Författaren och marknadsförarinnan, del #1

En manlig författare och en kvinnlig marknadsförarinna hamnar av en slump sida vid sida på ett seminarium för tvångsmässiga lögnare som börjar om tio minuter. Hans bohemiska lågklassmanér och hennes ekonomistiska överklasskaraktäristik gör att de undviker varandra i det längsta, tills det inte längre är möjligt utan att deras respektive motvilja blir alldeles för tydlig i deltagarnas försiktiga sidoblickar på varandra. De måste visa att de följer vad jämställdhetsförordningarna gör gällande, när de inte längre kan gömma sig bakom självframställningens och umgängeskodernas slagordsserier.

Författaren skruvar på sig, slänger en blick på den propra marknadsförarinnan vars rågblonda hår ligger i milda lockar om brett sittande ögon och en fyllig mun i ett litet ansikte. När hon tittar på honom gör hon det med lögnerskans inställsamma välkomstleende och ögon som ömsom tindrar, ömsom hemfaller till kritisk betraktelse. Författaren förnimmer endast detta oscillerande mellan skådespel och äkthet som ett sting i själen, den sårade själen med sina blämmor och skavanker hans ansikte aldrig lärde sig dölja; men som försynt välgörare kom han att bli lika mycket lögnens barn som marknadsförarinnan.

Sin vana trogen läser hon i hans ansiktsuttryck, det fadda kroppsspråket och de trötta ögonen ett ointresse för det mesta, och det stöter henne som om han hade uttalat åt henne en personlig kränkning; folk utan intresse är oemottagliga för marknadsretorik, varför hon instinktivt fruktar honom, och vad hon fruktar vill hon till varje pris undvika.

Hon har inte fel, åtminstone inte helt: ointresse är det, men detta ointresse bottnar i en rädsla för människors åsikter, en rädsla för konflikter och för att inte veta vad folk ska säga innan de har sagt det. Verkligheten är för honom lika outgrundlig som hans egna sinnesrörelser. Han fruktar henne för det; för att han förstår henne utan att kunna förmedla det. Han hatar henne för det, i skamfylld vetskap om att hatet i själva verket är själviskt och falskt för att det är riktat till honom själv.

Vad tjänar det till att vara snälla mot varandra, när vi hela tiden implicerar hierarkier och elakheter? Så frågar sig de både, den ena djupare än den andra, och båda lämnas utan svar, lika mycket för att det är uppenbart som att utsägelsen betyder konsekvenser, sociala konsekvenser. De är tvångsmässiga lögnare för att det fordras av dem, för att de ska kunna kunna utöva sina yrken och för att det ska gagna deras plats och position. De är tillfördelade lögnare för att sanningen kostar dem och deras bröder och systrar för mycket, och godheten mäts i siffror och antalet referenter. Det är den falska godhetsparadigmen som gör att de sitter där de sitter, för när samhället en gång har börjat fordra ärlighet kommer den att stuka folk tills dogm och doxa har spruckit och fördrivits. De levde som att deras livsstil var oändlig, och när sanningen bryter fram och river upp lögnens bleka hud för att gräva ut sanningen med blod, inälvor och allt, då jämrar sig lögnaren, som påbjudits lögnen av sin yrkespenning, och få av dem hämtar sig någonsin. Hierarkin tydliggörs, blottas för lögnarna, som alla söker efter ett svar i samma gamla framkvittrade utopier som har lett dem hit. Nu sitter de här, obekvämt placerade bredvid varandra, representanter för lögnernas institutioner, fyllda av skam inte för att de är där utan för att lögnen inte fungerar längre.

...

Fortsättning följer plötsligt.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan 2015 Christoffer Andersson har 27 publicerade verk