För det femte

Hennes vänner skrattade och stojade. Sjöng med till den dova musiken. Tog selfies och beställde drinkar.
Lilly Berg stämde in i skratten ibland, spelade med. Hon älskade sina vänner, men hon tyckte att det var nära på hopplöst att vara ute på krogen. Det gick knappt att höra vad som sades på grund av allt sorl vilket resulterade i osammanhängande konversationer.
”Kom igen nu, Lilly”, skrek Alyssa och lyckades överrösta musiken. ”Var med på en bild!”
Lilly suckade, men log, trängde ihop sig med sina kompisar och gjorde en grimas.
”Vi drar in till dansrummet!” tjoade Blenda glatt, hade redan ställt sig upp.
De andra var snabbt uppe.
”Jag vet inte om jag vill”, mumlade Lilly, förstod att hon framstod som tråkig. Hemma i lägenheten kunde hon dansa utan problem. Ute bland folk kände hon sig bara… dum.
Alyssa grabbade tag i henne.
”En liten stund bara”, viskade hon.
Tacksamt log hon mot sin vän, tog en djup suck och sen en stor klunk vin.
”Okej!”

Med slutna ögon rörde hon sig i takt till musiken, det var lättare så. Varför visste hon inte, men så fort hon öppnade ögonen blev hon genast timid. Kände det som att folk tittade på henne.
Hon hade dansat med i tre sånger, det borde vara tillräckligt.
”Jag går ut och tar mig lite luft!” ropade hon till sina kompisar som räckte upp tummen.
Lilly hade blivit varm av dansen, men innan hon gick ut på terrassen beställde hon ett nytt glas rödvin.
Egentligen var det för kallt för att vara utomhus utan jacka, men trots att hennes andedräkt blev till synlig ånga njöt hon av svalkan. Det var lätt att andas, kändes till och med renande.
Ovanför henne glittrade stjärnorna i ett diamantäcke. Hon hade alltid tyckt om stjärnhimlen. Det var så vackert att hon fick tårar i ögonen.
”Du tycker inte att det är lite kallt ute?”
Rösten som bröt kvällens tystnad fick henne att rycka till och vända sig om.
En okänd man stod där, klädd i skjorta och kavaj. Han var lång och något mörk i hyn. Hans hår var svart eller mörkt brunt liksom hans skägg.
”Du skrämde mig”, sa hon anklagande.
Han flinade. ”Jag märkte det. Ursäkta.”
”Du låter inte särskilt uppriktig”, anmärkte hon, men kunde inte låta bli att le hon också.
Han stegade fram mot henne där hon stod vid räcket, märkte att han också höll i ett glas.
”Vad gör du här ute?” frågade han med granskande blick.
”Mina öron behövde en paus”, svarade hon, inte helt osant. ”Och du själv?”
”Jag beundrar utsikten.” Hans ögon lyste muntert.
Lilly kände håret på armarna resa sig, tog sig en munfull vin.
”Dina vänner är därinne?”
Hon nickade. ”De dansar. De är mycket bättre på att festa än vad jag är.”
Lilly tyckte att det var synd, men hon förstod inte riktigt tjusningen i att dansa i ett rum med främlingar, dricka sig rubbat onykter för att sedan inte ha något minne av det dagen efter.
”Jag är rätt tråkig”, hasplade hon ur sig, som hon var rädd för att han stod här och slösade sin tid på henne.
”Någonting säger mig att det inte är sant”, mumlade han och drack ur sitt glas med bärnstensfärgad dryck.
”Okej, kanske inte tråkig men-”
”Inte rolig på det viset samhällets normer påbjuder?”
Med stora ögon tittade hon på honom. Det var ju exakt så det var, exakt så hon kände sig. Som att hon inte riktigt stämde in i de oskrivna reglerna. Hur kunde han veta det? Hur kunde han så väl beskriva det?
”Är du tankeläsare?”
Han skrattade hjärtligt. ”Inte ens lite. Jag känner bara igen mig.”
Lilly tittade in i hans ögon, de var nästan självlysande gröna.
”Du har otroligt vackra ögon”, hörde hon sig själv säga.
Förvånat höjde han på ögonbrynen. ”Borde det inte vara jag som står på komplimangerna?”

Det var hennes tur att höja på ögonbrynen. Sedan brast hon i skratt.
”Varsågod.”
”Vad är det som är roligt?” Han lät med ens allvarlig.
”Äh, inget. Stjärnhimlen är ju förstås väldigt vacker.”
”Ja och du.”
Allvarlig ton igen, så allvarlig att hon nästan trodde honom.
”Jo visst, och grisar kan flyga”, muttrade och tittade ner i sitt vinglas. Den mörkröda vätskan var alldeles svart i mörkret. Den kyliga luften kändes mer isig och inte lika välkomnande längre.
”Vad ska det betyda?” Nu lät han irriterad.
”Du, jag har fått höra i mer än halva mitt liv hur ful jag är. Så tro inte att du kan komma här som någon jävla sexgud och tro att du kan strö lite komplimanger hux flux för att du inte får någon annan tjej i säng. Dra en handtralla om du är kåt.”
Mannen tittade på henne med ögon stora som tefat. Han ställde ner sitt glas på räcket. Plötsligt stod han väldigt nära henne.
”För det första, jag är ingen som stör komplimanger ”hux flux”. När de kommer från mig är de alltid uppriktiga.
För det andra, jag har inte sett åt någon annan tjej på hela kvällen. Du fångade min uppmärksamhet från stunden jag såg dig.
För det tredje, tack för det med sexgud.
För det fjärde, så skulle jag gärna vilja veta vilka som har sagt till dig att du är ful för de personerna hade jag gett både en och två snytingar.
För det femte…”
Håret stod på Lillys armar igen.
”För det femte?” undrade hon.
”Jag skulle gärna vilja kyssa dig, om jag får?”
Hon nickade och det dröjde inte ens en sekund innan hans varma läppar var på hennes.

Annis92

Hej! Anna heter jag och jag har alltid tyckt om att fantisera, komma på historier och att skriva. Har jag läst en bok, tittat på en serie eller film där jag inte har tyckt om slutet har jag hittat på ett slut som jag föredrar. Det är något visst med att måla upp en bild av en person med egenskaper och personlighet, en frihet där egentligen inga gränser finns.
Annis92 är medlem sedan 2021 Annis92 har 8 publicerade verk