Fönstret.

Fönstret.
Fönstret.

Ett vanligt sjukhus någonstans i södra Sverige. Det låg inbäddat i en lummig
grön matta av bokskog. Utanför fanns det en stor park med många besökare, mest barn som tyckte om att leka där. Det fanns också en liten damm, där många fåglar simmade och lyfte som en raket ibland mot den molnfria himmelen.
Detta sjukhus hade tre våningar och var som andra lite tråkiga i sin utformning.
Varför det är så att just sjukhus blir väldig strikta och arkitekturen var inte av det som gjorde en glad. Kanske det var meningen att man skulle bli glad den dag man skrevs ut från denna byggnad.

- Får jag en rumskamrat i dag, sa Nils, till sköterskan som kom in med hans medicin.
- Sköterskan svarade.
- Ja, du får en rumskamrat och det blir väl inte så dumt?
Just då öppnades dörren och en man steg in genom dörren. Ganska så blek om nosen.
Han tittade runt i rummet och såg att en säng stod vid en av sidorna i rummet och en annan vid fönstret.
- Jaså, ska jag ha sängen som står vid fönstret sa han.
- Det blir väl bra sa, sköterskan.
Mannen gick till sin säng och ordnade med sina saker och funderade lite över sin situation.
Plötsligt sa den andra mannen något.
- Jag hör att jag har fått besök i mitt rum och vem är du och vad heter du?
Mannen borta vid den andra sängen liksom hoppade till för han var så långt borta i sina tankar.
- Ja, det ser ut som om vi ska kampera ihop tillsammans. Jag heter Evert och ska vara här ett litet tag.
Nils han reste sig och gick bort till mannen som nu hade tagit några steg och var nästan vid Nils säng.
- De hälsade på varandra och hoppades att de skulle trivas i det här rummet.
- Nils han sa.
- Jag har inte så stora pretentioner, för allt är lite jobbigt för jag är nämligen blind.
- Jaha, det måste vara väldigt jobbigt?

Nils han gick tillbaka till sin säng, men när sköterskan kom tyckte Evert att Nils skulle ha sängen vid fönstret.
Sköterskan frågade Nils om han ville byta plats. Det ville han gärna.
Nils blev liksom till sig av denna hjärtliga insats av denna man. Han hade inte behövt gjort så.
Evert han tänkte när han nu låg där i sin nya säng att man kan väl visa lite empati.
- Jag kan inte riktigt förstå hur jag tänkte, jag menar han är ju blind och kan ju inte titta ut genom fönstret för att titta vad människorna gör där ute.

Natten kom och Evert funderade verkligen över sin situation. Läkaren hade rakt på sak sagt att detta är mycket allvarligt. Vi ska börja behandlingen, men du får inte ha för stora förhoppningar.
Detta klingade i Evert öron, var detta det sista han skulle göra på denna jord?
Sömnen kom inte riktigt utan oron blev mycket stark och han kände en väldig ångest.
Till slut kunde han inte hålla emot sömnen utan somnade och sov nu tungt.
Nästa morgon så kom sköterskan in och tog tempen och gjorde andra mätningar av både blodtryck och diabetes kontroll.
Nils han hade fått sin frukost och satt och åt och var väldigt duktig att äta och inte se.
Evert han tittade med förundran hur Nils kunde äta så bra utan att någon hjälpte honom.
Dagen fortskred och Evert skulle ner och behandlas, först strålningen och sedan fick han cellgifter.
Han blev väldigt dålig och låg till sängs hela dagen.

På kvällen gick Evert bort till honom och frågade.
- Har du jobbigt?
Nils svarade lite jämrigt.
- Ja.
Jag förstår att du har det jobbigt just nu. Vad är det som fattas dig?
- Evert tittade på honom med sorgsna ögon som inte Nils såg, men han kände det på sig och det hördes i hans röst när han sa att han hade cancer.
- Ja, dessa sjukdomar som vi inte kan göra så mycket åt. Även om läkarna räddar många i dag.
- Vi har alla våra krämpor sa Nils. Men det är alltid så att det man själv har tycker man är värst. Man är sig själv närmast.
De satt och pratade länge och väl och det märktes att Everts smärtor avtog lite i alla fall.

När Evert hade legat inne ungefär tre veckor var han så dålig att han inte kunde stiga upp ur sängen. Utan han tillbringade nästa hela dagen att ligga till sängs
Då tyckte Nils att det var bättre att vi flyttar tillbaka som det stod först och att han kan ligga vid fönstret och få lite frisk luft.
Sagt och gjort så hamnade Evert vid fönstret igen.
Dagarna gick och Evert kände att medicinen tog all kraft ifrån honom. Men han lyckades att sitta uppe ibland och titta ut genom fönstret.
Nils han undrade vad som försiggick där ute.

- Tänk om man kunde se vad som hände där ute det skulle vara väldigt fantastiskt.
Evert sa så här till Nils.
Jag kan titta ut genom fönstret och tala om lite vad jag ser för dig, så kan du se den bilden inom dig.
- Vilken bra idé, sa Nils.
Evert han berättade hur barnen lekte i parken och det var många fåglar som flög över deras huvuden.
- Precis så ser jag det, sa Nils.
Han berättade om de fantastiska blommorna de hade planterat i parken.
De var i många färger och de stod där så vackra i sommarens dagar.

En morgon när Nils vaknade upp frågade han sköterskan var Evert var.
Sköterskan sa att Evert är väldigt dålig och ha fått ligga på intensiven i natt för att de kunde ha bättre kontroll på honom där.
När Evert kom upp på rummet var han väldigt blek och han spenderade mycken tid i sängen.
Men han fortsatte att berätta hur allt var där ute på andra sidan fönstret. Baren lekte och det var så där man kommer ihåg om sina somrar. Men det var ju så länge sedan.
Evert började att bli lite bättre för var dag som gick men Nils tycktes bli sämre.
Och till slut sa inte Nils mycket utan han låg där bara och titta i taket.
Evert undrade och frågade sköterskan hur det var fatt med honom.
Sköterskan sa.
- Tyvärr har han fått en stroke och vi vet inte egentligen hur mycket han vet om omgivningen.
- Så ledsamt sa Evert.
När sköterskan hade gått försökte Evert att få kontakt med Nils.
Han började berätta om allt det underbara som fanns utanför detta fönster. Han berätta om människorna som tyckes vara väldigt glad över sommaren. Han såg många som satt där och fikade och njöt av vad livet hade att ge.
Evert berättade både dag och natt och han hoppades att Nils kunde förstå vad han sa om
det underbara utanför fönstret.
Detta pågick ganska så länge och han fortsatte oförtrutet att berätta om det som Nils inte kunde se.

En morgon hittade de Evert död i sin säng han hade inte klarat av cancern.
Nils hade på något underligt sätt blivit bättre och man såg inte mycket av den stroke han hade drabbats av.
- Det var ju väldigt ledsamt detta med Evert. Men tyvärr ska vi alla vandra den väg vare sig vi vill eller inte, sa Nils.
När jag låg där tyckes jag höra Everts röst som berättade om det fantastiska utanför fönstret. Det gjorde att jag kunde drömma mig in hur det var där utanför.
Det påverkade mig mycket och Evert hade en förmåga att kunna berätta det så att man förstod alla detaljerna.
Nils han sa.
- Tänk att ett fönster och det som finns där utanför kan påverka människan så fantastiskt. Det klart att ett fönster ger oss mycket mer, än ett rum utan ett fönster.

Min värld är att kunna känna, dofta och höra på tonfallet hos människor vad de menar.
Evert tycktes gå in i detta med stor frenesi. Han ville att jag skulle se, vad han kunde se.
Och han förmedlade detta på ett enastående sätt.
Sköterskan sa.
Då var det bra att vi placerade Evert vid fönstret?
- Ja, absolut sa Nils.
Den upplevelsen jag fick av detta är otroligt och jag kommer att leva länge på denna beskrivningen.
Evert har planterat in dessa intryck hos mig, de sitter i mitt huvud som en film.
Där tycktes jordelivet vara väldigt bra och kunde det vara så. att han berättade om det paradiset som kanske finns?
Sköterskan tittade på honom lite förundrande.
- Vad menar du med paradiset?
- Ett paradis där vi alla få uppleva det, som jag har fått uppleva.
- Så du tror att Evert såg paradiset?
- Jag vet inte sa Nils. Men han måste ha tyckt att det var fantastisk utsikt från detta fönster.
Sköterskan lade sin hand i Nils hand och hon sa.
- Det är så att det finns ett fönster, men när du tittar ut igenom det, så ser du bara en vägg av tegel. Så det Evert berättade kom från någon annanstans.
Nils sa med en gång.
- Det klart det var paradiset.


Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk