Förändring

I fyrtio år hade Else-Britt haft samma arbetsgivare. Åtminstone samma arbetsplats.
Cheferna hade avlöst varandra under åren. Gamla vindar hade bytts ut mot nya friska fläktar,
på både gott och ont.
Hon hade känt sig trygg med det gamla och invanda. Svårare blev det när de unga kom in i branschen. Utvecklingssamtal där hon ska krysta fram sina egna mål som skulle gynna företaget.
Utveckla hur hon anser chefens handlande och bemötande mot sin personal och om det finns några besvärande konflikter med arbetskamraterna.
Chefer som flyttade ut sina skrivbord bland sin personal.
Så var det aldrig tidigare, man gick till arbetet och utförde sina sysslor.
Chefen fanns någonstans ute i periferin och visade sig sällan om det inte förelåg några förändringar som föranledde ett uppvisande av chefsposten.
De där utvecklingssamtalen skapade problem hos Else-Britt. Hon blev nervös och kände det som om hon utsattes för någon slags prövning som sedan granskades under lupp för att se om hon fortfarande var attraktiv på arbetsplatsen.

Fördelen med de ungas intåg var interiörens modernisering. Allt gammalt byttes ut och skapade en för alla upplyftande fräschör.
Den gamla kaffebryggaren ersattes av en baristamaskin som både skummade mjölk och bryggde espresso. Kafferasterna blev lyxigare och något att längta extra mycket till.
Men det var då det enda, Else-Britt hade inga som helst ambitioner att bli arbetskamrat med sin chef. Inte kamrat med någon annan på arbetsplatsen heller vad det anbelangande henne.
Hon ville sköta sitt och inget annat.

Nu hade hon bara några år kvar till sin pensionering.
Hon längtade till den dagen då hon skulle stänga av sin arbetsdator för sista gången. Lämna ifrån sig nyckeln och rulla ut sin röda cykel ur cykelstället. Låta cykelns trampor veva runt, runt.
Bort från det röda tegelhuset i tre våningar för att aldrig mer återvända till Brorson & Söner.
Brorson var död och begraven sedan länge och vart sönerna fanns hade hon ingen aning om.
Inte brydde sig Else-Britt om den saken heller.

Plötslig en förmiddag stod han där vid den moderna kaffemaskinen.
Kostymen var en aning skrynklig och det mörka håret var glest över hjässan.
Han vände sig mot henne och log. Ögonen kisade och Else-Britt såg att de var stålgrå.
– En hel vetenskap för en kopp kaffe, sa han.
– Verkligen, mumlade hon och funderade över vad han egentligen hette.
De hade varit arbetskamrater under flera år men aldrig talat med varandra.
Inte ens sagt god morgon vad hon kan minnas.

Mötet vid arbetsplatsens baristamaskin kom att helt förändra Else-Britts följande år.
Hennes plötsliga intresse för kvällskurser av allehanda slag förbryllade Bertil, hennes make.
Han var van att hon satt framför tv-n med fötterna upplagda på bordet om kvällarna.
Läppjade på sitt kaffe och med syrlighet i rösten kommenterade samtliga tv-program som visades.
Nu läste hon spanska, medverkade i olika skrivkurser för kvinnor och gick på yoga.
Han kände helt enkelt inte igen henne.

Else-Britt njöt av sitt nya liv. Hon rullade ihop den mörkrosa yogamattan, stack in den under armen och gick hemifrån direkt efter kvällsmaten på måndagar och onsdagar.
Pennor och block låg i den nya tygkassen hon köpt på Klippet för femton kronor men hon hade aldrig skrivit ner en enda mening i de linjerade blocken.
Läroböckerna i spanska hade spänsten kvar i bladen och de enda ord hon kunde på spanska var
Buen dia, buen tiempo. Det hade hon lärt sig av servitören när hon och maken var till Gran Canaria för tjugo år sedan.
När kursen i spanska var slut skulle hon anmäla sig till en kvällskurs i esperanto hade hon bestämt sig för. Den kursen var förlagt på torsdagar, precis som kursen i spanska.
Det hade hon redan tagit reda på.

Else-Britt sträckte upp armarna mot taket. Hon blev rufsig i håret när klänningens tyg strök henne runt huvudet. Trosorna med bomull i grenen var fuktiga och trycket runt bröstkorgen lättade när behån knäpptes upp.
I hela sin nakenhet stod hon mitt på golvet och huden knottrade sig i det svala rummet.
Yogamattan låg slängd i den dåligt upplysta hallen måndagar och onsdagar medan tygkassen hängde på kroken under hatthyllan på torsdagarna.
Den gamla pendylen i vardagsrummet slog varje hel och halvtimma. Den höll ordning på tiden.

Efteråt låg de alltid kvar i sängen under en timma. Drack kaffe och åt chokladkakor.
Han hette Gunnar men hon kallade honom för Gurre och han bryggde kaffe på vanligt gammaldags sätt. Genom Melittafilter. Baristamaskiner var inget för honom.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk