kom inte ihåg precis vilken ålder man fick börja övningsköra, och visste inte heller med säkerhet exakt hur gammal flickan var. De hann före och stängde dörren till garaget bakom sig. Innan de lyckades smällde gubben upp dörren, nyckelknippan flög ur Harriets hand när han smällde till henne. Flickan kröp ihop. In i en position som signalerade inlärd hjälplöshet, hon hade förståt att han eventuellt var lite mildare i sin råhet om hon kuvade sig. Gubben gick bestämda steg mot flickan. "Duktig du är som ger dig" Sa han och pressade upp hennes ansikte mot sitt. La sina läppar på hennes. Det äckliga trollet provsmakade henne innan han skulle äta henne - insåg Harriet. Harriet sparkade honom mellan benen. Han greppade sig där, svor och slog henne med stängd näve i ansiktet. Hon föll omkull av kraften i smällen. Han lyfte upp henne och kastade henne. Hon slog in i den höga hyllan som började skaka fram och bakåt av kollisionen. Han lät morgonrocken falla till marken och gick fram mot henne där hon låg under den vacklande hyllan. Harriet blev blodig, men det var inte hennes blod. Gubben föll till marken med något hårt fast i skallen. Hammaren ovanpå hyllan hade fallit av och kraschat rakt på honom, krossat skallbenet och öppnat ett blodigt hål med en av sina spetsar. Det ringde i Pappas mobil. Han såg att det var Harriet och suckade. "Vad har du ställt till med nu" Var det första han sa när han svarade. Hon började prata massa nonsens. Han var för smart för att tro på något, förstod att hon egentligen ljugit ihop en historia för att bli upphämtad. Körde motvilligt till adressen hon angav. När han såg polisbilen parkerad utanför blev han på riktigt oroligt, han visste direkt att hon skapat allvarliga problem. När hon sedan lyftes som hjältinna i pressen, då hade en mindre viljestark man erkänt att han haft fel (han förnekade bara för sig själv och andra att han tidigare misstrott henne). Hon fick behålla katten hon hittat, eftersom ingen gjorde anspråk på ägarskap av odjuret. Tillsammans gav katten och Harriet honom aldrig en lugn stund, de fyllde alltid huset med barnaskratt och bus. Flickan de räddat skulle de alltid dra dit för att leka med. Först var hon stilsam och tyst, som barn bör vara. Grät lite för ofta bara. Men över tid lyckades Harriet fördärva även henne, hon härjade allt oftare precis som Harriet. Lika outhärdligt lekfull och spralligt glad. Trots åldersskillnaden uppkom däremellan en obotlig vänskap. Hur Pappa än försökte lugna dem ropande från TV-soffan, höll deras energi i sig hela livet och de bägge växte upp till lika hopplöst överglada vuxna.

Staffan Marklund

Etablerade sig tidigt inom tävlingsinriktad ångest, fram tills en dramatisk sexskandal tvingade honom bort från offentlighetens ljus. Med den lilla rättelsen av att inget av det du just läst är sant. Gratulationer till dig som tog dig tid att gå igenom den här texten; det har varit ett fullkomligt meningslöst åtagande, precis som livet.
Staffan Marklund är medlem sedan 2019 Staffan Marklund har 5 publicerade verk